Den socialdemokratiska vänsterns tragedi

28 oktober, 2011

Ledare

Han kom som ett, ja inte direkt yrväder, men i alla fall en sympatisk vårvind, och bar kanske inte heller ett höganäskrus i svångrem runt halsen, men en trevlig mustasch hade han, och ur munnen kom ord som faktiskt lät som vänster.
Vår blev till höst och Carlsson – eller hette han Juholt? – visade sig vara mer girig än sympatisk. Vänsterretoriken visade sig vara en tunn slöja som nödtorftigt dolde ytterligare en högersväng och den där mustaschen, luktar inte den lite klister?
Juholt valdes till ordförande för (s) som vänsterns kandidat. Så när det, som om det inte gällt en socialdemokratisk toppolitiker i Västertorp utan en ensamstående förälder i samma område kallats bedrägeri och gett några månaders fängelse, avslöjades drog samma vänster ut till hans försvar.
Och vänstern – utåt företrädda av Göran Greider och Daniel Suhonen – vann! Igen!
Två vänstersegrar på kort tid i Sveriges näst största parti, det måste få tydliga politiska konsekvenser? Verkligen! Äntligen har vi ett arbetarparti som bara står en liten bit längre till höger än det gjorde för ett år sedan, när Mona Sahlin styrde det för partihögern! Dessutom med en ledare som för alltid kommer att vara Håkan Tjuvholt med svenska folket! Tack, kamrater!
Det som verkligen avslöjades under Juholtskrisen var inte partiledarens vandel. Hederliga människor kan inte klättra till toppen av benhårda byråkratier, som den socialdemokratiska. Det som verkligen avslöjades var den socialdemokratiska vänsterns tragedi.
Strider om att erövra positioner i byråkratier, det som i socialdemokraterna och SSU brukar kallas Rosornas Krig, är ingenting annat än strider om att erövra positioner i byråkratier. De kan föras under olika flagg, till exempel politisk, men segrar innebär att positioner erövras, inte att politiken förändras. Positioner som erövrats försvaras bäst genom att man ser till att ha så många mäktiga vänner och så få mäktiga fiender som möjligt.
Politiken förskjuts åt vänster när de maktlösa får mer makt på de mäktigas bekostnad. Det är dåligt för den som tänkt behålla sin plats på toppen – och för hans vänner.
För att vrida politiken åt vänster krävs att de maktlösa organiserar sig i kamp mot de mäktiga. Om den socialdemokratiska vänstern skulle bidra till det skulle byråkratin sparka ut den kvickare än någon hinner säga ”tendensfrihet”.
Därför har de dömt sig själva att agera döda reliker, ibland utnyttjade som vänsteralibin, och enstaka gånger – som när bedragar-Håkan ville sparka ut förskingrar-Mona från huset på Sveavägen förra året – inplockade i finrummet, tillskrivna rollen som nyttiga idioter i en motbjudande tragedi värdig en penna som Strindbergs.