Politisk ågren

 Miljöpartiets politiska kompass

Miljöpartiet i Hässleholm har drabbats av monumental ågren. De håller nu på att gå emot den politik de har drivit enda sen valet 2010. Mp/Hässleholms vallöften var bl.a skattehöjning på 80 öre för att rädda välfärden och nej till nytt badhus på Österås. En månad efter valet svek de sina vallöften för möjligheten att bilda en sexpartiallians i kommunen. (m.fp,kd,fv,c,mp) För att få vara med och leka med de stora pojkarna var de tvungna att ge upp alla sina vallöften. De ville ha sk inflytande. Vad man skall ha inflytande till om det innebär att man sviker alla sina vallöften reflekterade nog inte hjärntrusten inom miljöpartiet över.
Nu har mp upptäckt att kommunstyrelsens ordförande, den gamle nyliberale nydemokraten Urban Widmark, inte vill värna välfärden. Därför hoppar de av alliansen och återgår till sina ursprungliga vallöften. Det är bra men det drar ett löjets skimmer över miljöpartiet.
I badhusfrågan var det emot nybyggnation före valet, en månad senare var de för och nu är de emot. Före valet ville de ha skattehöjning, eftervalet var de emot skattehöjning och nu ropar de på mer pengar.  För tillfället så har mp hamnat rätt i kommunpolitiken men risken är att de nog hinner byta åsikt ett par gånger till innan nästa val.

Kris i skolan? (Insändare Norran)

Förstår om många av Norra Skånes läsare är bekymrade över hur skolorna i Hässleholm fungerar. De senaste månaderna har Norran på ett korrekt sätt återgivet vad Skolinspektionen har funnit vid sin granskning av kommunens skolor. Det har inte varit någon munter läsning, skola efter skola har kritiserats av Skolinspektionen. Vissa skolor har fått mer kritik andra mindre – men ingen har klarat sig från klander. Bilden av Hässleholms skolor som Norran förmedlar genom sin korrekta rapportering av skolinspektionens kritik är mörk. Förstår om läsarna är upprörda över hur skolorna verkar skötas. Men bilden av tillståndet i skolorna och verkligheten stämmer inte.

För att förstå hur bilden och verkligheten kan vara helt olika så måste man förstå hur Skolinspektionen fungerar och arbetar. Skolinspektionens uppgift är att hitta fel. Positiva saker som skolinspektionen finner vid sina långa skolbesök nämns aldrig i rapporterna. Skolinspektionen uppgift är densamma som bilprovningens, leta fel. Skolinspektionen gör en grundlig genomgång av skolans alla administrativa dokument. Från hur betygsboken förs till hur åtgärdsprogram skrivs. Utöver det så genomförs ingående intervjuer med skolledning, lärargrupper och elever. Oannonserade klassrumsbesök genomförs givetvis också. Allt som allt så inspekteras 70 olika aspekter av varje skola. Naturligtvis så hittar skolinspektionens tre inspektörer utvecklingsområden under de tre dagar som en inspektion tar. Skulle de inte hitta något att klandra så skulle nog deras chef undra om de verkligen hade gjort ett gott arbete. Tyvärr så är det bara det negativa som hamnar i rapporten som sen Norra Skåne citerar. Att skolorna uppfyller och i vissa fall med råge uppfyller 95% av inspektionsområdena nämns inte. Letar man det negativa i vilken organisation eller företag som helst så kommer man att finna det inklusive i Hässleholms skolor. Skolinspektionens kritik av skolorna i Hässleholm inbär inte att det är kris i skolan. Det är inte konstigare än att om bilprovningens upptäckter ett hål i ljuddämparen så innebär det inte att bilen är skrotfärdig. Tyvärr så förstärker skolinspektionens agerande bilden av att den svenska skolan är i kris. Problem finns men det positiva överväger starkt.

Men jag kan lugna alla föräldrar att lärarna och skolledningar inte behandlar eleverna på samma sätt som Skolinspektionen behandlar skolorna. Får en elev 95 % rätt på ett prov så gratulerar vi denne och säger att den har gjort ett jättebra jobb. Hade vi gjort som skolinspektionen istället så hade vi sagt till eleven att det var dåligt att den inte klarade de sista uppgifterna.

Med förhoppning om att skolinspektionen med tiden får ett uppdrag som stämmer bättre överens med grundläggande pedagogik.

Henrik Hedman

Protesterar mot sin egen politik!

Sent skall syndaren vakna. Miljöpartiet gick till val på att höja kommunalskatten mesta av alla partier. De ville inte bygga ett nytt badhus - utan ville renovera Qpoolen. De ansåg kommunen inte hade råd utan pengarna skulle läggas på kärnverksamheten istället. Men allt detta slängde de i papperskorgen en månad efter valet. De bytte skattehöjning och renovering av Qpoolen mot en ordförandepost för Peter Groth och en satsning på cykelvägar. Att nu gå ut och anklaga Urban Widmark för att budgetramarna är orealistiska är fegt och löjligt. Om Peter Groth och miljöpartiet  inte hade svikit alla sina vallöften så hade kommunen haft betydligt mer pengar i dag - något som hade räckt till betydligt vidare budget ramar.

Löfvens fickor är tomma

4 maj, 2012

Ledare

Ibland är verkligheten snabb i sina scenomkastningar. Vi går tillbaka till Första maj förra året och var kan vi finna den dåvarande Metallordföranden, Stefan Löfven, agiterande i någon talarstol? Jo, i den lilla Vätternidyllen Hjo framför några hundratal tappra gamla partisympatisörer.
Ett år senare talar denne Löfven som socialdemokratisk partiordförande inför en fylld Götaplatsen i Göteborg för ett parti som återigen – efter ett opinionslyft på över tio procent de senaste månaderna – vädrar morgonluft. Lika lite som att någon trodde att den stammande Claudius skulle bli kejsare i Rom trodde någon för ett år sedan att den karismatiskt bleke Löfven skulle väljas till den allra högsta posten.
Vad hade då Löfven att säga på arbetarrörelsens högtidsdag? Ja, det var ett långt tal, fyllt med vackra ord, men det var ack så svårt att finna konkreta förslag under alla ordmassor. När han blev tydlig handlade det inte heller om verkliga arbetarkrav, som exempelvis höjda nivåer i arbetslöshetsförsäkringen, utan det var istället förbättrade villkor för näringslivet som hamnade i blickpunkten: ”I flera år har den moderata regeringen försummat samverkan mellan samhälle och näringsliv, och istället kallat företagen för ett särintresse. Vi vill istället fördjupa dialogen med företagen om vad som behöver komma på plats för att få fler i arbete”. Sedan erbjöd Löfven näringslivet såväl mer riskkapital som exportstöd, samtidigt som han berättade att en kommande socialdemokratisk regering kommer att inrätta ett ”innovationspolitiskt råd” i samarbete med fack och näringsliv. En Marcus Wallenberg junior på tillfälligt besök skulle kunna trott att han hamnat på Industriförbundets årsstämma.
Det var något överraskande att Löfven överhuvudtaget tog upp klimatfrågan – som ”en ödesfråga i vår tid”. Men, inte oväntat, landade han i att vi måste få mer av tillväxt för att få mindre av utsläpp och att det här finns ”en otrolig utvecklingspotential för den kreativa och kompetenta svenska industrin”.
Dessutom utropade Löfven att det nu behövs en feministisk politik, men han blev fullständigt svaret skyldigt över vad han menade med det.
I mars i år kom den amerikanska liberala tankesmedjan Heritage Foundation med en undersökning som visade att av de rika industriländerna var det Sverige som liberaliserats mest under de senaste femton åren, i inget annat land har villkoren förändrats så snabbt till kapitalets fördel. Det har inte heller varit någon större skillnad om det varit en borgerlig eller socialdemokratisk regering vid rikets roder.
Med sitt tal på Götaplatsen underströk Löfven denna socialdemokratiska näringslivsvänliga inriktning, men för den arbetarklass som han borde representera var hans fickor tomma.

Socialdemokraterna visar sina kort

13 april, 2012

Ledare

”Vi ska inte tro att lösningarna ligger i att gå tillbaka. Lösningarna ligger i att gå framåt… vi får aldrig bli nostalgiska”. Det är den nye S-ledaren Stefan Löfvén som talar på ett möte i Västerbottens partidistrikt i månadsskiftet februari-mars. När han utvecklade denna sentens klargjorde Löfvén att med S tillbaka på regeringstaburetterna efter valet 2014 skulle det inte bli frågan om någon återställarpolitik. Avregleringarna och privata företag rätt att göra profit inom den sociala välfärden är tänkt att bestå, liksom även avregleringarna när det gäller kollektivtrafik, apotek och andra marknader. Enligt S-ledaren står emellertid socialdemokratin – i motsats till Alliansen – för ”verklig valfrihet”, men med denna typ av positionering blir skiljelinjerna mellan huvudkontrahenterna inför valet 2014 snarare semantiska än politiska och kampen om makten ytterst en fråga om vem som är bäst på att smörja det rådande systemets gångjärn.
I media har det på senare tid ofta framställts som att socialdemokraterna ”håller på sin politik”, att de konkreta beskeden om var partiet står med det nya ledarskapet är få och luddiga. Det stämmer i så måtto att man inte utvecklat något distinkt alternativ till den rådande regeringspolitiken. Beskeden har dock varit tydliga nog att den väg som nu gäller – efter förvirringens korta mellanspel under Håkan Juholts ledning – är tillbaka till de Sahlinska hjulspåren, att inte ens den mest hovsamma systemkritik längre finns på dagordningen.
Den enda gång som ledande S-politiker på senare tid verkligen gått till storms mot Alliansen är paradoxalt nog när regeringsföreträdare betecknat näringslivet som ett ”särintresse”. Då med kritik mot att Alliansen inte i tillräckligt hög grad skulle lyssna och beakta detta näringslivs behov, som exempelvis partiets ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson: ”Den nuvarande regeringen saknar intresse att tala med näringslivet. Men Sverige är ett litet land där vi måste samarbeta för att stå starka” ( intervju i DN 5/4).
I dagsläget går S fram med stormsteg i opinionsmätningarna och Stefan Löfvén kan nu känna vittringen av Rosenbad och regeringsmakten. Men liksom det i Orwells Djurfarmen med tidens gång blev allt svårare att känna skillnad på grisarna och människorna verkar socialdemokratin vara inprocess där det blir alltmer snarlikt de borgerliga partierna. Det är inte lätt att hitta något annat sakområde än den i och för sig ack så viktiga arbetsmarknads/arbetsrättspolitiken där några reella skiljelinjer uppdagas mellan de som utmålas som huvudkontrahenterna i dagens svenska politik.
Visst vill vi socialister att Alliansen försvinner från makten efter valet 2014. Men om vi verkligen ska kunna ”ta det tillbaks”, som Mikael Wiehe sjöng i valrörelsen 2010, måste alla vi som vill det gå samman och sätta stenhårt tryck på maktens potentater, oavsett vilken ytfärg dessa framtonar i.

Vilken blir den nästa skolan att stänga?

Plusgymnasiet ger upp - det fanns inte tillräckligt många intresserade elever i Hässleholm. Trots påkostad reklam så gick det inte att få någon ekonomi i projektet. Att de skyller på fastighetsbolaget är nog mest ett svepskäl. Även om den lokale fastighetskungen hade stått för ombyggnadskostnaderna så hade Plusgymnasiet fått det svårt att få sin budget att gå ihop. Knappt trettio elever hade sökt till deras utbildningar. Det ger inte tillräckliga inkomster till lärarlöner, elevdator, skolmat osv. Det är glädjande att läsa vad Plusgymnasiets etableringschef Fredrik Ericsson säger –Jag tror inte att det beror på att de kommunala skolorna blivit bättre utan snarare på samhällsdebatten. Frågan om privata aktörer har lyfts och och allt som har tagits upp med äldrevården har spillt över på friskolorna. Vi får många fler frågor om vinster idag jämfört med tidigare. Förhoppningsvis så har socialistiska partiets idoga utdelning av informationsblad utanför  Plusgymnasiets alla öppna hus bidraget lite till den ökande medvetenheten om friskolorna profitjakt.

