fredag 26 april 2013

Nej till nystartszoner, nej till favörer åt företagen!

26 april, 2013
Alliansregeringen har lagt fram en proposition om att införa så kallade nystartszoner i socioekonomiskt speciellt utsatta områden. Det hela grundar sig på ett utredningsbetänkande som kom i augusti 2012. Tanken är att i områden med hög arbetslöshet, med många medborgare som uppbär försörjningsstöd och har en låg utbildningsnivå – förorter som exempelvis Bergsjön i Göteborg eller Rosengård i Malmö – ska företag utifrån speciellt gynnsamma villkor lockas att etablera sig. Verksamheter med högst 50 anställda eller en nettoomsättning på högst 80 miljoner kronor om året ska befrias från alla sociala avgifter utom den som är öronmärkt till ålderspensionen. I reda tal kommer det att som mest uppgå till 6 000 kronor i subvention per anställd och månad. Den årliga kostnaden för staten beräknas till 100-120 miljoner kronor och meningen är att modellen ska komma att praktiseras i ett trettiotal områden i landet.
Förslaget har varit länge i nyliberal ideologisk säck innan det hamnade i alliansens påse. Ända sedan 1996 har tankesmedjan Timbro agiterat för denna åtgärd. Sverige är inte heller det första landet i världen som vill praktisera den här typen av modell. Redan under 1980-talet testades den i flera utsatta förortsområden i Margaret Thatchers England. I brist på tydliga resultat lade dock den konservativa regeringen ner projektet i början av 1990-talet. Men det som sedan länge till och med varit vrakgods i nyliberalismens förlovade land England lyft nu fram av regeringen Reinfeldt som en lösning på arbetslöshet- och segregationsproblematiken.
Aldrig i modern tid har de sociala klyftorna i Sverige vidgats så markant och segregationen blivit så tydlig som under den nuvarande alliansregeringens fögderi, en allians som sitter fast i sitt mantra avregleringar-privatiseringar-skattesänkningar i sin ständiga betoning av den fria företagsamhetens lov. Men ytterligare favörer åt företagen är det som minst av allt bidrar till att lösa de problem som många utsatta förorter brottas med utan här är ett batteri av helt andra åtgärder nödvändiga: – En politik för full sysselsättning med mer resurser till den offentliga sektorn, klimatomställning och arbetstidsförkortning som självklara ingredienser. – En upprustning av miljonprogrammets lägenheter, en statlig plan för byggande av billiga hyresrätter och återupprättande av en social bostadspolitik värd namnet. Allmännyttan kan inte som idag fungera som vilket vinstbringande kapitalistiskt bolag som helst utan ska vara själva garanten för alla människors rätt till en bra bostad.
-Omfattande satsningar måste i dessa förorter göras för att rusta upp skolorna. Friskolesystemet måste avskaffas och privata bolag inom denna sfär bör förbjudas.
När vi på Första maj tar gatorna i besittning är det paroller med dessa innebörder den samlade arbetarrörelsen måste föra fram för att med en ny radikal politik för folkflertalet ta hela Sverige i besittning.

fredag 19 april 2013

Höstlik vårbudget


19 april, 2013
”Vi får vara beredda på att våren dröjer, det är risk för frostnätter”. Finansminister Anders Borg anslog en tämligen pessimistisk meteorologisk ton när han i måndags lade fram regeringens vårbudget. Sedan ägnade han ungefär lika stor del av sitt huvudanförande i riksdagsdebatten till att förklara att orsaken till att våren dröjer är den ekonomiska krisen i eurozonområdet och till att slå sig för bröstet för hur väl han och regeringen i förhållande till omvärlden lyckats styra Sverige i denna kristid.
Det mest frapperande var dock hur tomhänt Borg var i frågan om att vidtaga åtgärder mot den arbetslöshet som fastnat på drygt 8 procent och över 400 000 arbetssökande. Ett framtidsscenario målades upp där antalet arbetslösa de närmaste åren kommer att öka med hela 130 000 personer, och först 2016 kunde finansministern se något ljus i tunneln när konjunkturen enligt regeringens prognoser kommer att vända. Här är det inte frågan om att med olika typer av stimulansåtgärder – som exempelvis satsningar på klimatomställning eller mer resurser till den offentliga sektorn – försöka pressa ner arbetslösheten, och att genom arbetstidsförkortning dela på jobben och på det sättet få fler människor i arbete ligger självklart fullständigt utanför vår finansministers begreppsvärld. Likt en bonde som sitter och väntar på bättre väder utlämnar sig Anders Borg till de ekonomiska naturkrafterna i form av marknadsaktörernas fria spel. De minimala satsningar som offentliggjordes i form av 1.9 miljarder till yrkesinriktad kommunal vuxenutbildning och 700 miljoner till underhåll av järnvägen de närmaste två åren är i det stora hela som droppar i havet. Få tror heller att den stora sänkningen av bolagsskatten – med fyra procentenheter och 16 miljarder i reda pengar – kommer att rendera några jobb att tala om.
Det som alliansens partier de närmaste åren ställer i utsikt är också som vanligt ännu mer av skattesänkningar: ett femte jobbskatteavdrag säger moderaterna, centern vill ytterligare sänka arbetsgivaravgifterna, för folkpartiet är värnskatten ett rött skynke och kristdemokraterna profilerar sig på att utlova skattesänkningar för pensionärerna. Sedan alliansen kom till makten 2006 har man dränerat statskassan med 120 miljarder netto i sänkta skatter, med relativt sett allt mindre resurser till den sociala välfärden som en självklar följd. Samtidigt som vi ser hur de fyra storbankerna – Nordea, Swedbank, Handelsbanken och SEB – tillåts att göra jättevinster (förra året över 80 miljarder) på skyhöga räntemarginaler.
Med Anders Borg vid ratten styr svensk ekonomi åt helt fel håll. Vi på vänsterkanten måste därför i den tid som är med kraft sprida krav som socialisering av storbankerna, höjda skatter och mer resurser till den sociala välfärden.