Guantanamo tio år – ett makabert jubileum

20 januari, 2012

Ledare

Så har världen kunnat notera ett makabert tioårsjubileum: så lång tid har det gått sedan Bushadministrationen upprättade fånglägret på Guantanamobasen på Kuba. Lägret på Guantanamo är ett ovanligt grovt exempel på hur mänskliga rättigheter sätts på undantag. Människor hålls fångna utan rättegång, utan att få veta vad de misstänks för, utan hjälp av advokater. Även barn, fjortonåringar, har suttit där. Fångar torteras, ibland systematiskt. Omvärlden har mycket begränsade möjligheter till insyn i vad som sker. Guantanamo är dessutom bara den synliga delen av ett internationellt gulagsystem som USA byggt upp efter 11 september med hemliga CIA-fängelser i olika länder. En del av dessa skräckkabinett må vara nedmonterade, men inte alla. Inom själva lägret på Guantanamo finns dolda specialförläggningar, till exempel det beryktade Camp Seven vars existens länge inte ens erkändes av amerikanska myndigheter.
Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.
Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.