Under 2000-talet har det blivit alltmer lönsamt att driva vård- och omsorgsenheter i vinstsyfte. Enligt konsultbolaget OPIC, som specialiserat sig på att attrahera privata företag att etablera sig i vårdsektorn, finns det här en vinstpotential på hundratals miljarder kronor.
Hans Dahlgren, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, förutspår att hälften av all vård kommer att bedrivas i privat regi inom fyra år.
Den nuvarande borgerliga regeringen Reinfeldt framhåller vinsten inom vården som något “långsiktigt hållbart”, medan oppositionen under ledning av Mona Sahlin saknar strategi för hur man skall rida spärr mot kapitalets profitjakt och stärka den sociala välfärden.
Visserligen presenterade de tre oppositionspartierna i sin så kallade skuggbudget ett gemensamt förslag om att höja skatterna med 16 miljarder kronor jämfört med den borgerliga regeringens budget. Men denna skattehöjning förslår inte långt mot bakgrund av att den borgerliga regeringen sedan 2006 sänkt skatten med netto 77 miljarder. Mona Sahlin har heller inget i sig att invända mot de privata bolagens invasion av den sociala välfärden. Det enda receptet som kommer över hennes läppar är ”ökad kvalitetskontroll” och ”förbud mot att sälja till underpris”. Istället för en rejäl blodtransfusion kommer det socialdemokratiska receptet att i realiteten fortsätta åderlåtningen.
Sedan början av 1990-talet har vården, omsorgen och skolan i allt högre grad gjorts tillgänglig för den privata marknadens aktörer att kamma hem vinster på skattebetalarnas bekostnad.
Inom den skattefinansierade sektorn drivs idag 25 procent av primärvården och 14 procent av äldreomsorgen av privata aktörer. Mer än 47 miljarder av skattemedlen går varje år till vårdenheter och skolor vars huvudsakliga uppgift är att ge avkastning till ägarna.
Stora internationella koncernbolag är idag fast förankrade inom den svenska vårdsektorn. De sex jättarna Carema, Capio, Attendo, Aleris, Praktikertjänst och Frösunda håvade hem totalt 1, 2 miljarder i vinst under 2008. På Caremas hemsida gör man ingen hemlighet av att målsättningen med vårdverksamheten är att maximera avkastningen.
Inte heller Claes Kugelberg, kommunikationsdirektör på Attendo, ser något orimligt att företaget tar ut jättevinster på hundratals miljoner kronor. Enligt honom återinvesteras vinsterna i verksamheten, att pengarna i själva verket till stor del används för att köpa upp mindre företag och verksamheter talar han tyst om
Nästan samtliga stora vårdkoncerner är riskkapitalbolag, vars syfte är att tjäna miljarder på skattefinansierad välfärd och samtidigt undvika beskattning. Genom att finansiera företagsköp med stora lån, lyckas bolagen kvitta den avdragsgilla räntan mot vinsterna, vilket innebär att man i bokföringen raderar ut en stor del av de beskattningsbara intäkterna.
Som om inte detta vore nog placeras allt mer av vinsterna, via holdingbolag i Luxemburg, på skatteparadisöar i Engelska kanalen.
Man kan lätt få uppfattningen, utifrån de etablerade politikernas entusiastiska stöd eller uppenbara handfallenhet, att de ständiga nedskärningarna, privatiseringarna och vinstjakten inom vårdsektorn, är en oundviklig del i den ekonomiska utvecklingen.
Fakta talar emellertid ett annat språk. Som nation är Sverige avsevärt mycket rikare än för tjugo år sedan. Däremot har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat kraftigt till följd av skattesänkningar och åtstramningspolitik. Denna politiska kursriktning har genomdrivits under såväl borgerligt som socialdemokratiskt styre.
Enligt den borgerliga regeringens budgetproposition kommer de offentliga utgifternas andel av BNP nästa år att vara nere på 46 procent, 10 procent och gigantiska 300 miljarder kronor mindre än i slutet av 1980-talet. Endast en bråkdel av den summan skulle exempelvis räcka till att bygga ut hela sjukvården till full behovstäckning samt genomföra sex timmars arbetsdag med full lön.
För att kunna utveckla en vård utifrån behov krävs emellertid en ökad beskattning av medelinkomsttagare samt en kraftigt höjd beskattning av höginkomsttagare, kapitalinkomster, företagare och förmögenheter. Skatt efter bärkraft måste återigen bli ett begrepp med realitet. Ett organiserat politiskt opinionstryck måste rida spärr mot den pågående privatiseringsvågen med krav på förbud mot att driva vård i vinstsyfte. I sin förlängning måste också avgörande delar av det privata näringslivet föras över i det allmännas ägo.
Nsk Internationalen Svensson
