lördag 10 april 2010

Sverige måste dra sig ur Operation Atalanta!





”I minusgrader men i ett strålande solsken kastade fartyget loss till musik av marinens musikkår”. På den svenska försvarsmaktens hemsida målas marinens avresa till militära uppdrag utanför Somalias kust i glada färger – tårar parat med lyckönskningar och avskedssalut, nästan som den ovationsartade stämningen på många håll när Europas ungdom gav sig ut till första världskrigets slaktbänk.

Riksdagen beslutade 3 mars i år – i fullständig enighet över blockgränserna – att Sverige skulle ställa en väpnad styrka, bestående av högst 465 personer, till förfogande för EU:s marina insats utanför Somalias kust, den så kallade Operation Atalanta. Den svenska närvaron tar sin början 14 april och är tänkt att sträcka sig över högst sju månader. Under de fyra första månaderna kommer Sverige att ha ledningsansvaret för EU:s insats, som grundar sig på en resolution (1890) i FN:s säkerhetsråd. En svensk marin styrka var även förra året inblandad i ett liknande företag (se Internationalens ledare 25/09).

Somalia har med sitt strategiska läge på Afrikas horn i decennier varit offer för stormakternas cyniska spel. Redan under senare delen av 1970-talet övergödde USA och Sovjet sina respektive allierade Somalia och Etiopien med vapen. Efter en lång period av inre stridigheter störtades 1991 Somalias dåvarande diktator, Siad Barre. Efter det kastades landet in i klanstridigheter mellan rivaliserande krigsherrar, centralmakten bröt samman och USA:s militära intervention 1992-93 förvärrade situationen ytterligare..
Under 1990-talet började europeiska och asiatiska bolag att dumpa giftigt avfall utanför Somalias kust, inklusive kärnavfall. Det sönderfallande Somalia tilldelades rollen som den rika världens soptipp. I och med tsunamin 2004, då en mängd behållare av giftigt avfall sveptes upp till ytan, blev denna kriminella hantering uppenbar. FN:s miljöorganisation UNEP har rapporterat massor av förgiftningsfall bland den inhemska kustbefolkningen.

Det var också vid denna tid som det omfattande svartfisket utanför Somalias kust tog sin början. Enligt FN handlar det om hundratals fartyg, där fiskeflottor från EU-länder är rikligt representerade. Här har vi upprinnelsen till den så kallade piratverksamheten. Somaliska fiskare, som på grund av svartfisket mist sitt levebröd, kapade utländska skepp för att kräva kompensation för utfiskningen och dumpningen.
I mitten av 2000-talet, när den somaliska centralmakten stärktes i och med att organisationen De islamiska domstolarna höll på att skaffa sig kontroll över landet, minskade piratverksamheten. Efter den etiopiska invasionen sommaren 2006 – nära understödd av USA – har dock Somalia kastas ut i än värre anarki, svälten sprider sig och piratverksamheten har återigen ökat.

Det är mot denna tecknade bakgrund som närvaron av marina styrkor från bland annat EU måste ses. Stormakterna är självklart intresserade av att den omfattande transporten av bland annat olja förbi Afrikas horn inte äventyras. I FN:s säkerhetsråd talar man då med en röst och omedelbart är en resolution antagen och militära styrkor på plats.
Istället för att med massiva insatser hjälpa Somalia med att återställa dess förgiftade och ekologiskt utarmade kustlinje sätter stormakterna in marina styrkor mot det utblottade somaliska folket, samtidigt som USA ser som sin exklusiva rätt att bomba förmenta terroristfästen. Det hela är en fortsättning på den kolonialism och imperialism som under århundraden dömt Somalia till fattigdom.

Afghanistan, östra Kongo, Tchad och nu Somalia; under senare år har det blivit allt vanligare att Sverige deltar i imperialistiska militära expeditioner – i linje med det närmande till NATO och ökade militära samarbete inom EU som såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar röjt väg för.
Skrämmande nog var det således också konsensus i riksdagen om det svenska deltagandet i Operation Atalanta, inte mycket till debatt och beslutet var mer eller mindre bara en formalitet att klubba igenom. Åtminstone skulle man kunna begära att Vänsterpartiet, som trots allt har en historisk tradition av internationell solidaritet, inte lydigt rätade in sig i ledet. Utifrån sitt samarbete med Socialdemokratin och Miljöpartiet binder partiet dock upp sig än mer till den rådande utrikespolitiken. Det är hög tid att utanför riksdagens väggar väcka motstånd mot Sveriges deltagande i imperialistiska militära expeditioner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar