I Vellinge kommun i det sydvästra hörnet av Skåne vajar de blå fanorna. I förra kommunvalet fick Moderaterna dryga 67 procent av rösterna vilket gav egen majoritet, och med de starka männen Göran Holm och Lars-Ingvar Ljungman i spetsen bedriver de en typisk moderat högerpolitik. Vid gränsen mellan Malmö och Vellinge kommun finns en numera välkänd skylt som basunerar ut budskapet ”Välkommen till Vellinge kommun – här är friheten större”- men vems frihet är det högern talar om? I Vellinge inte bara lever utan även frodas högerns vision om ett lågskatteparadis för de redan välbeställda och där har det nyligen visat sig vilka rasistiska strömningar som dolt sig under den polerade ytan.
När Malmö kommun genom företaget Attendo ville placera ut några flyktingbarn på ett vandrarhem i Hököpinge strax utanför Vellinge tätort blev det stora protester. Vi fick se prov på byråkratiska krumbukter kring brandskydd, motargument gällande bristfällig information och uttalat rasistiska påhopp från de närboende. Alla argument med samma egentliga budskap – i Vellinge kommun är inga flyktingbarn välkomna och har aldrig varit. Kulmen nåddes när någon tände eld på en lövhög utanför flyktingboendet, vilket av polisen både betecknades som hets mot folkgrupp och mordbrand.
Det är viktigt att vi kommer ihåg att rasismen kommer uppifrån. Rasismen har aldrig från början varit arbetarklassens påfund och har aldrig tjänat arbetarklassens intressen. Rasism och nationalism har varit överhetens traditionella vapen för att slå split inom arbetarklassen ända sedan kolonialismens dagar. Det är meningen att vi andäktigt skall böja oss inför nationsflaggan istället för att stolt resa vår röda vajande fanor. De fattiga flyktingbarnen i kontrast mot strandvillorna i Vellinge kommun symboliserar inget annat än samhällets enorma motsättningar. På ytan är kommunen ett moderat paradis men så fort några flyktingbarn rörde om i grytan visade sig dess rätta ansikte, det av ett rikt och rasistiskt problemområde. I dessa rikemansområden skapas en viss kultur och vissa värderingar och den likartade befolkningssammansättningen gör att åsikterna sällan blir ifrågasatta. Ändå vill högern mycket hellre att vi ser de invandrartäta förortsområdena som de verkliga problemområdena och att vi skapar motsättningar mellan arbetare, just den politik och agenda som Sverigedemokraternas framgångar rider på.
Högern för en både rasistisk och arbetarfientlig politik som skapar nya flyktingströmmar genom deltagandet i kriget i Afghanistan, och vidgar klassklyftorna genom den rådande skattesänkarpolitiken parat med försämringar i den sociala välfärden. Motdemonstranterna i Vellinge bar en banderoll med texten ”Vem behöver Sverigedemokraterna när vi har Moderaterna” och de har verkligen en poäng. De av högern skapade segregerade rikemansområden ger en god jordmån för den strukturella rasismen att växa i, något som fallet Vellinge visat med all önskvärd tydlighet.
Tack och lov är den antirasistiska rörelsen ändå så stark att när Sverigedemokraterna höll torgmöte i Vellinge i ett tafatt försök att mobilisera de bruna krafterna blev de effektfullt utbuade av motdemonstranter. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann tvingades dra kommunpatriarken Ljungman i örat och förmå honom att i framtiden leda arbetet kring boenden för flyktingbarn i Skåne och vid samma tidpunkt kom undersökningar som visade att en majoritet av Vellingeborna faktiskt välkomnade flyktingbarnen.
Det måste bli ett stopp för att denna typ av kommuner isolerar sig och bedriver en politik som bara gynnar det lilla fåtalet redan rika. För Socialistiska Partiet är det en självklarhet att alla ska hjälpas åt att erbjuda bostad åt nyanlända flyktingar. Men kommuner som Vellinge måste öppna sig även på andra områden, genom att vi exempelvis sätter press på att det ska finnas fler billiga hyresrätter så att vem som helst faktiskt har möjlighet att flytta dit. Varje dag pendlar över 10 000 Vellingebor bara till Malmö för att arbeta, medan de åker tillbaka till Vellinge och betalar skatt.
Svenskt Näringsliv kallar Vellinge för en mönsterkommun, vi kallar det för en snyltarkommun. Möjligheten för enskilda kommuner att hålla en låg kommunalskatt, samtidigt som de är beroende av de gemensamma samhälleliga resurser som finns i grannkommunerna, måste tas bort. Det är dags att återigen plocka fram det gamla slagordet ”Svarta och vita – tillsammans mot de rika”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar