8 november, 2013
Ledare
”Endast det bästa är gott nog åt folket”, uttrycket myntades av
Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister 1939-51, och av många
sedd som den främste arkitekten när uppbygget av den svenska
välfärdsstaten tog fart efter andra världskriget. Historiskt sett hade
vi sedan en period fram till och med 1980-talet när denna välfärd
tilläts att expandera rejält och där inga kapitalistiska vinstintressen
släpptes över bron. Vi lämnade Fattigsverige bakom oss och vårt land
blev kanske det mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin
skådats. Det var en tid då Möllers myntade uttryck inte endast var en
propagandafras.
Därefter har vi dock fått uppleva ett tvärt omkast; med enorma skattesänkningar, avregleringar och kapitalistisk bolagsinvasion samt en relativt sett krympande välfärdsstat. Det är inte heller bara inom vård, skola och omsorg som privata vinstintressen – med 20 procent av den totala omsättningen – gjort sig breda. Tvärtom ser vi hur profiten på område efter område ätit sig in i den offentliga sektorn.
Det kanske allra mest tydliga exemplet under den rådande alliansregimen är Arbetsförmedlingen och de så kallade jobbcoacherna. Det var en ”reform” som sjösattes 2008 under den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Arbetsförmedlingen kontrakterade över 900 jobbcoachbolag och under fyra år betalades det ut hela 4,7 miljarder till dessa bolag, som skulle göra de arbetslösa mer ”anställningsbara”. Majoriteten av de 20 bolag som fick mest pengar hade en vinstmarginal på makalösa över 25 procent – åtminstone för vissa har således alliansen gjort arbetslösheten lönsam.
På fält efter fält invaderar således vinstintresset. Förra veckan slogs vi exempelvis av nyheten att 23 procent av Sveriges kommuner anlitar privata bolag för att genomföra utredningar i samband med vårdnadstvister.
Där profiten går in går medmänskligheten ut, eller åtminstone blir det mänskliga hänsynstagandet alltmer satt på undantag, och det är inte för inte som vård- och skolskandalerna i dagens Sverige står som spön i backen. Det som en gång i tiden var en någorlunda fungerande välfärdsstat är på väg att omformas till en hjärtlös marknadsstat. Men det trösterika är att en majoritet av det svenska folket är mot att privata bolag ska kunna plocka ut vinster ur välfärden. Det är en opinion som nu också har börjat att organisera sig i Folkkampanjen för gemensam välfärd.
Vi socialister försöker i det sammanhanget att efter förmåga dra vårt strå till stacken. Vid horisonten kan vi också skönja konturerna av vår stora vision – ett samhälle där inte bara välfärden är fri från vinster utan ett samhället överhuvudtaget fritt från vinster, ett socialistiskt samhälle.
Därefter har vi dock fått uppleva ett tvärt omkast; med enorma skattesänkningar, avregleringar och kapitalistisk bolagsinvasion samt en relativt sett krympande välfärdsstat. Det är inte heller bara inom vård, skola och omsorg som privata vinstintressen – med 20 procent av den totala omsättningen – gjort sig breda. Tvärtom ser vi hur profiten på område efter område ätit sig in i den offentliga sektorn.
Det kanske allra mest tydliga exemplet under den rådande alliansregimen är Arbetsförmedlingen och de så kallade jobbcoacherna. Det var en ”reform” som sjösattes 2008 under den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Arbetsförmedlingen kontrakterade över 900 jobbcoachbolag och under fyra år betalades det ut hela 4,7 miljarder till dessa bolag, som skulle göra de arbetslösa mer ”anställningsbara”. Majoriteten av de 20 bolag som fick mest pengar hade en vinstmarginal på makalösa över 25 procent – åtminstone för vissa har således alliansen gjort arbetslösheten lönsam.
På fält efter fält invaderar således vinstintresset. Förra veckan slogs vi exempelvis av nyheten att 23 procent av Sveriges kommuner anlitar privata bolag för att genomföra utredningar i samband med vårdnadstvister.
Där profiten går in går medmänskligheten ut, eller åtminstone blir det mänskliga hänsynstagandet alltmer satt på undantag, och det är inte för inte som vård- och skolskandalerna i dagens Sverige står som spön i backen. Det som en gång i tiden var en någorlunda fungerande välfärdsstat är på väg att omformas till en hjärtlös marknadsstat. Men det trösterika är att en majoritet av det svenska folket är mot att privata bolag ska kunna plocka ut vinster ur välfärden. Det är en opinion som nu också har börjat att organisera sig i Folkkampanjen för gemensam välfärd.
Vi socialister försöker i det sammanhanget att efter förmåga dra vårt strå till stacken. Vid horisonten kan vi också skönja konturerna av vår stora vision – ett samhälle där inte bara välfärden är fri från vinster utan ett samhället överhuvudtaget fritt från vinster, ett socialistiskt samhälle.
