Avtalen ut på omröstning!

Av ledarred

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

KB HD HD HD

Historia skall inte politiseras!

Historia skall inte politiseras skriver NSK ledarskribent Johan Hammarqvist. För en gång skull måste jag hålla med honom. Tyvärr så används historian politiskt inte bara av socialdemokraterna utan även av de borgliga partierna. Jag tänker på den statliga myndigheten "Levande Historia" som har gett oss en officiell stämpel på vad som vi skall anse om förintelsen och de kommunistiska diktaturerna. Historia skall tolkas och debatteras av forskarsamhället och den intresserade allmänheten. Det skall inte vara statens, riksdagens och regeringens uppgift att föreskriva hur historien ska tolkas och användas.

Henrik

NSK Nsk http://www.historieuppropet.se/

HD HD HD

450 kronor per år

En lärobok kostar ca 200 - 300 kronor styck. tex Gleerups SO -bok "Pm - handbok i samhällslära" kostar 225 kronor utan moms. "Tetra A Basbok" i mattematik kostar 195 kronor per bok. Sen är budgeten slut. Då återstår det cirka fjorton andra ämnen som eleven behöver undervisningsmaterial till och behovet av fördjupningslitteratur. Resultatet är att eleverna får gamla och nötta böcker som andra elever har haft i sina skåp och skolväskor under många år - skolböcker slits hårt. 450 kronor är ett dåligt skämt - tyvärr en verklighet på många skolor idag.
Resultatet av borglig och socialdemokratisk långvariga nedrustnings politik av den offentliga sektorn

Henrik

Kb KB KB

8 mars – för socialistisk kvinnokamp!

Av ledarred

I år är det hundra år sedan socialisten Clara Zetkin lade fram förslaget om en allmän kvinnodag för den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen, som hölls i Köpenhamn 1910. Förslaget accepterades enhälligt av de församlade, som kom från fackföreningar, socialistiska grupper och oberoende arbetarsammanslutningar.

1911 firades internationella kvinnodagen för första gången i flera länder. I de länder kampanjer hölls, restes kraven kvinnors rätt till arbete och rösträtt, kvinnors rätt att sitta i folkvalda institutioner och ett slut på diskriminering. I Sverige firades dagen första gången 1912. De viktigaste kraven som man samlades under var ”Med rösträtt skola vi främja socialismen” och ”Med socialism skola vi erövra världen”.

På 1970-talet gav FN internationella kvinnodagen officiell status och uppmanade världens regeringar att göra den till en högtidsdag. Sedan dess har den socialistiska prägeln på kvinnodagen blandats med ett liberalt synsätt.
Samtliga allianspartier i Sverige deltar regelbundet i olika aktiviteter den 8 mars. Centerpartiet delade 2008 ut tårtor och diplom till kvinnliga företagare, Kristdemokraterna håller tal mot kvinnovåldet. Moderaterna har satt ihop ett ”kampanjkit” med information om allt från hur man bäst jobbar mot mäns våld gentemot kvinnor till hur man uppnår jämställdhet i arbetslivet (bland annat genom att underlätta för kvinnor att starta eget inom vård och omsorg).

Samtidigt kan vi konstatera att de stora förlorarna på alliansens politik har varit arbetarklassens kvinnor. Just dem som internationella kvinnodagen ursprungligen var tänkt för.

Det är inget konstigt eller ovanligt i politikens historia att högern lägger beslag på vänsterns retorik och omformulerar dess politik; ”Nya Moderaternas” arbetarklassflirt under senaste valet är bara ett exempel. Det är ett effektivt sätt att ta över en politik som är viktig för många, men med en helt omstöpt agenda och innehåll.

Att även moderater och folkpartister tycker att det är viktigt att agera mot kvinnovåldet är väl i och för sig hedervärt. Problemet är dock att med den politik som alliansregeringen för så blir kvinnor mer sårbara för våld och annat förtryck. Som Internationalen visar i det här numret har flera av regeringens åtgärder drabbat kvinnor extra hårt. Det gäller den drastiska försämringen av a-kassan för deltidsanställda, åtstramningarna av sjukförsäkringen, försvagning av lönesättningslagarna, och nedskärningarna inom vård och omsorg.

Och, det står väl klart för alla, att ett urholkat välfärdssystem, sämre försörjningsmöjligheter och osäkrare anställningar för både män och kvinnor gör inte kvinnor tryggare eller mer oberoende av sina partners. Svagare fackföreningar och nedskurna kvinnojourer bidrar inte till organiserandet av kamp för allas lika värde. Genom att slå sönder den samhälleliga trygghet, som kvinnor kämpat sig till genom åratal av protester och konkreta krav, bidrar alliansregeringen till att göra deras liv farligare, osäkrare och svårare. ”Hyckleri” är ordet som dyker upp i samband med högerpartiernas vurm för internationella kvinnodagen.

Det är dags att vi tar tillbaka kvinnodagen! Att vi påminner om dess ursprungliga paroller och historik. Att vi erinrar oss själva och andra om denna dags grundläggande principer. Dessa principer handlar om jämställdhet, demokrati och medbestämmande.

Rent konkret saker som rätten till arbete, att öka de anställdas inflytande på sina arbetsplatser och över produktionen, att uppvärdera omvårdande yrken till samma nivå som varuproducerande, att införa nolltolerans mot sexuella trakasserier och kvinnofientliga uttryck på arbetsplatser, skolor och andra offentliga institutioner, att lansera sex timmars arbetsdag med bibehållen lön…
Listan över hur ett mer jämställt samhälle skulle kunna uppnås kan göras lång,

Vi måste konstatera: patriarkatet är en egen kraft, fristående av kapitalets härjningar. Därför behövs en kamp specifik för kvinnor, som bygger på kvinnors upplevelser och erfarenheter, som hävdar alla kvinnors rätt till trygghet och oberoende, som visar på att det existerar maktskillnader mellan män och kvinnor, oberoende av klassposition.

Men vi måste också slå fast att kvinnors chanser till jämställdhet, säkerhet och utveckling ökar med ekonomiskt oberoende, möjligheter att påverka fackliga organisationer, politiskt inflytande och personliga livsalternativ. Internationella kvinnodagen måste ta upp dessa frågor och driva dem med det rättfärdighetspatos som skapats genom hundra år av kvinnokamp med rötterna i en socialistisk tradition.

Glöm tårtor till kvinnliga företagare – kom ihåg att ”med socialism skola vi erövra världen”

HD HD HD KB NSK NSK HD

NSK

bloggar 1 2 3 4 5

Lyckad röd lördag!

I dag var vi nere på torget och delade ut flygblad mot privatiseringarna samt sålde Internationalen. 8 tidningar såldes till intresserade Hässleholmare. Speciellt skoj var det att våra nya sympatisörer kom ner och hjälpte till.

Henrik

Röd lördag!

I morgon, lördagen den 6 mars, håller Socialistiska Partiet i Hässleholm Röd lördag på torget i Hässleholm mellan 11:00 och 12:00.

Kom gärna dit och träffa representanter för ett sant vänsteralternativ. Socialistiska Partiet kämpar för ett hållbart och rättvist samhälle - för ekosocialism.

Kom dit med dina frågor så pratar vi politik.

En annan värld är möjlig!

Avprivatisera välfärden

Av ledarred

Nu kommer signaler om att på allt fler platser i Europa återgår verksamheter som privatiserades under 90-talet till kommunalt huvudmannaskap. Ett antal städer har tagit över el- och vattenförsörjning som tidigare såldes ut till privata företag. Det gäller bland annat flera städer i Tyskland, särskilt i området kring München.
”Lokalpolitikerna är övertygade om att samhällsnyttiga företag ska vara offentligt ägda”, säger Christoph Goebel, ordförande i kommunfullmäktige i staden Gräfelfing, till IPS.
I en annan stad i närheten av München, Ottobrunn, har ett kommunalt elverk just byggts. Här uppger man att privatisering av samhällsnyttiga bolag varit problematisk eftersom bolagen främst tagit hänsyn till aktieägarnas intressen, berättar tidskriften Mana.
Cirka 2000 kontrakt med privata vatten- och elleverantörer kommer att löpa ut i år i delstaten Bayern i sydöstra Tyskland. Enligt lokalpolitiker ska kommunala bolag ta över många av dem. En liknande utveckling syns i flera andra städer i Tyskland och på andra håll i Europa. I Paris tar staden i år återigen kontroll över vattenförsörjningen som i mer än 100 år skötts av ett privat företag.
Vad handlar nu detta om? Är det början till slutet för den nyliberala eran som vi ser? Nej, knappast, men uppenbart börjar privatiseringspolitikens konsekvenser slå i botten på en del områden.

