Hjälp mig doktorn, jag orkar inte, jag får inte sova på natten! Jag lägger mig i tid och somnar, men sedan vaknar jag efter ett par timmar och kan bara inte somna om. År ut och år in har min doktor fått skriva ut olika sömnmedel och lyckopiller. Och jag tackar henne på mina bara knän. Utan dessa mediciner hade jag varit ett vrak.
Nu, plötsligt, mår jag mycket bättre. – Vad är det för medicin? Det är en praktikplats, en enda, en som varar i mer än några veckor. Det är möjligheten att åka till ett arbete på kortare tid än 90 minuter. Jag kan sova om nätterna efter bara ett par veckor. Och jag kan vara glad. Glad att ha nånstans att åka, glad att möta arbetskamrater som väntat på att jag ska komma och som skiner upp när de ser mig. Glad att ibland behöva svara: - Nej tyvärr, jag jobbar då!
Så enkelt var det att bota mina svåra, psykiska problem. Och jag är inte ensam om dem. Vi är många, oerhört många, som ringer, skriver och besöker arbetsplatser för att skaffa nåt att göra. - Inte för att få ett jobb. Det har vi slutat hoppas på för länge sen. Vi har fått vänja oss vid att många års erfarenhet som dagisfröken, snickare, socialarbetare, kontorschef, ingenjör, kulturpedagog eller läkare inte är intressant överhuvudtaget på arbetsmarknaden. Inte ens om kompetensen kommer till ingen kostnad alls. – ”Nej vi har inte stolar till alla som vill jobba här.” Det var ett av svaren jag fick. Alla svar har samma innebörd: Du är i vägen. Du ska inte tro att du kan göra nåt som är av betydelse för oss. Om vi skulle låta dig komma till oss och arbeta gratis åt oss, skulle det enbart vara för att vi är så generösa och vill visa oss humana. – Och det vill vi inte idag. Vi är stressade och har så mycket att göra att vi inte orkar ta emot någon här. Tack och adjö!
- Vem har bestämt att det ska vara så? Är det Gud som pekar med sitt finger och säger DU ska stressa dig sjuk och DU ska gå sysslolös och deprimerad?
Nej, jag tror inte det. Hur arbetet i vårt samhälle fördelas är en sak som vi, vi som lever här ordnat och kan ordna. – Just det! KAN ordna! Det är ingen naturlag att erfarna och kunniga människor – eller unga, kraftfulla och nyfikna människor för den delen – ska gå utan möjlighet att bidra till samhällets växt och funktion. Det är resultatet av ett val. Valet att låta 1/3 av de vuxna i samhället leva på knappa bidrag.
Vad är det för vits med det? Jo fördelen med den utgiften är att man motiverar medborgarna att jobba till låga löner. För tillräckligt många blir den låga lönen åtminstone högre än försäkringen och dessutom har man rätt till semester och rätt till ledig tid att använda hur man vill utan att fråga försäkringskassan först. I andra änden blir det mer pengar att dela ut som vinst. – Bra, eller hur? Ja, vad tycker du? – Det är bara att titta över dina inkomster. Om största delen av dem kommer från aktieinnehav eller från inarbetad lön. Där har du svaret!
Så ärligt talat, ni som ännu inte blivit varslade, börjat stämpla eller förpassats utanför, är det inte dags att sätta ned foten och säga NEJ? Nej, den här arbetsplatsen behöver mer folk! Nej, det är inte OK att beordra ännu en kvälls arbete, eller ännu fler barn i klassen/gruppen. Nej vi tillåter inte att våra jobb flyttas långt bort till ett annat land. Här bor vi. Vi måste skapa arbetstillfällen här, så att folk här kan försörja sig själva och bidra till det stora samhällsbygget. Ett samhälle där kunniga och villiga människor går utan arbete är ett sjukt samhälle!
Min sjukdom är samhället! /Kristina
KB
HD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar