vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
(Internationalen –fjärde versen)
Nu när Håkan Juholt har visat sig vara en högersosse som mest verkar vara intresserad av att sko sig själv är det dags att satsa på något nytt, annorlunda och fräscht. Tillit till borgarna eller sosse varianten med borgerlig light politik lär inte lösa de problem vi står inför. Bägge de s.k. huvudalternativen i svensk politik verkar mest intresserade av att stödja den övre medelklassen i storstäderna.
Det är dags att börja bygga ett nytt huvudalternativ, att låta oss inspireras av den arabiska våren, att låta oss inspireras av Occupy Wall Street. Nu verkar upprorsfanan vara på väg till Sverige. I Sverige planeras för tillfället protester i Göteborg, Norrköping och Stockholm. Låt oss hoppas att de utvecklas till kraftfulla protester mot de senaste decenniernas högerpolitik
Förhoppningen hos många inom den socialdemokratiska apparaten att partiets kris skulle kunna avhjälpas med valet av ny partiledare har kommit på skam. Ja, själva valproceduren blev en obarmhärtig uppvisning av hur långt förfallet gått inom “arbetarrörelsen”.
Den socialistiska arbetarrörelsen föddes som en demokratisk samhällsomvandlare. Inte bara klassamhället skulle demokratiseras och ersättas, de egna organisationerna var folkrörelser som skulle styras demokratiskt av medlemmarna. Underdånighet inför auktoriteter, som var klassamhällets signum, var oförenligt med arbetarrörelsens ideal. I år kunde vi tvärtom se hur man desperat sökte efter LEDAREN, den person som kunde peka med hela handen och återge den socialdemokratiska apparaten (och dess företrädare) den centrala rollen i det politiska livet. Vilken politik som denne frälsare förde fram skulle man bli varse när han/hon efter sitt tillträde i ett linjetal inför förväntansfulla kongressdelegater lade fast kursen. Ett ledarideal så långt från arbetarrörelsens ursprungliga, då “ledare” innebar att man var en vald ledare med uppgift att vara ett språkrör för medlemmarnas vilja. Det ledarideal som nu manifesteras är hämtat från näringsliv och amerikansk toppolitik, ledaren som den som får människorna att följa – “leadership” som det heter inom dessa kretsar.
Om valproceduren blottlade socialdemokratins interndemokratiska förfall så hade ju Mona Sahlins “avskedstal” blottlagt det politiska, en bekännelse till borgerlig politik så fullständig så att FP-ledaren Jan Björklund i riksdagen deklarerade att han kände att han skulle kunnat rösta på Sahlin. När så Håkan Juholt i sitt tal på kongressen betonade några jämlikhetsfrågor och använde sig av ett antal traditionella fraser ledde detta till att många såg den “traditionella” socialdemokratins återkomst. Personer som brukar räknas till partiets vänster började se ljuset i tunneln. Man får anta att detta ljus släcktes tämligen brutalt när Juholt och hans nya ekonomiska talesperson Tommy Waidelich på DN-debatt slog fast en politik som “sätter jobben först”, och som i sin syn på företag, jobb tillväxt med mera inte på något sätt skiljer sig från Reinfeldts politik. Miljö, klimat och hållbar utveckling lyser överhuvudtaget med sin frånvaro. Då ska man också komma ihåg att just Juholt var den som när (S) slöt sin allians med Miljöpartiet ( innan Ohly fick vara med) beskrev denna allians som strategisk och för överskådlig framtid. Han såg (S) och MP som komplimenterande krafter som funnit varandra. Nu finns inget av detta och det säger väl en del om Juholts “flexibilitet”.
När han i intervjun i TV2:s Agenda säger att han kan tänka sig införande av “någon form” av förmögenhets- och fastighetsskatt (men befriade från de gamla skatternas “dåliga sidor”) då är det väl bara K G Bergström som i sin upphetsning kan undgå att förstå att dessa små modifikationer enbart är smulor för att hålla “traditionalisterna” i partiet vid gott mod. “Traditionell” socialdemokratisk politik á la Hansson, Erlander och Palme är dessutom en omöjlighet idag. Dess karaktäristika var långtgående reformer med verklig substans för arbetarbefolkningen, men som samtidigt höll sig inom kapitalismens ramar, välfärdspolitik som förbättrade livet för oss men som aldrig utmanade den verkliga ekonomiska makthavaren; storkapitalet. Förutsättningen för denna politik var inte bara den kraftiga ekonomiska uppgången under efterkrigstiden utan också det faktum att storfinansen var beredd att gå med på dessa reformer för samhällsstabilitetens skull och för att förhindra en radikalisering av arbetarklassen. Kommunismen var ett reellt hot för dem.
I dagens globaliserade kapitalism med en tillbakatryckt arbetarklass känner den härskande klassen inga behov av kompromisser med en aldrig så tandlös arbetarrörelse. Förändringar med verklig substans kräver därför en politik som vågar gå i konfrontation med storkapitalet, förändringar som utmanar deras makt och som därför kräver en politiskt mobiliserad arbetarklass. Att utmana det kapitalistiska systemet finns inte i herrar Juholts och Wadelichs föreställningsvärld. Så till alla ärliga vänsterkrafter inom socialdemokraterna kan vi bara säga: Sluta drömma! Finn nya stigar!
Inför er kongress har det i media mest handlat om kris och personfrågor. Vi hoppas för er och allas skull att diskussionen om den politiska inriktningen ska dominera istället.
Den period då socialdemokratin var stark var också en period då klassklyftorna minskade och den gemensamma sektorn byggdes ut och bidrog till en ökning av både välfärden, jämlikheten och demokratin. Som man skriver i kriskommissionens rapport så vände denna utveckling efter 1980:
”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar.”
Ska denna utveckling fortsätta, eller kan den vändas?
Den period då klassklyftorna minskade och den gemensamma välfärdssektorn byggdes ut var ett resultat av en tidigare period av intensiv klasskamp i hela samhället. Men när välfärdspolitiken genomfördes skedde det däremot i en period av kompromiss och samarbete med borgarklassen. En del av den nyliberala offensiven handlade därför om att man sa upp detta samarbete från borgerliga kanten.
I krisrapporten säger man att socialdemokratin ”inte är ett parti som andra”, men när ni anpassat er till nyliberalismen och själva bidragit till ökade klyftor har många haft allt svårare att skilja er från de borgerliga partierna. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer knappast att stärka arbetarrörelsen.
Vi vet att det finns de bland er som vill genomföra en politik för minskade klassklyftor och en bra välfärdssektor utan marknadsinslag och vinstintressen. Men idag, med en borgerlighet som inte alls är inställd på eller har något att vinna på kompromisser, är läget annorlunda än under åren av välfärdens utbyggnad. För att genomföra denna politik idag måste man ta strid mot en mycket mäktig fiende som inte är inställd på kompromisser. Det kräver i sin tur en enorm aktivering och reorganisering av arbetarrörelsens alla delar. Kommer ni att vara med på detta?
Socialistiska Partiet, Partistyrelsen 20 mars 2011
Socialdemokraterna lockar mindre än 25% i den senaste opinionsmätningen. Det verkar som om socialdemokraternas storhetstid är över. Byte av partiledare lär inte ändra någonting utan färden neråt till obetydligheten har börjat. Det här är inte ett isolerat svenskt fenomen utan en internationellt trend. Socialdemokratin har ingeting att erbjuda europerna och det pågår en stadig flykt från alla socialdemokratiska partier i Europa
Bloggkollegan Röda Malmö förklarar på ett utmärkt sätt vad det här beror på.
Det är bara att inse att Sverige behöver ett nytt arbetarparti - socialdemokratin är förbrukad
Av ledarred
”Mona Sahlin sviker det afghanska folket”. ”Dagens rödgröna besked applåderas alldeles säkert av talibanerna och beklagas lika säkert av Afghanistans kämpande demokrater”. När man hör hur Carl Bildt larmar och går på efter den röd-gröna oppositionens uppgörelse om Afghanistan i förra veckan kan man tro att denna uppgörelse handlar om ett ovillkorligt svenskt militärt uttåg
Dock skall vi ha i minnet att Sverige tillhör de mest fogliga länderna under det amerikanska stjärnbaneret i Afghanistan. Utrikesminister Bildt och den svenska ministären är en av få ockupationsregeringar som överhuvudtaget inte ställt några framtida truppreduktioner i utsikt Tvärtom talar man enbart om möjliga förstärkningar och ett utökat ansvar.
Vi skall också ha i minnet att Bildt personligen – ända sedan han under den svensk-sovjetiska ubåtskrisen i mitten av 1980-talet utnyttjade sin position i den parlamentariskt tillsatta ubåtskommissionen till att bakom ryggen på statsminister Palme resa till USA och redovisa svenska iakttagelser hos Pentagon – gått som något av pojken i huset i Washingtons inre maktkorridorer. Inte för inte var det Bildt som i förspelet till angreppet på Irak 2003 agerade som den värsta amerikanska megafonen för krig. Det behövs inte mycket till avsteg från den rätlinjiga imperialistiska vägen för att han ska kunna ta till storsläggan.
Men vad säger då egentligen den röd-gröna uppgörelsen om Afghanistan? Är det frågan om ett omedelbart och ovillkorligt svenskt trupptillbakadragande – det självklara antiimperialistiska kravet? Så långt sträcker sig inte uppgörelsen, men det sägs att Sverige ska inleda ett tillbakadragande av sina styrkor i början av 2011, en reträtt som är tänkt att vara avslutad i början av 2013. Det låter ju trots allt någorlunda tillfredsställande, i tydlig motsats till regeringens krig utan slut filosofi.
Liksom så ofta när det gäller uppgörelser av det här slaget sitter emellertid djävulen i detaljerna. För det första finns det inga garantier för att den svenska truppreduktionen kommer att inledas i början av 2011. Oppositionen har efter en eventuell seger i höstens val förbundit sig att förnya det rådande militära mandatet, ett mandat som i en ”katastrofsituation” till och med möjliggör en ökning av den nuvarande truppstyrkan från 500 till 855 soldater. På presskonferensen efter uppgörelsen 27 augusti kommenterade Lars Ohly detta memento: ”Vi kommer inte att utnyttja det. Vi ser inga förutsättningar att börja avvecklandet med att först skicka dit fler soldater”. Men han blev snabbt tillrättavisad av Mona Sahlin: ”Vi ändrar inte uppdraget… Det ligger kvar. Där finns den möjligheten”.
För det andra finns det i uppgörelsen ett allvarligt förbehåll till att slutdatumet för den svenska truppnärvaron verkligen kommer att stunda i början av 2013: ”En röd-grön regering kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet”. Underförstått vill här oppositionen ge sken av av att saker och ting ”går åt rätt håll” i Afghanistan, att situationen blir allt lugnare i den nordliga Mazar al-Sharif regionen där svensk trupp är förlagd. I själva verket är det precis tvärtom. Talibanerna och andra motståndsgrupper har under de senaste två åren stärkts och opererar nu mer eller mindre i hela Afghanistan. Svenska soldater blir allt oftare föremål för attacker.
Mona Sahlin underströk också efter uppgörelsen att det är den faktiska situationen på marken som avgör om svensk trupp verkligen kommer att dras tillbaka. Mycket talar därmed för att vi med oppositionens politik kommer att få titta i månen efter ett svenskt uttåg ur Afghanistan 2013, även med oppositionen vid regeringsrodret kommer Sverige framgent att vara en bricka i imperialismens krig för råvaruresurser och strategisk kontroll.
Vi socialister hyser ingen förvåning över att S och Mp ingått denna uppgörelse. Det är helt i linje med att dessa partier ställt sig bakom detta imperialistiska krig ända sedan det inleddes hösten 2001. Däremot ser vi det som bedrövligt att Vänsterpartiet, efter att i flera år varit den enda rösten i riksdagen mot kriget, även i denna fråga slutligen böjt sig. Istället för att driva vänsterpolitik och artikulera den växande opinionen mot den svenska militära närvaron i Afghanistan offras krigsmotståndet på oppositionssamarbetets altare. Tyvärr verkar lockelsen av ett fåtal eventuella ministerposter vara tillräckligt för att partiet ska överge tidigare omhuldade grundläggande principer.
Vi kan vara övertygade om att knivar slipas inom det socialdemokratiska partiet inför en eventuell valförlust. Mona Sahlins ställning är utomordentligt svag. En stark ökning av stödet för socialdemokratin krönt med en valseger kan givetvis ändra på situationen, men så ser det inte i skrivande stund ut. Socialdemokratin har istället historiskt låga siffror i opinionsundersökningarna. Det är möjligt att det är närheten till valet, och omöjligheten att just nu byta partiledare, som räddar kvar Sahlin. Hon har enligt opinionsundersökningarna extremt lågt förtroende – också bland traditionellt socialdemokratiskt röstande – men det är antagligen så att motståndet mot henne är mångfasetterat med många olika kulörer.
Som ny minister i början av 90-talet fick Sahlin uppgiften att försöka genomdriva ett förslag om begränsning av strejkrätten. Detta ledde till hårda reaktioner från fackligt aktiva och hon fick bära hundhuvudet för en politik som givetvis var hela den socialdemokratiska regeringens. Hon kom snabbt att förknippas med “förnyarna” inom socialdemokraterna, som accepterade alltmer av det nyliberala evangeliet.
Samtidigt som förnyarna övergav kampen mot privatiseringar och nedskärningar så hade man ett behov av att profilera sig som progressiva. Svaret blev att lyfta fram nödvändiga förbättringar för diskriminerade och eftersatta grupper, men där dessa förbättringar inte utmanade det nyliberala projektet. Förnyarna blev ofta taleskvinnor/män för kvinnors, homosexuellas och invandrares rättigheter.
Detta sätt att överge arbetarklassens sociala frågor, men ändå kunna skapa en bild av sig själva som progressiva, hade Europas socialdemokrater bland annat tillägnat sig av Bill Clinton. Detta betyder inte att dessa “nya” frågor var oviktiga. Den som exempelvis läser Kjell Östbergs Palmebiografi kan konstatera vilken underordnad roll kvinnofrågan spelade i det socialdemokratiska partiet på 1950-talet och början av 60-talet – härvidlag har över tiden en mycket positiv förändring ägt rum.
Att de homosexuellas situation i samhället under de senaste decennierna genomgått en dramatisk förbättring och att försvaret av invandrarnas rättigheter är en central fråga är naturligtvis också självklart. Ändå är det nödvändigt att peka på att högersocialdemokrater använder en progressiv image i dessa frågor för att komma bort från det faktum att man övergett klassfrågorna, och då inte bara inhemska sociala klassfrågor. De socialdemokratiska förnyarna har också helt lämnat allt vad internationell solidaritet och kritik av imperialismen vill säga.
Det finns inom socialdemokratin och bland de traditionella väljarna en kritik av Sahlin och förnyarna för att ha övergett arbetarfrågorna, kampen mot nyliberala privatiseringar och kritiken av imperialismen. Men det finns också en opinion bland traditionella väljare, och även partimedlemmar, som vänder sig mot de progressiva sidorna som förknippas med henne; försvaret av kvinnornas, homosexuellas och invandrares rättigheter.
Det är ingen alltför djärv gissning att mången betongsosse inte heller har det helt lätt för att acceptera en kvinna som partiledare. Vilken tendens är då starkast? Vilka är de som inte längre säger sig vilja rösta på socialdemokraterna? Man önskar givetvis att det vore vänsterkritikerna, men då borde man kunna skönja en tydlig positionering åt vänster från tidigare socialdemokratiska väljare. Sanningen är dock att det verkar som om väldigt få av dessa går åt vänster.
Vänsterpartiets opinionssiffror pekar i alla fall inte på det. Möjligtvis återfinns missnöjda vänsterkritiker bakom miljöpartiets ökade stödtrupper, eller kanske bland de som överhuvudtaget inte säger sig veta vad de ska rösta på.
Opinionsmätningar ger emellertid vid handen att upp till 30 procent av metallarbetarna kan tänka sig att rösta på moderaterna. Sanningen är nog att med det under decennier sjunkande klassmedvetandet så är fanflykten en högerutveckling. Med socialdemokraternas egen marsch högerut så upplevs en röst på det andra blocket inte heller som ett lika dramatiskt brott med traditioner och samhörighet som det en gång gjorde.
Det är naturligtvis så att dagens socialdemokrati vid makten har administrerat en till stora delar nyliberal politik, men en seger för den borgerliga alliansen kommer att göra ont etter värre och innebära grönt ljus för hämningslösa attacker på arbetarklassens intressen. Dessa attacker kommer inte att effektivt bekämpas av den perspektivlösa socialdemokratin, med eller utan Mona Sahlin. Motståndet måste komma underifrån.
Nsk nsk skånskan skånskan KB svensson
Efter valet så kommer smörgåsbordet att dukas upp för Joakim Ollen, John Bauer och andra sk "välfärdsentreprenörer." Den lokala alliansen vill nämligen att hela den kommunala verksamheten skall privatiseras. De går till val på att införa utmaningsrätt för kommunala tjänster. så här beskriver Svenskt näringsliv utmaningsrätten. Den som vill driva en verksamhet åt kommunen på entreprenad har rätt att utmana den kommunala verksamheten. Det kan även finnas möjlighet att rikta ett önskemål till kommunen om att en del av kommunens verksamhet ska säljas. Kommunens skall uppmuntra och ge rätt till privata företag att lägga anbud på någon verksamhet. Kommunen (Urban Vidmark) gör sedan en bedömning av budet och anser han att det är bättre så får "entreprenören" ta över.
Kommunala tjänster är tex, värmeverket, skolor, äldrevård, parkförvaltning, bibliotek badhuset osv. Det är i princip allt utom direkt myndighetsutövning.
Det är alltså fullt möjligt att någon kapitalstark grupp tar över hela grundskolan eller gymnasieskolan. Värmeverket torde många energibolag vara intresserade av. Driften av det nya 170 miljoners badhuset har de redan bestämt skall privatiseras. Ett bra deal för den som får uppdraget (Joakim Ollen?), först så betalar skattebetalarna badhuset därefter få entreprenören göra vinst på verksamheten. Kommunen betalar och bygger ett företag och sen skänker de bort intäkterna till någon välfärdsentreprenör. Säkert ingen nackdel att vara en gammal partikamrat till Urban när uppdragen skall fördelas.
Vi kommer att fortsätta vår kamp mot privatiseringarna men det behövs att alla drabbade kommuninvånare tar upp kampen mot den privatiseringshysteri som kommer att drabba kommunen efter valet. Socialdemokraterna och Vänstern säger som vanligt ingenting. Socialdemokraterna har bara mumlat lite om att de inte vill sälja ut äldrevården - men att låta någon "välfärdskapitalist" att ta över badhuset har de ingenting emot. Vänsterpartiet i Hässleholm - där råder tystnad.
Henrik
”Vi röd-gröna partier presenterar i denna motion en ny färdriktning för Sverige”. När oppositionens skuggbudget presenterades 3 maj hårddrog dess talesperson, socialdemokraten Tomas Östros, skiljelinjerna mellan de röd-grönas förslag och den budget som finansminister Borg lade fram för några veckor sedan. Men står verkligen Östros och oppositionen för någon alternativ färdriktning? Visst finns det väsentliga skillnader mellan regeringens och oppositionens förslag, men att måla ut det som någon alternativ färdriktning är sannerligen att ta i.
Den för breda löntagargrupper viktigaste vattendelaren är a-kassan. Under arbetsmarknadsminister Littorins fögderi har denna trygghetsförsäkring alltmer urholkats.. Taket har sänkts så att högsta dagpenning idag är 680 kronor, utifrån en månadsinkomst på 18 700 kronor. Till och med lågavlönade LO-grupper slår därmed i detta tak. Dessutom har nivåerna sänkts till 70 procent efter 200 dagar och 65 procent efter 300 dagar. Därtill har avgiften till a-kassan höjts radikalt. Allt detta sammantaget har, vilket givetvis också var borgerlighetens strategi, allvarligt försvagat fackföreningsrörelsen – en halv miljon medlemmar har lämnat a-kassan.
Oppositionen har här helt andra intentioner och vill återskapa en a-kassa värd namnet. Dagpenningtaket är tänkt att höjas 2011 från 680 till 930 kronor (950 kronor från 2012). Ersättningsnivån ska ligga på 80 procent under hela arbetslöshetsperioden och avgiften till a-kassan ska dras ner till 80 kronor/månaden. Emellertid finns det gränser för oppositionens återställariver. Man har inga perspektiv på att höja nivån till 90 procent och ta bort karensdagen, så som det var på 1980-talet när Sverige inte på långt när var lika rikt som idag.
Det andra området där man kan skönja en markant skillnad mellan regering och opposition är miljö/klimatpolitiken. Medan regeringen mest förlitar sig på att mer av tillväxt, marknad och ny teknik ska lösa växthusgasproblematiken tar oppositionen åtminstone detta hot på allvar. Under perioden 2010-21 ska man satsa drygt 100 miljarder på hållbara transportsystem, mer än dubbelt så mycket som regeringen.
”Den största satsningen på järnvägen sedan stambanenätets utbyggnad”, bröstar sig oppositionen. Och, visst är det bra att man nu ska införa höghastighetståg på vissa sträckningar, men satsningen är plottrig, en allomfattande plan för utbyggnad av järnvägsnätet saknas och den ekonomiska nivån är alltför låg. I dagens Sverige står transporter för 40 procent av växthusgasutsläppen. En verklig omställning av detta system erfordrar nog att minst 1 procent av BNP, precis som i järnvägens barndom och i dagens penningvärde ungefär 30 miljarder/året, satsas inom denna sfär. Oppositionen har emellertid inte kurage till att utmana mäktiga intressen inom bil- och oljesektorn; att göra ett reellt vägval och inte satsa en krona på nyinvesteringar i vägnätet.
För att verkligen staka ut en annan färdriktning hade det erfordrats betydligt mer av skattehöjningar än vad den försiktigt tassande oppositionen plägar att leverera. Man är inte ens villig att ta tillbaka en femtedel av de 100 miljarder som regeringen sänkt skatterna med sedan 2006. När det kommer till kritan rör oppositionen knappt det av den självt så hårt kritiserade jobbskatteavdraget. En skattehöjning på endast 250 kronor vid en månadsinkomst på 50000 kronor är nästintill patetiskt Oppositionens vankelmod når sin kulmen i hanteringen av de rikas förmögenheter. Under alliansens regeringstid har den förmögenhetsskatt, som årligen inbringade ungefär åtta miljarder till statskassan, avskaffats. Oppositionen vill återinföra denna skatt på en halverad nivå, men vågar inte riktigt göra slag i saken. En utredning ska nu tillsättas ”i bred dialog med näringslivet”. Storkapitalet kan slösa bort hundratals miljarder av våra tillgångar i aktieutdelningar utan att politikerna säger mycket mer än flaska, men oppositionen vågar inte ens införa en modest skatt på förmögenheter utan att först be Svenskt Näringsliv om lov.
Här har vi grundbulten till att oppositionen inte står för någon reellt alternativ färdriktning, att mäktiga kapitalintressen inte får utmanas utan istället ska hållas vid gott mod och stimuleras. Visst hoppas vi att valdagen 19 september ska bli en riktig ”skitdag” för borgerligheten. Men kraften underifrån, trycket på en röd-grön regering, måste bli mångdubbelt starkare än idag, om ens en alternativ färdriktning ska kunna skönjas vid horisonten.
Borgarna och socialdemokraterna vill höja pensionsåldern - de hävdar att vi måste arbeta mer för att klara välfärden och pensionerna i framtiden. När pensionärerna blir fler och lever längre och längre så kommer inte pensionssystemet att hålla är argumenten. Det här är ingenting annat en jättestor bluff.
Dagens pensioner betalas av löntagarnas pensionsavgifter. Om pensionsavgifterna är större än pensionsutbetalningarna till pensionärerna så sätts överskottet in på AP-fonderna. AP-fonderna har växt varje år sedan de infördes! Pensionssystemet har aldrig gått med underskott utan varje år så sätts ett överskott in på AP- fonderna. Det var endast under ett år under den djupa 90-tals krisen som avkastningen från AP- fonderna behövdes användas till att täcka upp pensionsinbetalningarna. Socialdemokrater och borgare har velat höja pensionsåldern de senaste 20 åren med motivering att vi inte har råd att gå i pensions så tidigt som vi nu gör. Men de har haft fel i 20 år det finns ingenting som tyder på att de kommer att få rätt de kommande 20 åren.
Vi har egentligen råd att sänka pensionsåldern.
Även om eleven skulle ha tur och det finns en ledig plats på den kommunala skolan så kommer det troligtvis ändå innebära stora svårigheter för eleven. Dagens skolor bestämmer själva i vilken ordning de olika ämnena skall läsas. Det kan innebära att skola A läser Religion i årskurs 1 medan skola B läser religion i årskurs 3. Byter eleven i andraårskursen från skola B till A, kommer inte religion att finnas på hans eller hennes schema. Av den enkla anledningen att hans eller hennes nya klasskamrater redan är klara med den kursen. Då återstår bara för bytaren att läsa in kursen utanför ordinarie schema - något som kan vara rejält problematiskt.
Skrota friskolereformen.
Henrik.