Vi lever i upprorens tid. I Tunisien, Egypten och Libyen har folk rest sig och kastat av sig sina plågoandar. Det har inte varit lätt men det har gått. Ändå har kampen bara börjat, nu återstår striden om hur samhällena ska se ut i framtiden.
Samtidigt darrar regimen i Syrien och försöker med alla medel slå ner kraven på frihet. I väst står ledarna förundrade, för detta hade de inte förutspått. I hela Europa brottas regeringarna med eurokrisen och även här har människor slutat acceptera försämringarna.
I krisens Grekland och Spanien samlas hundratusentals människor på torgen, inte bara för att säga ”nu är det nog” och ”vi tänker inte betala er kris” utan också för att diskutera fram lösningar och strategier för kampen. I Island har befolkningen sagt nej – två gånger genom folkomröstningar – till att betala bankernas kris. England skakas av kravaller. De enorma klyftorna mellan fattig och rik, mellan de som har och de som inte har, mellan de som bestämmer och de som förväntas lyda, blir uppenbar för alla. Regeringen svarar med hårdare tag och familjerna till de som varit med i upploppen hotas med vräkning.
Också regeringen i Chile darrar inför massiva protester. Sedan i maj ockuperas universitet och gymnasium av studenter som kräver en bättre och rättvisare utbildning. Det som började som en studentprotest har spritt sig till hela samhället med krav på en ny grundlag. I förra veckan hölls en två dagar lång generalstrejk med stora demonstrationer.
Precis som i de andra länderna försöker den chilenska regeringen stoppa protesterna med våld. 6 augusti använde presidenten Piñera lagar från Pinochets tid och förbjöd en massdemonstration i huvudstaden Santiago. Svaret? 100 000 demonstranter kom. För den arabiska våren har visat folk över hela jorden att vi inte ska fortsätta vara rädda. När makten svarar med batonger svarar folket med mer rop på demokrati och frihet.
Vi lever i upprorens tid och vi lever i möjligheternas tid. Högerns mantra om att revolutionärer drömmer omöjliga och ofinansierade drömmar får inget eko. På torgen i Spanien och Grekland diskuteras redan vad som ska komma sen. I Chile föreslår studenterna en åternationalisering av gruvindustrin för att finansiera reformerna. Det går en linje från Santiago till Damaskus, till Aten vidare till Barcelona och Benghazi…. ja, till och med i Israel protesteras det. Det är kampen för en annan värld som får makten att darra.
Så varför händer då ingenting i Sverige? Varför går inte folk ut på gatorna och försvarar sin skola, sin vårdcentral eller sin pension? Kanske måste den ekonomiska krisen förvärras för att folk ska se vad de har att förlora, kanske har dagens ungdomar inga konkreta kamperfarenheter, kanske är tilltron till de traditionella partierna för stor? Klart är i alla fall att uppgivenheten är utbredd. Folk tror att det inte är någon idé. Socialdemokraternas långa politiska dominans har fått den utomparlamentariska kampen att svalna. I ett land där sossar och höger tävlar om medelklassens gunst, om vem som kan ta mest ekonomiskt ansvar och vem som kan sänka skatterna mest är det inte konstigt att passiviteten sprider ut sig.
Men det finns små – men ändå konkreta – motståndsfickor, i våras visade Påskuppropet mot utförsäkringar att det går att mobilisera också i det kalla Sverige, också här finns det många exempel på att det lönar sig att kämpa. Här och där lyckas folk rädda sitt bibliotek, stoppa en utvisning eller rädda hyresrätter. För också här vräks barnfamiljer för att de inte kan betala hyran, också här talar rasister i riksdagen, också här kan du inte längre lita på det gemensamma om du blir sjuk eller arbetslös.
Sverige har ingen kamptradition brukar det heta. Men allt det vi har nu har vi vunnit genom kamp. Och kämpa kan vi göra nu också. Det är dags att vi tar Tahrir till Sergels Torg, att alla de grupper som kämpar för en bättre och humanare värld samlas och börjar diskutera lösningar och strategier.
För är det någonting vi har lärt oss under 2011 så är det att det är rätt att göra uppror! Det är rätt att inte bara drömma om utan också kämpa för ett annat samhälle, en värld där frihet och jämlikhet står högst på dagordningen. En värld där alla människors välbefinnande går före ett fåtals, en värld där klimatet går före vinstmaximering och där kön, ursprung och sexuell läggning helt saknar betydelse.
En socialistisk värld.
