Rehabilitera rehabiliteringen

Av ledarred

För lite mer än tio år sedan inträffade en dramatisk förändring i sjukförsäkringen i Sverige. På några få år fördubblades antalet sjukskrivna, från 150 000 till 300 000.
Den första förklaringen till förändringen spreds av socialdemokraterna: att fler blev sjukskrivna berodde på att fler blev sjuka, vilket i sin tur berodde på att pressen på de anställda ökade under 1990-talet.
Stress och utslitning var således först den dominerande förklaringen, men den möttes snart av en massiv motoffensiv från arbetsgivarna, en offensiv med tungt understöd från borgerliga ledarsidor som fortfarande pågår. Att fler blir sjukskrivna beror enligt dem inte på att de blir sjuka av brister i arbetsmiljön, utan det beror på fuskande sjukskrivna och släpphänta läkare.
Problemet med båda förklaringarna är att de stämmer dåligt överens med vad som faktiskt hände: antalet sjukskrivna ökade med 100 procent, men inflödet i sjukförsäkringen ökade bara med 15 procent. Med andra ord: det var inte i första hand fler som blev sjukskrivna – det var sjukskrivningarna som blev längre. Att förklara längre sjukskrivningar med högre arbetstempo eller på att de sjuka eller deras läkare fuskar är minst sagt långsökt.

Att antalet sjukskrivna ökade berodde istället på en annan sak; det blev mycket svårare för den som en gång blivit sjuk att komma tillbaka till arbete. Det berodde i sin tur dels på att ett anorektiskt slimmat arbetsliv erbjöd färre möjligheter för den som inte kunde prestera till 110 procent, och dels på att resurserna för arbetsanpassning och rehabilitering skars ned i omgångar, så att de till sist blev så små att insatserna var meningslösa och systemet försvann.
Intressenterna bakom försämringarna som ledde fram till sjukskrivningsboomen var två; för nedskärningarna stod socialdemokraterna, för slimningen av arbetslivet stod arbetsgivarna. Stat och kapital arm i arm – enighet och harmoni – Därför tio år av pseudodebatt; därför nu ett sjukförsäkringssystem som tvingar sjuka att till varje pris söka arbeten de vet att de varken kan få eller sköta.

Sjukförsäkringen är ett skyddsnät för den enskilde sjuke. När blåslampan riktas mot enskilda sjuka är det därför lätt för vänstern att fastna i ett reflexmässigt försvar av ”rätten till sjukskrivning”. Men sjukförsäkringen är, och har alltid också varit, en dumpningsplats för individuella konsekvenser av samhällsproblem som vi inte löser, Det som hände under 90-talets sista år var att den dumpningsfunktionen blev dubbelt så stark. Därför leder den ofta rimliga humanistiska reflexen att försvara sjukskrivningen i det enskilda fallet fel på samhällsnivå.
Istället måste vi utgå från rätten till arbete. Dels därför att arbete är en mänsklig rättighet – nästan alla sjukskrivna och förtidspensionerade vill arbeta om de bara kan – dels därför att forskning visar att tidig återgång i arbete är den viktigaste friskfaktorn för den som drabbats av en sjukdom som kan bli långvarig.
Men för att de sjukskrivna ska kunna börja arbeta krävs mer än att de bara sparkas ut ur sjukförsäkringen och in på arbetsförmedlingen Vi måste såväl bota arbetslivets anorexia som att vi måste rehabilitera rehabiliteringen.

Att få tillbaka lite hälsosamt fett på arbetslivskroppen kräver politisk kamp för att återanställa i den offentliga sektorn – hårdast drabbad så väl av personalnedskärningar som av långa sjukskrivningar – och facklig kontroll över arbetet för att se till att bemanningen i alla sektorer alltid är tillräcklig stor för de arbetsuppgifter som ska utföras.
För att rehabilitera rehabiliteringen krävs tydliga vårdkedjor med tillräckliga resurser. Idag styckas vården via privatiseringar, bolagiseringar och beställar/utförarsystem upp i mikroenheter som ser till sina egna smala ekonomiska intressen. Den utvecklingen måste brytas till förmån för sammanhållna system inrättade för patientens bästa. De ständiga nedskärningarna i vården måste vändas till ökande möjligheter att rehabilitera patienter inte baserat på bästa tillgängliga plånbok utan baserat på bästa tillgängliga vetenskap.
Samtidigt måste arbetsgivarnas skyldighet att bereda arbete för sina anställda oavsett sjukdom och funktionshinder skärpas. Ett sätt att göra det skulle kunna vara att inrätta rehabiliteringsråd, byggda av fackföreningarna tillsammans med kunnig rehabiliteringspersonal från vården. Rådens uppgift skulle vara att stödja arbetsgivarna när de fullgör sin rehabiliteringsskyldighet, och att med vitesförelägganden och skadestånd försvara den sjukskrivna när det inte gör det.
En socialistisk politik för sjukförsäkringen är en socialistisk politik för arbete, en politik som förvandlar borgarnas arbetslöshetslinje av idag till en verklig arbetslinje av i morgon.