”Steget lite grand åt vänster var snarast en normaliserande placering i mitten.”
Den socialdemokratiske vänsterdebattören Daniel Suhonen bedömer valet av den nye s-ledaren Håkan Juholt men tillfogar en lättad utandning: ”Han gav rörelsen hoppet tillbaka”.
Jo, så illa ute är arbetarrörelsen och det svenska samhället. Juholt – med Suhonens ord en ”mittens man” – som troget följt årtiondets vandring högerut ses som en förlossare från vänster och hopplös marknadsfiende från borgerliga media. I dagens Sverige räcker det med en antydan av kritik mot avreglerade elmarknader och barnfattigdom för att väcka både hopp och motvilja. Det säger något om hur långt vi pressats tillbaka, hur solidariska och demokratiska ideal ödelagts, hur anpasslingar och medlöpare tillåtits dominera.
Valet av Juholt är tyvärr inte resultatet av en aktiv revolt mot 2000-talets kapitalistiska ödeläggelse utan snarare uttryck för en växande misstro – och en svag reflex, inte bara av s-nederlaget 2010 utan också av nyliberalismens kontinentala europeiska kollaps.
Att finanskraschen 2008 inte utgjorde något tillfälligt tjall på linjen framstår idag med förödande tydlighet för miljontals européer – för att inte tala om amerikaner. De finansiella systemen darrar på randen till nya kriser. Hela statsfinanser hotas av bankrutt. Europa kokar av folkliga protester när miljoner löntagare tar till gatorna mot nedmontering av välfärd, massarbetslöshet och lönesänkningar. Samtidigt utmanas hela den industriella fossilkapitalismen av klimatkris och hårdnande kamp om oljan, allt medan kärnkraftskatastrofen i Japan ifrågasätter illusionen om gränslös tillväxt. Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern signalerar att världen vänder och ingenting kommer att bli som förut.
Det är i det svaga återskenet av den globala vändningen som det institutionaliserade funktionärsväldets mönsterland Sverige byter s-ledare. Det är lätt att ta sig för pannan inför den lättköpta tacksamheten från vänster eller medelklassgnället från RUT-liberalerna. Men i ett land där klasskamp underifrån varit bannlyst i trettio år och namninsamlingar kallas ”uppror” kan en förskjutning ”lite grand åt vänster” väcka björnar som sover. Det är inför den risken borgerligheten blåser i dombasuner och låter drevet löpa mot Juholts nära. Själv garderar han med NATO-politik och hushållsnära tjänster, medan de som fäster sitt hopp till rockaden i s-ledningen lär få inkassera många smällar.
Men isen i fördelningspolitiken har framkallat en spricka ända upp i Sveriges största och äldsta maktparti. Genom den sprickan kommer undertryckta idéer och alternativ att försöka pressa sig fram – om kraften hämtas från djupet, misstron omvandlas till aktivt motstånd och stormen från globala massprotester förlängs in i också det svenska samhället.
Därifrån kan mottrycket, spärrarna och gränserna för tålamodet mobiliseras och blockera fortsatt marsch högerut. Där ligger hoppet och uppgiften för en vänster värd namnet, inte hos vaktombytet i s-toppen
Nsk