Under den pågående snörika vintern i vårt eget land utspelar sig just nu något liknande på de allmänna kommunikationernas område. Försenade och inställda tåg har blivit vardagsmat. Dagens järnväg klarar inte av det som gårdagens järnväg klarade, nämligen att få tågen att gå.
Problemen har en direkt koppling till avreglering och konkurrensutsättning, bland annat skrotades fullt fungerande snöplogningslok när SJ delades upp och Banverket Produktion bildades med uppgift att utföra själva det fysiska arbetet med spåren. Denna ”resultatenhet” skulle konkurrensutsättas.
Då gällde det att sänka kostnaderna på alla sätt, så att man kunde vara med och slåss om kontrakt på nybyggnad och underhåll med bolag från hela Europa. Den första åtgärden var att avskeda personal. Kostnaden för snöröjningslok, som bara stod i beredskap en stor del av året, måste man naturligtvis också bli kvitt. Att helt sonika skrota loken var en enkel och radikal metod för att kunna föra in plustecken i kassaböckerna.

Ett av de första områden som drogs in i privatiseringsvirveln i Sverige var när Bildt-regeringen i början av 90-talet införde skolpengen som öppnade upp för privatskolorna, eller som det så vackert hette, friskolorna.
Socialdemokraterna under Ingvar Carlssons ledning rev inte heller upp denna ”reform” när de efter valet 1994 återkom till makten. Istället har nu Mona Sahlin vigt till sin hjärtefråga att vinst ska vara tillåten i privatskolorna – och vinster blir det. Sveriges största utbildningsföretag Academedia gjorde 2009 en rekordvinst på 169 miljoner kronor. Året innan hade de sex största friskoleföretagen en sammanlagd vinst på 238 miljoner.
Vinsterna skapas genom att privatskolorna ofta har lägre lönekostnader, att lärarna schemaläggs för ”maximal nytta”, genom avsaknad av specialpedagogisk kompetens, liksom studie- och yrkesvägledare, skolkuratorer och bibliotek. En del av dessa skolor har även fått ta över lokaler till förmånliga priser.

Kjell-Olof Feldt (s), den före detta finansministern och numera friskolornas ordförande (var ska sleven vara om inte i grytan?), ser inga problem med friskolorna. I Lärartidningen nr 3/2010 får han frågan ”Hade det inte varit bäst för eleverna om pengarna hade återinvesterats för att förbättra skolorna?” och han svarar:
”Då måste man gå in på den enskilda skolan och se om det är något som saknas där. Ska det vara bättre städat, eller vad? Innan man kan fördöma vinsten som sådan bör man först visa upp vilka negativa konsekvenser vinsten ger”.

Bättre städat? Det blir svårt att jämföra med den kommunala skolan för även där är städningen numera ”konkurrensutsatt”, och det ena städbolaget ersätter det andra medan städningen bara blir sämre. Svenska folket sågar i varje fall vinster i friskolor. Enligt en undersökning som Lärarnas tidning gjort anser tre av fyra svenskar att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera vinsterna.
Men visst har Kjell-Olof Feldt rätt i en sak, att vi måste visa upp vilka negativa konsekvenser det rådande vinsttänkandet för med sig.
På område efter område måste vänstern och alla rättänkande människor ta itu med uppgiften att driva tillbaka privatiseringsivrarna genom att konfrontera dem med resultatet av den usla politiken.