Solidaritet med Greklands arbetare

google_handleError, google_render_ad)>

Av ledarred

- Svenska skattebetalare ska inte betala för att grekerna väljer att gå i pension i 40-årsåldern. Det är oacceptabelt, så formulerade sig finansminister Anders Borg i radioekot på söndagen. Det är bara ett exempel på hur stereotypa Greklandsbilder med nedlåtande klang sprids från politiker och etablerade media – med förutsägbar nedsippringseffekt till nätkommentarer och fikarummens diskussioner: ”Grekerna vill inte jobba”, ”se bara på alla som sitter i timmar på kaféerna”…

Det som verkligen är oacceptabelt är emellertid att Greklands arbetare demoniseras. Greklands arbetare bär inte skulden för krisen. Det är inte de som lever på korruption. Det var inte de som ”lurades” och dolde skuldsättningen, så att landet kunde slinka med i eurosamarbetet 2001. För detta bär den grekiska eliten och EU-kommissionen delat ansvar. Andra länder har använt liknande ”kreativ bokföring” – se bara exempelvis på Berlusconis Italien – utan att utmålas som nationer av skurkar.
Det är inte Greklands arbetare som har levt över sina tillgångar. Det är de oreglerade, giriga finansmarknaderna – ”schakalerna” som de kallas i en krönika i brittiska Observer i söndags – som angriper arbetande människor i land efter land. Den finanskris som seglade upp under 2007 och blev akut 2008 har inte gått över, bara hållits i schack. Staterna räddade bankerna med upplånade medel, och bankerna tackar nu för hjälpen genom att kräva att staterna skär ned på den skuld som blev resultatet. Krisplaner till banker och storföretag samt skattesänkningar för de rika har också gjort sitt för att öka budgetunderskotten.

Greklands arbetare är inte de första som schakalerna nafsar på. Irlands arbetare drabbades när landet gick med på sänkta löner och försämrad välfärd. I Lettland har delar av akutsjukvården monterats ned, när den offentliga budgeten krympts och landets bruttonationalprodukt rasat med 25 procent på två år.
Och det slutar inte heller med Grekland. I Rumänien annonseras sänkta löner för offentliganställda med 25 procent. Härnäst väntas krisen slå sina klor i Spanien och Portugal – bortom hörnet väntas Storbritannien bli nästa land till rakning. Skillnaden mot tidigare är att Greklandskrisen, och de kommande kriserna, kan bli så mycket farligare för hela den europeiska stabiliteten, vilket tvingar Anders Borg och andra finansministrar till helgmöten för att diskutera nödåtgärder.

Men Greklands arbetare är inte offer. Greklands arbetare är framförallt ett föredöme för oss alla, i ett läge när arbetande människor över hela Europa befinner sig på defensiven och arbetslösheten är rekordhög;
- i ett läge när sociala skyddssystem monteras ned i allt fler länder och fackföreningar pressas tillbaka;
- i ett läge när tre partiledare i brittisk TV med snarlika bakgrunder och snarlika kostymer framför snarlika åsikter om behovet att skära ned på offentliga utgifter och stoppa invandringen;
- i ett läge när Svenska Dagbladet (7/5) kan avslöja den hemlighet som bägge blocken vill dölja – vänsterpartiets högersväng;
- i ett läge när de tidigare årens sociala mobiliseringar i Frankrike gått över i besvikelse hos de mest radikala efter bakslagen i regionalvalen.
- i det läget säger hundratusentals greker ifrån, demonstrerar och genomför generalstrejk. På universitetet hänger demonstrationsplakaten som angriper orättvisan i samhället. Det finns hundratusentals människor som inte är beredda att acceptera sin egen regerings och EU-elitens diktat.

Vi kan inte enkelt imitera grekernas aktioner eller ta över deras radikala tradition. Men vi kan låta oss inspireras, och säga att det inte är Greklands arbetare – eller för den delen Europas eller världens arbetare – som ska betala krisen. Om den grekiska befolkningen tvingas betala det pris EU och valutafonden satt upp, kommer det inte bara att leda till verklig social misär, utan risken är också stor att landet sjunker ned i en depression.

Alternativet är en verklig stödplan för arbetare i alla våra länder; en stödplan som till varje pris försvarar jobben och den offentliga sektorn, en stödplan som angriper schakalerna tar över deras banker och lägger skatt på finanstransaktioner, en stödplan som äntligen gör tanken på frigörelse möjlig att tänka för alla oss som låsts in i marknadens fängelser. Det är kapitalismen som är oacceptabel – bara det.

HD HD HD Nsk Nsk