Vi kan vara övertygade om att knivar slipas inom det socialdemokratiska partiet inför en eventuell valförlust. Mona Sahlins ställning är utomordentligt svag. En stark ökning av stödet för socialdemokratin krönt med en valseger kan givetvis ändra på situationen, men så ser det inte i skrivande stund ut. Socialdemokratin har istället historiskt låga siffror i opinionsundersökningarna. Det är möjligt att det är närheten till valet, och omöjligheten att just nu byta partiledare, som räddar kvar Sahlin. Hon har enligt opinionsundersökningarna extremt lågt förtroende – också bland traditionellt socialdemokratiskt röstande – men det är antagligen så att motståndet mot henne är mångfasetterat med många olika kulörer.
Som ny minister i början av 90-talet fick Sahlin uppgiften att försöka genomdriva ett förslag om begränsning av strejkrätten. Detta ledde till hårda reaktioner från fackligt aktiva och hon fick bära hundhuvudet för en politik som givetvis var hela den socialdemokratiska regeringens. Hon kom snabbt att förknippas med “förnyarna” inom socialdemokraterna, som accepterade alltmer av det nyliberala evangeliet.
Samtidigt som förnyarna övergav kampen mot privatiseringar och nedskärningar så hade man ett behov av att profilera sig som progressiva. Svaret blev att lyfta fram nödvändiga förbättringar för diskriminerade och eftersatta grupper, men där dessa förbättringar inte utmanade det nyliberala projektet. Förnyarna blev ofta taleskvinnor/män för kvinnors, homosexuellas och invandrares rättigheter.
Detta sätt att överge arbetarklassens sociala frågor, men ändå kunna skapa en bild av sig själva som progressiva, hade Europas socialdemokrater bland annat tillägnat sig av Bill Clinton. Detta betyder inte att dessa “nya” frågor var oviktiga. Den som exempelvis läser Kjell Östbergs Palmebiografi kan konstatera vilken underordnad roll kvinnofrågan spelade i det socialdemokratiska partiet på 1950-talet och början av 60-talet – härvidlag har över tiden en mycket positiv förändring ägt rum.
Att de homosexuellas situation i samhället under de senaste decennierna genomgått en dramatisk förbättring och att försvaret av invandrarnas rättigheter är en central fråga är naturligtvis också självklart. Ändå är det nödvändigt att peka på att högersocialdemokrater använder en progressiv image i dessa frågor för att komma bort från det faktum att man övergett klassfrågorna, och då inte bara inhemska sociala klassfrågor. De socialdemokratiska förnyarna har också helt lämnat allt vad internationell solidaritet och kritik av imperialismen vill säga.
Det finns inom socialdemokratin och bland de traditionella väljarna en kritik av Sahlin och förnyarna för att ha övergett arbetarfrågorna, kampen mot nyliberala privatiseringar och kritiken av imperialismen. Men det finns också en opinion bland traditionella väljare, och även partimedlemmar, som vänder sig mot de progressiva sidorna som förknippas med henne; försvaret av kvinnornas, homosexuellas och invandrares rättigheter.
Det är ingen alltför djärv gissning att mången betongsosse inte heller har det helt lätt för att acceptera en kvinna som partiledare. Vilken tendens är då starkast? Vilka är de som inte längre säger sig vilja rösta på socialdemokraterna? Man önskar givetvis att det vore vänsterkritikerna, men då borde man kunna skönja en tydlig positionering åt vänster från tidigare socialdemokratiska väljare. Sanningen är dock att det verkar som om väldigt få av dessa går åt vänster.
Vänsterpartiets opinionssiffror pekar i alla fall inte på det. Möjligtvis återfinns missnöjda vänsterkritiker bakom miljöpartiets ökade stödtrupper, eller kanske bland de som överhuvudtaget inte säger sig veta vad de ska rösta på.
Opinionsmätningar ger emellertid vid handen att upp till 30 procent av metallarbetarna kan tänka sig att rösta på moderaterna. Sanningen är nog att med det under decennier sjunkande klassmedvetandet så är fanflykten en högerutveckling. Med socialdemokraternas egen marsch högerut så upplevs en röst på det andra blocket inte heller som ett lika dramatiskt brott med traditioner och samhörighet som det en gång gjorde.
Det är naturligtvis så att dagens socialdemokrati vid makten har administrerat en till stora delar nyliberal politik, men en seger för den borgerliga alliansen kommer att göra ont etter värre och innebära grönt ljus för hämningslösa attacker på arbetarklassens intressen. Dessa attacker kommer inte att effektivt bekämpas av den perspektivlösa socialdemokratin, med eller utan Mona Sahlin. Motståndet måste komma underifrån.
Nsk nsk skånskan skånskan KB svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar