Sekos strejk angår oss alla

Sekos strejk mot Veolia är en viktig facklig strid för 252 medlemmars rätt till anständiga villkor. Men den är mycket mer än så. Veolia är på inget sätt unika när de försöker säga upp fast anställda och låta dem söka sina egna jobb med sämre och otrygga anställningsvillkor. Timanställningar, tillfälliga jobb, bemanningsföretag, och så vidare är bara delar av hela den solfjäder av osäkra anställningsformer som sedan länge håller på att lösa upp anställningsskyddet för stora grupper i Sverige. Liksom alla andra försämringar drabbar detta inte bara de som är direkt berörda, ju fler som är rädda för att säga ifrån på jobbet på grund av otrygghet i anställningen, desto svagare blir kollektivet på arbetsplatsen.

Men Sekos strejk visar också på konsekvenserna av utförsäljning och avregleringar inom den gemensamma sektorn. I enlighet med den nyliberala New Public Management-filosofin, där stat och kommun ska drivas som företag, är det den som lägger det lägsta budet som får kontraktet. När Veolia vann upphandlingen genom att lägga sig 53 miljoner lägre än nästa företag dumpade de marknaden och eftersom nästan alla kostnader till slut handlar om löner var det samtidigt ett löfte om att pressa ner löner och arbetsvillkor och därmed sätta press neråt på hela arbetsmarknaden. Att arbetsgivarorganisationen Almega går ut med helsidesannonser i dagspressen och hetsar mot strejken visar hur viktigt de tycker att det är att besegra den.

Seko är ett av de förbund som länge lyft fram kritiken mot privatiseringar och avregleringar, både i egna kampanjer och genom stöd till bredare rörelser till välfärdens försvar. Det stöd strejken nu får av andra fack och bland resenärer visar att det varit en klok strategi att arbeta så.Alltför ofta hänvisar svenska fack slentrianmässigt till att nästa val och en (S)-regering ska lösa alla problem, men avregleringarna och marknadsanpassningen kommer inte att tas tillbaka vid ett regeringsskifte, det har Stefan Löfven och hans ledning varit tydliga med. Sekos val att ta öppen strid och det stöd de fått av andra fack och i samhället i stort sätter tryck på de politiker av alla kulörer som är ansvariga för upphandlingen av Öresundstågen och alla andra framtida upphandlare.

Strejken visar att vi inte behöver vara hänvisade till att lita på politiker långt borta och är en välkommen påminnelse om att arbetare och tjänstemän har en makt att själva påverka både sina egna villkor och samhällsutvecklingen. Detta gör Sekos strejk oerhört viktig att vinna för oss alla.

NSK NSK KB

Lärarna kräver: Riv upp avtalet!

Spontant växer en proteststorm underifrån mot senaste fyråriga avtalet som Lärarförbundets och Lärarnas riksförbunds styrelser har skrivit på. De som nu protesterar är lärare, förskollärare och fritidspedagoger.
Under en lång tid har ledningarnas förhandlingsansvariga från båda förbund fört förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting. Dessa förhandlingar har förts bakom ryggen på medlemmarna och nu har lärarna ännu en gång fått ett uselt avtal på halsen. Aldrig någonsin under den långa avtalsförhandlingsprocessen har medlemmarna blivit tillfrågade om vad medlemmarna själva hade att säga till om avtalet. Hemlighetsmakeriet gick hela tiden före medlemsdemokrati.
Så fort avtalsresultatet nådde lärarna blev besvikelsen stor och missnöjet ledde omedelbart till lokala protester runt om i landet. Under ”Lärarnas röst” sprids nu på nätet och på arbetsplatserna uppmaningen till en landsomfattande demonstration den 5 oktober på en rad olika städer.
Socialistiska Partiet ger sitt stöd till protestaktionerna som kräver att avtalet ska rivas upp. Det är inte rimligt att en liten klick inom förbunden ska skriva på utan att ha rådgjort med medlemmarna – det rimmar illa med den demokratisyn som finns inskriven i läroplanen och som lärarna försöker lära ut i klassrummet. För oss socialister är det en självklarhet – det är medlemmarna som ska rösta om avtalet. Avtalet borde ha gått ut på medlemsomröstning.
Kravet på att avtalet ska rivas upp måste förenas med kravet att avtalet ska gå ut på omröstning och det är lärarna på medlemsmöten som ska avgöra saken.
Socialistiska Partiet 121003

Pappersarbetarna kämpar för oss

Förhandlingarna har brutit samman inom pappersindustrin och idag utvidgas strejken.
Pappers avvisar reallönesänkningsavtalet och tar strid för sina medlemmars levnadstandrad. . Lönenivåerna och bemanningsfrågan är de central frågorna som parterna inte är överens om. Den vinstrika pappersbranchen vägra ge de anställda en skälig lön. De arroganta pappersdirektörerna verkar anse att produktionsöverskottet bara skall gå till chefbonusar och aktieutdelning.
En seger för pappersarbetarna skulle vara en tydlig signal till de fackförbund som ännu inte har slutit avtal att kamp lönar sig. En annan inte obetydlig effekt av bättre löneavtal är att offentliga sektorn skulle få mer skattepengar att använda till vård, omsorg och skola.

Allt stöd till strejken och för pappersarbetarnas seger!

Henrik

KB Internationalen HD NSK BLT Röda Malmö

Den fackliga byråkratin kapitulerar

Av ledarred

Så har då de flesta fackförbund och arbetsköparnas organisationer skrivit under uppgörelserna i årets avtalsrörelse. Att det blir reallönesänkningar för exempelvis metallarna under det närmaste året står klart. Ändå är det inte lönenivån som stått i centrum utan arbetsköparnas rätt att hyra in bemanningsföretag till och med när uppsagda arbetare har laglig rätt till förtur för återanställning. Denna återanställningsrätt har gällt under nio månader räknat från det att du lämnat företaget. Arbetsköparna har med hjälp av bemanningsföretagen gått runt denna regel. Ibland har det blivit så att en del av de uppsagda återkommit som anställda i ett bemanningsföretag. De arbetar återigen på sin gamla arbetsplats, men de kan få gå utan varsel eller förhandling. Arbetsköparen har också genom detta agerande kunnat strunta i LAS-listan. Det är ju inte alls säkert att det är de som kommit tillbaka genom bemanningsföretaget som stod på tur enligt LAS. En inhyrd arbetares position när det gäller att stå upp för sina rättigheter är därtill betydligt försvagad. Arbetsköparna har därmed elegant underminerat årtiondens arbetsrättsliga reformer.
Metalls ledning hade inför avtalsrörelsen deklarerat att man såg mycket allvarligt på denna fråga, att det handlade om arbetsrättens grunder, och att man till och med skulle kunna tänka sig att tillgripa konfliktvapnet. Desto mer skakande är då kapitulationen. I stället för nio månader med förtur till återanställning har Metall gått med på att det enbart under sex månader ska vara “förbjudet” att ta in bemanningsföretag. Under de sex månaderna ska dock undantag även kunna göras vid tidsbegränsade produktionsuppgångar. Vilken arbetsköpare kan inte med det argumentet finna sitt kryphål.
Om företaget bryter mot förbudet att använda bemanningsföretag under de första sex månaderna blir det skadeståndsskyldigt. De arbetare som enligt LAS-listan borde återanställas ska då erhålla tre månadslöner. Om detta kan för det första sägas att det måste vara en klumpig eller mycket arrogant arbetsköpare som inte lyckas använda kryphålet med tidsbegränsad produktionsuppgång. För det andra är tre månadslöner ett billigt pris för att inte återanställa en arbetare som kanske varit fackligt aktiv eller på annat sätt inte tillräckligt följsam. Ovanpå detta får företagen dessutom frångå LAS-listan för var tredje person man återanställer. Detta är inget annat än en kraftig försämring av de arbetandes positioner. Metalls strategi borde ha varit att täppa till detta kryphål. Istället har man tagit ett stort kliv bakåt.
Detsamma gäller de andra LO-förbunden. Arbetsköparna är nöjda och har all anledning att vara det. “För första gången känner vi att vi har tagit ett steg mot ett modernare avtal”, som Dag Klackenberg på Svensk Handel sammanfattar avtalet. “Svensk Handel konstaterar stolt att rätten att bestämma i bemanningsfrågan är oinskränkt, men möjligen behäftad med en kostnad” (GP 8/4)
Den fackliga rörelsen lider av en svår byråkratisering. På central nivå styr ledare med löner flera gånger högre än medlemmarnas. Ledare som växt in i det borgerliga samhället. Inför årets avtalsuppgörelse hävdade en del borgerliga skribenter att strejk tillhörde stenåldern och var ovärdigt ett “modernt samhälle”. De fackliga ledarna uttalar sig inte så men deras agerande visar att de är främmande inför att i praktiken använda det centrala och livsviktiga vapnet som strejken är.
Under 1970-talet upplevde vi en våg av vilda strejker i Sverige. Dessa stärkte arbetarklassen i dess helhet och var också en viktig orsak till socialdemokratins arbetsrättsliga reformer. 1980 hade vi dessutom en officiell konflikt i Sverige. Metall har inte tagit ut sina medlemmar i avtalsstrejk sedan dess. En hel generation av arbetare har aldrig upplevt kamp och sammanhållning.
På samma sätt som strejkerna stärkte oss på 70-talet har frånvaron av kamp inneburit en enorm försvagning. Den fackliga ledningens rädsla för att ta upp strejkvapnet innebär en kontinuerlig försvagning av arbetarklassen. Liksom att vi förlorar terräng på specifika områden, som frågan om bemanningsföretag i år.

Internationalen KB KB E24 HD HD NSK NSK BLT BlT BLT

Lågvattenmärke IF Metall!

IF Metalls ledning är nöjd med att de i årets avtalsrörelse ”satt märket”. Med det menar de ett avtal som avgör vilken nivå alla andra ska lägga sig på, eller helst under. Årets avtal måste dock betecknas som ett lågvattenmärke av stora mått. I sin desperation att se till att “industrin ska vara löneledande” har Metalls ledning satt formen före innehållet. Resultatet blev att de deserterade från den överenskomna planen inom LO – inte ett dugg bättre än tjänstemännens svek. Det nu satta “märket”, (nivån, avtalslängden, bemanningsfrågan, krisavtalet) är ett hårt slag mot varje ansats till kamp i årets avtalsrörelse. Än en gång skramlade en tom tunna, än en gång gjorde Metalledningen upp bakom ryggen på övriga fack. Att tjänstemännen satt Industriavtalet ur spel är inget att gråta över, men att IF Metalls ledning agerar på sånt sätt att den kollektiva styrkan inom arbetarklassen undergrävs är oförlåtligt.

Inte ens Metalledningen tror att avtalet bevarar reallönerna under 2010, inte minst på grund av det nya greppet; att inte låta avtalets höjningar träda i kraft förrän tre månader in i avtalsperioden. Men framför allt gäller sveket maktfrågorna. Den fråga LO drivit med hög profil har varit att stoppa arbetsgivarnas möjlighet att sparka anställda och sedan sätta in bemanningsföretag, ett problem som drabbat ett flertal lokala fack och som LO-ledningen tvingats lyfta mycket på grund av strejken vid Lagena. Detta var huvudnumret i årets avtalsrörelse. En totalt samordnad fackföreningsrörelse skulle en gång för alla täppa till kryphålet i LAS. Men Metalls ledning svek, inte bara de medlemmar som kommer att drabbas och de klubbar som tagit strid kring dessa frågor, utan även övriga förbund som hade bestämt sig att ta striden. Det är också troligt att avtalet har haft en dold politisk dagordning. Avtalet gör att socialdemokraterna slipper krav på en lagändring efter ett regeringsskifte i höst.

Socialdemokraterna har ingen ambition att rätta till detta uppenbara missförhållande som är en direkt följd av att de 1991 öppnade dörren för bemanningsfirmor. Metall fick uppdraget att avföra frågan från dagordningen och lydde.

Metalls ledning beskriver avtalet som ”en stor facklig framgång”. Frågan är bara: för vem? Arbetsgivarnas strategi har varit att ta tre kliv framåt och sedan ett litet steg bakåt. Avtalet tunnar ut återanställningsskyddet på flera sätt. Dels får arbetsgivarna rätt att kringgå LAS med inhyrd personal efter sex månader. Under denna tid får de dessutom ta in bemanningsfirmor i 30 dagar, och utöver detta dessutom ta in bemanningspersonal för att ”säkerställa produktionen” om företaget ”är inne i en återanställningsprocess”. Som om inte detta var nog får företagen även göra undantag från LAS för var tredje som återanställs. Tvärtemot att täppa till luckan har Metall fallit undan för arbetsgivarnas diktat. Kompromisser och nederlag är en del av livet, men av en fackförening kan man begära att den kämpar och inte säljer ut rättigheter utan att försöka ta strid.

Precis som med det ”krisavtal” Metall tecknade våren 2009, bakom ryggen på medlemmarna och andra förbund och som nu trots löften om motsatsen förlängts till oktober, har detta väckt ont blod inom LO och ledningarna för såväl Livs som GS dömer ut Metalls avtal. Även om arbetsgivarna hoppas att Teknikavtalet lagt locket på finns ingen anledning för andra förbund att låta detta lågvattenmärke vara bindande, varken när det gäller lönepåslag eller maktfrågor.

Metall i Västerbotten har tagit ett viktigt initiativ med en namninsamling för avtalsomröstning. Risken är dock stor att Metalls avtalsråd nu kallas in och godkänner det, i vanlig ordning utan att ha frågat medlemmarna. De medlemmar och förtroendevalda som reagerar på sveket har därför ett stort ansvar och bör ställa sig frågan vad de nu kan göra. Vilka initiativ kan tas för att samla medlemmarna för en facklig kursändring? Vilka nätverk kan organiseras? Risken är annars stor att de senaste årens medlemstapp övergår i ett skred som gör medlemmarna ännu mer sårbara inför arbetsgivarnas angrepp.

KB HD NSK BLT

Skitavtal på gång?

Handels förbundsledning har börjat backa redan innan kampen har börjat. De har nu beslutat om att att skjuta upp konflikten till efter påsk. Detta efter att arbetsgivarna har gått med på att inleda förhandlingar. Missad påskhandel var det stora hotet som fick arbetsgivarna att börja förhandla. Nu försvinner den möjligheten att påverka arbetsgivarna att gå med på ett bra avtal. Hur många gånger skall varslen skjutas upp?
Det enda som kan förhindra att förbundsledningen skriver på ett uselt avtal är om medlemmarna aktiverar sig. Avtalet ut på omröstning - är ett rimligt mobiliseringskrav. Låt de som skall arbeta under avtalet bestämma om de vill ha avtalet.

Henrik

HD HD KB KB BLT BLT NSK NSK
Blogg 1

Ta striden handels!

Löneförhöjning, rätt till heltid och stopp för bemanningsföretagen är krav som det är värt att ta konflikt för. En konflikt till påsk skulle göra att strejkvapnet bet rejält. En rejäl mobilisering av de handelsanställda med medlemsmöten, torgmöten, annonskampanjer och demonstrationer skulle utan tvekan kunna leda till ett bra avtal. För att det skall lyckas så måste förbundsledningen stå fast vid kraven och medlemmarna våga lita på att fackledningen inte viker ner sig. Det bästa sätt att undvika en dålig kompromiss är att låta medlemmarna rösta om avtalet. Om medlemmarna får rösta om avtalet så kan de lita på att det inte blir något skitavatal som skrivs på över deras huvuden. Förbundsledningen skulle också få en stark medlemsopinion med sig när de förhandlar. Om det är något som arbetsgivarna är rädda för så är det aktiva och kampvilliga fackföreningsmedlemmar.

Henrik

NSK KB KB HD HD HD

Avtalen ut på omröstning!

Av ledarred

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

KB HD HD HD