23 november, 2012
I mätning efter mätning tonar Sverigedemokraterna (SD) fram som
landets tredje största parti. Merparten av svenskar ser med ökande
obehag hur partiet som hade sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt
stegvis normaliserats, framförallt inom en del liberal media. Samtidigt
är det ett parti som kämpar med en alldeles för stor kostym.
SD är vid det här laget nästan lika känt för
de tomma stolarna i landets kommunfullmäktige som de är för sina
medlemmars förmåga att kläcka ur sig grovt rasistiska grodor. De
frekventa avgångarna och avhoppen drabbade i dagarna även partiets
styrelse när en oredigerad video som under mystiska omständigheter
läckte till media visade när partisekreteraren och den rättspolitiske
talesmannen betedde sig just så illa som man kunnat föreställa sig.
Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.
Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.
Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.
Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!
Nsk
Siffror har framkommit som visar att en tredjedel av väljarna nu förlorat förtroende för partiet. På många håll har det siats om att deras popularitet nu kommer att rasa, men det är alldeles för tidigt att dra några säkra slutsatser. SD:s framgångar är trots allt inte deras egen förtjänst, de gror i det växande missnöjet och desperationen, när de övriga riksdagspartierna verkar sakna all form av vision. Att partiet göds av högern är naturligt. Den som bläddrar i Axess eller någon Timbropublikation hittar argumenten som i grunden hävdar att SD har rätt; invandringen är inte förenlig med välfärdsstaten och därmed bör vi verka för att den senare avvecklas. De som föredrar välfärdsstat framför invandring slussas därmed rakt in i SD:s väljarskara. I högerns värld står framtidens val mellan två hårda och kalla samhällen.
Mer överraskande är den parlamentariska center-vänsterns oförmåga att blicka framåt. Socialdemokratin har gått ner sig helt i visionslös pragmatism och Vänsterpartiet verkar blicka mot den socialdemokratiska politiken på 1970-talet – lite håglöst kantat med identitetspolitiska argument om humanism och mjuka värden. Är en annan värld möjlig? Högst tveksamt om man frågar denna opposition, där ledningarna inom S och LO i den avgörande välfärdsfrågan räddhågset och vacklande förespråkar olika varianter av ”vinst med förnuft” – trots att den överväldigande majoriteten av väljarkåren motsätter sig det överhuvudtaget.
Så länge SD är det enda partiet med en vision av ett framtidssamhälle, hur obehagligt det än är, så kommer det att upplevas som relevant för en växande skara frustrerade och maktlösa människor. Att de isoleras av riksdagspartierna är inte nog så länge dessa fortsätter driva en politik som allt fler inser är katastrofal. Svaret på rasisternas etniska sammanhållning är inte ökad individualisering utan horisontell, klassbaserad, sammanhållning – inte baserad på tandlösa mjuka värden utan på det objektiva intresset.
Det är dags att säga det som inte får sägas i det här landet; kapitalets intressen är särintressen. Vi vill inte samma sak – låt oss göra politik av det!
Nsk
Att SD har en del tomma platser beror till viss del på att vänsteraktivister har utsatt dem för hot och trakasserier. Känns det OK?
SvaraRaderaVilka trakasserier tänker du på? SD-aren som ristade in ett hakkors i sin egen panna och sen gick ut i pressen och skylde på invandrare+ eller den Sd politiker som själv tände på sin ytterdörr och sedan gick ut i pressen och ..........http://i.imgur.com/SywQg.jpg
SvaraRadera