Enligt det internationella energiorganet IEA var de samlade utsläppen av växthusgaser förra året större än någonsin tidigare. Den minskning som skedde under 2009, som en följd av den globala ekonomiska krisen, har också visat sig vara mindre än vad man först antagit. Förhoppningarna om en ”andningspaus” som skulle ge tid för omställning mot ett samhälle baserat på förnyelsebar energi bleknar bort. Det innebär att möjligheten att nå tvågradersmålet – den gräns forskarvärlden anger för att inte konsekvenserna av uppvärmningen ska bli katastrofala – minskar ytterligare.
Effekterna av klimatförändringarna i form av extrema väderfenomen har blivit närmast dagliga inslag i det internationella nyhetsflödet. Senast i form av tornados i USA som jämnade en mindre stad med marken, bränder Arizona och utdragen torka i Kina. Men det faktum att uppvärmningen framför allt visar sig i lokala och regionala väderabnormiteter tycks göra det möjligt att framhärda i att betrakta händelserna som naturliga variationer.
Det är en bitter historisk ironi att den mest påtagliga bekräftelsen på den globala uppvärmningen – avsmältningen av isen i Arktis – resulterat i en kapplöpning mellan stater och företag om att utvinna den resurs som den smältande isen gör tillgänglig: fossilt bränsle. Man beräknar att cirka 13 procent av världens oupptäckta oljetillgångar och 30 procent av gasen finns på den arktiska havsbottnen. Klimatförändringarna gör dessa resurser möjliga att exploatera.
I augusti 2007 placerade ryska vetenskapsmän en titaniumflagga på 4 000 meters djup direkt under nordpolen, som en symbol för Rysslands anspråk att djuphavsformationen Lomonosovryggen ger landet rätt till en utvidgad ekonomisk zon ända upp till polen. Anspråken var inte gripna ur luften. Exploateringen av världshavens resurser regleras av FN:s Havsrättskonvention som har undertecknats av över 150 stater (dock ännu inte av USA).
Konventionen gör det möjligt för länder att hävda exklusiv exploateringsrätt till havsbottenområden som man kan visa är en förlängning av kontinentalsockeln. De arktiska staterna – Kanada, Danmark, Norge, Ryssland och USA – är inbegripna i ett rävspel av förhandlingar, processer och vetenskapliga dispyter. Artonhundratalets imperieutvidgande upptäcktsresanden har ersatts av geologiska forskningsexpeditioner i syfte att producera data som stärker de egna anspråken.
Två veckor efter flaggceremonin på den arktiska havsbotten meddelade Ryssland att man åter börjat patrullera med bombplan som har lång räckvidd – en aktivitet som upphörde med Sovjetunionens sammanbrott.
Utvecklingen i Arktis gör det tydligt att den globala uppvärmningen är inte bara ett miljöhot utan också en säkerhetsrisk.
I skildringarna av möjligheterna som öppnas i Arktis tonar makthavare och medier systematiskt ned spänningarna och prisar den mogna diplomatiska hanteringen av divergerande anspråk. Man bortser då från att drivkraften i dagens stora geopolitiska maktkamp, mer än någonsin tidigare, är en jakt efter sinande naturresurser. Det är ett spel där det som egentligen är resurskrig förs under andra förtecken – krig mot terrorism, skurkstater, pirater, fundamentalism och – alltid – för ”humanitära värden”. Att tro att den arktiska arenan skulle hållas utanför detta spel förefaller naivt.
Samtidigt pågår en annan kraftmätning mellan Cairn Energy, det oljebolag som utför provborrningar utanför Grönland, och Greenpeace som genom att försöka stoppa borrningarna fäster världens uppmärksamhet på hotet mot miljön. Greenpeace pekar på de helt otillräckliga resurser som bolaget har att bekämpa en oljeläcka och på att de marina arktiska ekosystemen är särskilt känsliga för utsläpp. Ett oljeläckage skulle kunna leda till en total ekologisk kollaps.
Det kan vara skäl att i det här sammanhanget rikta blickarna historiskt bakåt och geografisk söderut, till den andra polen. Tillkomsten av de miljö- och resursaspekter i Antarktisfördraget som skyddar den södra antipodens naturresurser från exploatering var till inte ringa del en följd av miljöorganisationers opinionsarbete. Fördraget är bräckligt. Inget garanterar att det kommer att hålla inför upptrappningen av de globala resurskonflikterna. Men det hindrar inte att det kan fungera som en inspirationskälla för en globalt medveten klimat- och miljöopinion att åstadkomma liknande avtal kring nordpolen.
Den 12:e maj tog Sverige över ordförandeskapet i Arktiska rådet. Det är ett rent diskussionsforum som saknar beslutsmakt. Icke desto mindre skulle Sverige kunna använda posten som en tribun för att föra fram visionen om en besinningsfull politik i Arktis. Med målsättningen att förvandla Arktis till en global allmänning, istället för att vara det närmast övertydliga exemplet på kapitalismens business-as-usual-logik som leder mänskligheten mot ett på ekologiska sammanbrott grundat barbari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar