På Aftonbladets debattsida den 11 oktober, ondgör sig moderaten
Gunnar Hökmark över att LO:s kongress röstat nej till vinster i
offentlig välfärd. Enligt Hökmark innebär LO:s nej till vinstuttag ett
allvarligare hot mot både välfärden och den privata äganderätten än
löntagarfonderna utgjorde på 1970- och 80-talet.
Beslutet på LO:s kongress, där medlemmarna röstade mot sin ledning, har
redan resulterat i att de högst ansvariga inom LO och Socialdemokraterna
tvingats modifiera sitt envetna försvar för vinster i välfärden, och
likt inför folkomröstningen om kärnkraft en gång i tiden inta en
hållning typ ”linje-2”. Så här två år innan nästa riksdagsval kan det
visa sig vara ett viktigt kongressbeslut som framför allt bidragit till
att påverka medlemsopinionen inom S, därav alla kritiska vinstmotioner
som redan skrivits inför partiets kongress i april.
Sedan slutet av 1980-talet har den offentliga sektorn inte alls fått
växa i samma takt som ekonomin i stort genom skattesänkningar på över
400 miljarder har dess andel av bruttonationalprodukten reducerats
drastiskt. I takt med att de offentliga välfärdsinstitutionerna satts på
svältkost har istället privata bolag etablerats inom vård, skola och
omsorg. Då vård, skola och omsorg påverkas av det kapitalistiska
vinstintresset blir tidigare patienter och elever kunder hos vårdföretag
och skolbolag på en global marknad där de kapitalistiska
intressenternas enda målsättning är att vinsten stiger. Vid otillräcklig
lönsamhet lägger entreprenören helt sonika ner verksamheten och det
offentliga tvingas till brandkårsutryckningar för att rädda livsviktig
service.
I Gunnar Hökmarks moderata idealsamhälle existerar ingen välfärd utan
vinst, hela välfärdssektorn är tvärtom invaderad av det kortsiktiga
vinstintresset. Där är också rätten för ett fåtal riskkapitalbolag att
härja fritt och suga ut invånarna den heligaste av alla borgerliga
demokratiska fri- och rättigheter.
För oss socialister är däremot den offentliga servicen en mänsklig
rättighet för samtliga, finansierad genom ett progressivt skattesystem
och underställd långsiktig planering som därför inte får bli föremål för
kapitalets strävan efter snabba profiter.
LO-kongressens nej till vinster i välfärdssektorn är, trots ledningens
försök att förhala och snarare tolka det som en begränsning än förbud,
mycket välkommet och kan förhoppningsvis ge en rejäl vitamininjektion
till arbetarrörelsens gräsrötter för att utmana den ekonomiska makten
och förskjuta styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel på
kapitalets bekostnad – vilket i sin tur kan nära en fjärran vision om
ett framtida samhälle där hela det ekonomiska livet ställs under
demokratisk kontroll och drivs efter principen ” av var och en efter
förmåga åt var och en efter behov” .
nsk nsk nsk nsk