Årets riksdagsval blev för Feministiskt Initiativ (FI) ett bakslag. Partiet backade från 0,68 procent år 2006 till 0,4 procent, eller sammanlagt 24139 röster. Den största framgången nåddes i Simrishamn – Gudrun Schymans hemkommun – där FI blev tredje största parti och fick fyra mandat och 8,9 procent av röstetalet.
När FI bildades 2005 rönte det stor medial uppmärksamhet, kanske inte så konstigt då kända personer som Schyman, Ebba Witt-Brattström och Tina Rosenberg lanserades som frontfigurer. I radikala kretsar överhuvudtaget mottogs dock också partiet med stor nyfikenhet, man fick snabbt många medlemmar och välbesökta partimöten. Valet 2006 blev emellertid en svår missräkning och interna stridigheter kom att försvaga partiet. Efter det senaste valdebaclet är det frågan om inte FI som en nationell politisk kraft är ett avslutat kapitel?
Det svaga resultatet måste dock även ses i ljuset av de reaktionära krafternas frammarsch och valframgångar, ett tydligt tecken på att opinionen just nu inte är särskilt öppen för politiker som försöker att föra fram olika slag av radikala alternativ. FI menar självt att valbakslaget till stor del handlar om att många väljare taktikröstade på de rödgröna, vilket nog till viss del kan stämma. Men det handlar också om backlashen mot feminismen, som så tydligt slagit till under den senaste regeringsperioden, och vars mark noggrant beretts även åren innan Alliansen kom till makten.
Att FI förlorade röster samtidigt som Sverigedemokraterna ökade kraftigt är bara logiskt – intolerans är ofta inte begränsad till en utsatt samhällsgrupp utan till flera. Om rasism och kvinnoförakt har helt olika rötter och tar sig skilda uttryck så tenderar de ändå att gå hand i hand; där det ena finns brukar det andra också dyka upp.
En värdekonservativ ideologi har också vunnit terräng i Sverige under de senaste åren, tydligast åskådliggjort genom pigavdraget och vårdnadsbidraget för att nämna några ”reformer”, ämnade att skicka en del kvinnor tillbaka till hemmet och fånga andra i slitsamma låglönearbeten. Andra tecken på backlashen är allt utrymme som självutnämnda ”antifeminister” fått i mainstreammedia och obskyra Aftonbladetenkäter, som vill göra gällande att ”sju av tio kvinnor gärna vill bli försörjda”.
Gudrun Schyman har själv bidragit till att jämställdhet i bolagsstyrelser och andra höga och överbetalda positioner blivit en så viktig fråga i den offentliga debatten, vilket inte kan ses som någonting annat än ett felriktat perspektiv och prioritering i en tid då lågbetalda, sjukskrivna och arbetslösa kvinnor sett sina positioner inte bara tillbakaflyttade utan nära nog krossade. Och inte bara ett felriktat perspektiv; det är ett förlorat tillfälle att lägga allt krut på visioner som faktiskt går stick i stäv mot den nyliberala ideologi som den största delen av den politiska eliten anammat.
Även om FI i många fall står för en äkta utmaning mot patriarkala strukturer, saknas ett starkt ställningstagande mot klassamhället som sådant, ett ställningstagande som skulle kunnat göra att partiets politik vunnit genljud bland såväl fler av arbetarklassens kvinnor som män.
En alltför stor del av de röstberättigande valde att lägga sin röst på en individualistisk, egoistisk och exkluderande politik. Det kanske är en förklarlig reaktion när det egna livet hotas av finanskriser och när skrämselpropagandan om att horder av galna muslimer är på väg att invadera Sverige med bomben i den ena handen och burkan i den andra går varm – men inte någon ofrånkomlig. Ja, samhällsklimatet har definitivt varit en stötesten för FI, som liksom alla progressiva krafter fått kämpa i valet i stark motvind. Men nog saknades det även ett bett i partiets program som kraftfullt sade ”Stopp! Nu räcker det!”
Det är dock bara att konstatera: vänstern – från Socialdemokraterna till de på yttersta vänsterkanten, misslyckades kollektivt med att inspirera och entusiasmera väljarna, med att hävda allas lika värde, jämlikhet och jämställdhet med en självklarhet svår att stå emot, och FI:s försök till en radikal politik räckte inte för att fylla de hål som krävde ett konkret alternativt innehåll.
Förhoppningsvis kommer de kommande fyra åren inte att ta död på all kämpaglöd utan locka fram nya och provocerande idéer för ett solidariskt samhällsbygge. Det är allas vårt ansvar – så det är bara att sätta igång och spåna.
Jag tror de misslyckades för att folk har genomskådat radikalfeminismen. Män och kvinnor är biologiskt olika och gör i snitt olika val. Det finns därför ingen anledning att förvänta sig 50:50-fördelning, och avvikelser behöver sålunda inte bero på några "strukturer" eller något "förtryck" utan på naturen. Huvudsaken att folk har frihet att välja utan hinder.
SvaraRaderaDet är för att ni samtidigt stöttar burkaväldet och vissa muslimska invandrares förtryck av kvinnor.Då
SvaraRaderablir man inte alls trovärdig!Kvinnokampen går endast att driva i ett homogent,någorlunda ariskt samhälle med intelligenta socialmoderater i lyckligt samförstånd,för att lagar ska kunna stiftas i kvinnovänlig riktning.