Solidaritet med Venezuela!

Av ledarred

Samtidigt som man i Macarena i Colombia, upptäckte den största massgraven i Latinamerika med uppskattningsvis 2 000 lik – civilpersoner som tros ha mördats av landets armé under kriget mot gerillan – provocerade den avgående colombianske presidenten, Alvaro Uribe, fram en ny diplomatisk kris med Venezuela. Den colombianska regeringen anklagade Venezuela för att upplåta baser år de båda gerillaorganisationerna FARC och ELN. Venezuelas president Hugo Chavez avbröt omedelbart de diplomatiska förbindelserna med grannlandet och förstärkte gränsförsvaret. Uribes-regeringens provokation ingår uppenbarligen i en större internationell kampanj mot den pågående revolutionära processen i Venezuela inför de viktiga parlamentsvalen i september.

Redan i februari pekade USA:s underrättelsechef, amiral Dennis Blair i en rapport ut Venezuela som den ledande anti-amerikanska kraften i regionen. I juni gick Hillary Clinton till attack mot Chavezregeringen, som hon anklagade för att försöka tysta oberoende kritiker och för att hota demokratin i landet.
Parallellt med propagandakampanjen har hotet av en militär intervention från USA-imperialismen ökat. Förra året återaktiverade USA sin fjärde flotta för att patrullera haven runt Sydamerika, installerade sju nya militärbaser i Colombia och understödde militärkuppen som störtade den demokratiskt valda regeringen i Honduras. I år har USA – efter jordbävningen i januari – sänt 15 000 soldater till Haiti. USA:s spionflygningar över Venezuela har ökat i omfattning senaste månaderna.

Den ”bolivarianska revolution” har inneburit att fattigdomen kraftigt minskat i Venezuela. Det är ett resultat av omfattande satsningar på det vi i Sverige sammanfattar som ”skola, vård, omsorg”. Samhällsägda vårdcentraler som erbjuder gratis vård har byggts upp, utbildning på grund- gymnasie- och högskolenivå har blivit tillgänglig för alla, mat distribueras gratis till de allra fattigaste och en alternativ, statlig butikskedja med billiga basmatvaror har etablerats.
Detta är inte unikt för Venezuela. Även i Brasilien och Argentina har nödhjälpsprogram de senaste åren lett till minskat fattigdom. Det som skiljer är den uttalade målsättningen från Chavez och hans regering att ersätta det kapitalistiska systemet med ett helt annat samhälle – en ”socialism för det 21 århundradet”.

Tvärtemot den bild som ges i borgerliga media så har de första tio åren av Bolivariansk revolution inneburit en kraftig utvidgning av demokratin i landet. Hugo Chavez har – efter den första segern 1999 – ställt sin plats till förfogande vid tre allmänna val eller folkomröstningar. De förändringar av landets grundlag som genomförts har i samtliga fall först godkänts i folkomröstningar.
Men än viktigare för stärkandet av demokratin är självorganiseringen i de fattigaste bostadskvarteren. De sociala reformerna som genomförts har varit möjliga tack vare denna gräsrotsorganisering och har skett trots motstånd från den existerande borgerliga statsapparaten. De över 20 000 kommunala råd, som valts på basnivå, har börjat samordna de sociala reformprogrammen i sina områden. Nästa steg ska bli att samordna dessa råd i ”kommuner” som täcker en större region och även övertar äganderätten av företag. Även på de företag som överförts i offentlig ägo har en demokratiseringsprocess påbörjats. Chavez upprepade maningar till arbetarna att upprätta en egen kontroll över produktionen har börjat följas – även om utvecklingen ännu är ojämn.

Fortfarande är dock Venezuela i högsta grad ett kapitalistiskt land där viktiga delar av ekonomin kontrolleras av en liten klass bankirer och bolagsdirektörer. Men de genomförda nationaliseringarna är ett nödvändigt och positivt första steg.
Den borgarklass, som anförda av landets arbetsgivarförening och med stöd av ett mindre antal högre militärer och kyrkans ledning, våren 2002 genomförde en statskupp – vilken stoppades av befolkningen inom två dygn – har upprepade gånger visat att de är allierade med USA-imperialismen. Inför hoten om ett militärt ingripande från USA och dess ombud Colombia måste rimligen deras företag exproprieras och ställas under demokratisk arbetarkontroll. Ska den bolivarianska revolutionen och de sociala reformer som påbörjats kunna gå vidare måste hela finanssektorn, handelsbolagen och de kapitalistiska jordbruksföretagen överföras i gemensam ägo.

För oss i Europa är det nödvändigt att försvara den bolivarianska revolutionen mot de militära hoten från imperialismen genom om att utveckla solidariteten med Venezuelas folkrörelser; de nya oberoende fackföreningar som börjat byggas och de gräsrotsorganisationer som växer fram i städernas fattiga områden. Det handlar om att bemöta de lögner som borgerlig massmedia sprider om Venezuela. Och att ge allt stöd till de arbetare och folkrörelseaktiva som försvarar Chavez regering mot imperialismen, och samtidigt organiserar en politisk kamp mot såväl den inhemska kapitalistklassen som byråkratin inom den chavistiska rörelsen.