Vi har i dag en situation där elevkullarna minskar samtidigt som fler och fler friskolor försöker etablera sig. Färre elever till fler skolor är en ekvation som inte går ihop. Plusgymnasiet är bara den första friskolan som slänger in handduken på grund av dålig ekonomi. Det kommer fler friskolor i Skåne nordost att göra. John Bauer skolan i Hässleholm har också ekonomiska problem. Antalet elever som har sökt till John Bauer skolan har halverats i år. Vilket kommer att innebära stora ekonomiska påfrestningar för skolan. Enligt ryktena så har personalminskningarna redan påbörjats på JB i Hässleholm. Något som inte bådar gott för undervisnings kvalitén. John Bauer hade redan innan de senaste personalminskningarna få lärare och ännu färre behöriga. Eleverna som går på JB kommer nog att upptäcka att skolan har ekonomiska problem. Har inte sett antagningsstatistiken för Kristianstad skolorna ännu men  även där minskar elevkullarna. Så troligtvis så är det ett antal friskolor som kan se framemot ett kraftigt inkomstbortfall. En stor konkursvarning behöver utfärdas. För nästa år så minskar elevkullarna ytterligare. Det kommer helt klart att försvinna ett antal gymnasieskolor från Skåne nordost de närmsta åren. Man får hoppas att de avvecklar skolorna på ett bra sätt och inte bara lämnar in konkursansökan och stänger skolan mitt i terminen och ställer eleverna på bar backe. Vi får se hur de gör men att skolor kommer att stängas de närmsta åren är helt klart.

Henrik
NSK

Dags för nej till sänkta skatter!

30 mars, 2012

Ledare

År 1921 fick alla kvinnor för första gången möjligheten att gå till valurnan, som det sista steget i genomförandet av den politiska demokratin i Sverige. Samma år bildades Skattebetalarnas förening med häradshövding Marcus Wallenberg som dess initiativtagare och första ordförande. Det var ingen slump att dessa två händelser sammanföll i tid, för med den allmänna rösträttens införande sattes beskattningsmakten i hela folkets händer och kunde användas till att bygga ut välfärden och utjämna klasskillnader. Skatteindrivning var inte längre synonymt med godtycke, krig och fogdevälde, inte längre liktydigt med medel som användes till ”sysslor och löner åt överklassen”, som August Strindberg skrev i ”Liten katekes för underklassen”. Skattebetalarnas förening har ända sedan dess varit överklassens kanske främsta propagandaorgan mot denna form av gemensam finansiering.
Skatterna höjdes sedan framför allt under decennierna efter andra världskriget, samtidigt som den sociala välfärden byggdes ut och det svenska samhället blev mer jämlikt. År 1989 låg skatteuttaget på 56,5 procent av BNP. Därefter har emellertid skatterna, som en del av den nyliberala högerpolitiken, successivt sänkts – mellan 1989 och 2011 med 12 procentenheter, i reda krontal med den svindlande summan 419 miljarder per år. Av denna sänkning är det över 130 miljarder som dragits bort enbart sedan 2006, under Anders Borgs tid som finansminister. Som en jämförelse vilka gigantiska summor det handlar om kan nämnas att den totala kostnaden för posterna arbetsmarknad/arbetsliv och allmänna bidrag till kommunerna löper på 155,5 miljarder kronor i årets regeringsbudget, inte ens 40 procent av de medel som sedan 1989 gått förlorade i det politiska etablissemangets skattesänkningsraseri.
Det här är en trend som av flera skäl måste brytas:
- För att vi ska kunna bygga ut och förbättra den sociala välfärden.
- För att reducera de alltmer vidgade klassklyftorna.
- För att utveckla den svenska demokratin. På marknaden, som nu reglerar allt större fält av samhällsbygget, har vi en viktad rösträtt beroende av plånbokens storlek, medan de medel som kommer in och fördelas genom beskattningen görs enligt principen en medborgare en röst.
- För att vi ska ha råd till att genomföra den alldeles nödvändiga klimatomställningen – löpande på en kostnad av flera hundra miljarder.
Socialistiska Partiet säger: Höj skatteuttaget generellt, beskatta de rika mycket hårdare, skrota jobbskatteavdraget! En gång i tiden myntade Mona Sahlin uttrycket ”det är häftigt att betala skatt”. Vi socialister gör gärna denna slogan till vår, men vill då också tillägga att det är häftigt att äga gemensamt, göra saker tillsammans och ta strid mot kapitalismen.