Kapitalismens slut

23 december, 2011

Ledare

Året går mot sitt slut, liksom kapitalismens korta klang- och jubeltid. Borta är sedan länge den nyliberala triumfalismen efter Murens fall och Sovjetunionens upplösning med vad som kallades ”historien slut”, en evighet bort. Massarbetslöshet och nyfattigdom, raserade välfärdssystem och förhoppningar är idag vardag från Aten till Detroit, från Riga till Reykjavik.
Finanskrascher, skuldberg och valutakriser får även kapitalismens trognaste att darra på manschetten. Finns det alls någon framtid för kapitalismen, frågar sig borgerlighetens think tanks. Oroliga av de folkliga röster som både från Syd och i metropolernas hjärta ifrågasätter den världsordning som berikar en bråkdel, på de 99 procentens bekostnad. ”Kapitalismen närmar sig slutet”, skriver inte bara den svenska socialdemokratins anrika Tiden. Insikten om att den nuvarande ordningen befinner sig i en återvändsgränd sprider sig från världens Tahrirtorg upp i departement och styrelserum.
När växande miljontal av unga utbildade människor inte ens får tillfällighetsjobb, när ekonomisk tillväxt bara kan ske på välfärdens bekostnad och produktion övergår till destruktion – då har, med gamle Marx’ ord, de kapitalistiska ”produktionsförhållandena” blivit för trånga för ”produktivkrafterna”. Den privatkapitalistiska vinstjakten kolliderar med människornas kunnande och förmåga – med djupa kriser som följd. Kriser som kan förebåda slutet.
Men slut är relativa – och har sällan något att göra med sagornas ”slutet gott, allting gott.”
Den så kallade laissez-faire (låt gå) – kapitalismens slut på 1870-talet förebådade monopolens, trusternas och imperialismens blodiga epok med första världskrigets ragnarök. Mellankrigstidens heta börskapitalism slutade i kraschen på Wall Street, 30-talsdepressionen och det nya världskriget. Den reglerade välfärdskapitalismens gyllene efterkrigstid nådde vägs ände under 1980-talet men gavs konstgjord kreditandning fram till 2000-talets finanskollapser.
Kapitalismens tidigare slut tog en ände med förskräckelse – och ofantliga offer. Så måste det inte bli. Om tillräckligt många människor förenar sina insikter – och sin förmåga att skapa ett mänskligt samhälle bortom kapitalismens vinsttyranni, byggt på samarbete, ansvar och jämlika villkor. I viss mening är insatserna denna gång långt större än tidigare. Den globaliserade världsekonomin har flätat samman människors aktiviteter, teknologier och försörjningssystem tätare. Klimat- och överlevnadsfrågorna påverkar alla. Fallet kan bli djupare – och fler drabbas.
Men det betyder också att fler människor är beroende av varandra, samverkar – och inser att vi delar varandras öde. Häri ligger en reservoar av möjligheter att låta kapitalismens slut öppna vägen, inte för barbariet utan för den mänskliga historiens verkliga början.

Flygbladsutdelning

Vi hade tänk ställa oss och dela ut "Dödskolelistant" utanför kulturhuset där friskolemässan pågick. Men pågrund av att det var så lite elever där så  avstod vi. Vi gick och delade ut ett annat flygblad utanför gallerian istället. Ett flygblad som handlade om den kommunala budgeten i stället. Alltid lika trevligt att träffa folk - även om det regnade ganska mycket.
Henrik

De rika kan skatta sig lyckliga

25 november, 2011

Ledare

De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.
Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.
Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.

Uppgivenhetens politik

Socialdemokraterna och vänsterpartiet vill höja kommunalskatten med 38öre, utöver det så vill vänsterpartiet höja regionskatten med 70 öre. Helt klart behöver vård, skola och omsorg extra resurser. Problemet med att höja kommunal och landstingskatten är att det är den skatt som drabbar låginkomsttagare och löntagare hårdast. Det verkar som om de gamla arbetarpartierna (s,v) har glömt vad de brukar sjunga på sina kongresser.

Både stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
(Internationalen –fjärde versen)

Socialdemokraternas och vänsterpartiets skattepolitik drabbar låginkomsttagare hårdast.

Direktörs bonusar, feta pensionsavtal och rövarbankernas vinster drabbas inte av höjd kommunalskatt. De rika kommer undan och de fattiga får betala hela kalaset.

Hade socialdemokraterna och vänsterpartiet varit kämpande arbetarpartiet så hade de för länge sen dragit igång politiska kampanjer mot alliansregeringens utsvältning av kommuner och landsting. Mobiliserat fackföreningsrörelsen, anordnat demonstrationer, startat namninsamlingar för att tvinga alliansen att beskatta de rika och satsa på vården. Men för de orkeslösa och förbrukade gamla arbetarpartierna återstår inget annat perspektiv än att pungslå låginkomsttagarna i ett försök att rädda välfärden. Sverige behöver ett nytt arbetarparti om vi skall rädda välfärden och få ett rättvist skattesystem.

Ett skattesystem enligt den gamla principen -Åt var och en efter behov – av var och en efter förmåga, räddar både välfärden och låginkomsttagarnas magra plånböcker. Men för att det skall bli verklighet krävs kamp. Något som de gamla uppgivenhetspartierna inte kommer att dra igång – vi får göra det själva. Kan Egyptierna och Grekerna så kan vi!!!

Nsk  KB
NSK

Fredliga protester skrämmer den amerikanska eliten

Nu har den härskande klassen i USA bestämt sig - OWS skall krossas med övermakt. Undrar hur den här konfrontationen hade slutat om den inte hade filmats.

Purk är purken – igen

 ( Insändare i norra Skåne)

Istället för att glädjas åt att Kristallnatts manifestationen till minne av förintelsens offer, var större i år än på många år. Istället för att glädjas över att ungdomarna har börjat sluta upp och manifestera mot rasism, våld och främlingsfientlighet. Skriver Lars-Åke Purk (v) en lång insändare och gnäller över att ungdomarna inte gick i raka led! Inte nog med det, han antyder även att deras engagemang mot främlingsfientlighet och rasism inte är äkta. Däremot så verkar han inte ha några problem att manifestera tillsammans med hycklande sverigedemokrater. För min del så hoppas jag att det kommer många fler glada ungdomar nästa år – även om det innebär att vissa äldre herrar stannar hemma.

Henrik Hedman – Socialistiska Partiet

Informationsutdelning

I kväll så har vi delat årets ”Dödskolelista” utanför John Bauers öppna hus i Hässleholm. Som vanligt så blir eleverna som funderar på sitt programval – glada. Glada därför de får objektiv information om de olika skolornas kvalité och det möjliggör ett mer övertänk skolval.. Det finns ett stort behov av objektiv information – skolvalet har blivit svåröverskådlig för många elever.
Vi valde John Bauer eftersom de är precis som Carema bara intresserad av att göra vinst. För varje krona de tar ut i vinst blir det en krona mindre till eleverna.

Förstärkt hot mot Iran

17 november, 2011

Ledare

Så har återigen IAEA kommit med en rapport om Irans kärnkraftsprogram. Den kommer i en helt ny situation. Den arabiska våren har satt sina spår i Mellanöstern. Den påbörjade demokratiseringen av den arabiska omgivningen har också börjat att underminera Israels ställning i regionen. Det är därför inte konstigt att just Israel understryker behovet av en militär aktion mot Iran. Det är mot den bakgrunden man ska se den nya rapporten från IAEA, FN:s kärnkraftsorgan. Rapporten tillför inte mycket nytt till vad parterna och omvärlden redan vet i frågan. Det finns inga påtagliga bevis för att Iran avlett atommaterial i ”militär riktning” eller anrikat uran över tillåten gräns. Den amerikanske juristen Daniel Joyner har gått igenom rapporten och konstaterar: ”Eftersom det i den nya IAEA-rapporten inte presenteras några bevis för att Iran fysiskt producerat någon nukleär avfyringsmekanism, eller någon ingående komponent, drar man slutsatsen att generaldirektörens farhågor, som de uttrycks i rapporten, inte kan grunda sig på något avtalsbrott från Irans sida.”
Det saknas med andra ord legal grund för repressalier mot Iran. Men det kompenserar rapporten genom att i hög grad politisera frågan. Det fyller två huvudsakliga syften. Dels vill man med ”nya fakta” oskadliggöra den rapport som USA:s samlade underrättelsetjänster levererade 2007 där man klargjorde att Iran upphörde med sitt kärnvapenprogram 2003. Dels är rapporten en eftergift till USA, Israel och EU som alla brottas med den nya utvecklingen i Mellanöstern och letar efter avledande manövrer.
Internationella media har naturligtvis köpt budskapet. Nu är det verkligen dags att ta till hårdhandskarna mot Iran. Alla de röster som 2003 kraxade sig hesa om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” har återigen slagit på autopiloten. Ingen del av den folkliga oppositionen i Iran efterlyser dock skärpta sanktioner, och än mindre krig.
Problemet är att medan media tittar med tubkikaren på Irans ”kärnvapenprogram”, så sysselsätter sig de stora krigshökarna med The Big Picture: hur man ska åstadkomma ”regimförändring” i Iran. Och på den nivån kan det bli livsfarligt att ladda med för mycket krut. Även om många bedömer ett anfall mot Iran som osannolikt kan ett krigshot få ett eget liv och bli en självuppfyllande profetia. Vi socialister vill också att regimen i Iran störtas, men inte genom bombkrig och skärpta sanktioner som drabbar befolkningen mer än mullorna, utan genom att de folkliga krafterna välter det reaktionära styret över ända.

Betygsättning och nationella prov

Alltid lika intressant att ta del av de årliga larmrapporterna över betygsättningen av de nationella proven. Lärare kan inte bedöma prov på ett likvärdigt sätt, de behöver mer utbildning är oftast slutsatsen Att det skiljer sig vid omrättningar är kanske inte så förvånande – på samma sätt som att olika domstolar kan komma fram till olika bedömningar. Det är mer än en person som först har fällts i tingsrätten men sedan blivit friad i hovrätten. I alla bedömningssituationer så finns det givetvis ett utrymme för tolkningar och ”bevisvärdering”.

När man läser skolinspektionens rapport så framträder ett ganska tydligt mönster. Skillnaderna i bedömning ökar högre upp i skolsystemet. I de nationella proven i årskurs tre och fem så är skillnaderna mellan rättanden lärare och skolinspektionen försumbara. Skillnaderna i bedömningen av de nationella proven i årskurs nio och på gymnasiet är betydligt större. Ett annat markant mönster är att det är i ämnet svenska som bedömningar går kraftigast isär. Matematik- och engelska proven uppvisar betydligt mindre skillnader. Andra saker som framkommer är den stora skillnaden i bedömning mellan de nationella proven i engelska B och engelska C på högstadiet. Sak samma för delproven i engelska, ”listening” och ”writing”. Skillnader som knappast kan förklaras av att lärarna inte kan bedöma. De är ofta samma lärare som bedömer ”listening” och writing. Svårt att tro att de totalt har tappat förmågan att bedöma från ett prov till ett annat.

När man studerar resultaten så blir skolinspektionens uttalande om att de inte kan bedöma om skolinspektionens rättning var korrekt eller om den första lärarens bedömning var korrekt, förståelig. Mycket pekar på att det är provens konstruktion och det som skall bedömas som gör att bedömningarna blir olika. Desto mer komplexa kunskaper som proven är satta att mäta – desto sämre likvärdighet. Ju mer komplexa kunskaper som skall mätas desto svårare att skriva tydliga rättningsmallar.

Det kanske är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på att om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten.

 Nsk sydsvenskan dn kb SVD SVD
'
Skolinspektionen

Lördag utanför bolaget

I ett riktigt trevligt höstväder delade vi i dag ut ett flygblad om bankerna girighet utanför gallerian. Titeln på flygbladet var "Om människor rånar banken så får de fängelse - om banken rånar människorna så får de bonus". Vi fick många trevliga uppmuntrande kommentarer och ett flygbladet gick år som smör i solsken. Helt klart är många i dag förbannade på hur bankerna rånar sina kunder för att maximera vinsten.
Henrik

ÖPPET MÖTE

En historielärares bryderi.

(Insändare i dagens Norra Skåne)

Traditionellt så har det ”demokratiska genombrottet” eller rösträttskampen i början av 1900 – talet varit ett centralt moment i historieundervisningen. Traditionellt fram till dagens datum så har rösträttskampen skildrats som en kamp mellan olika grupper. På ena sidan stod liberaler, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen som alla bedrev ett intensivt opinionsarbete för allmän och lika rösträtt. Däremot så var allmänna valmansförbundet, som de nya moderaterna hette i början av 1900 talet, starka motståndare till allmän och lika rösträtt.

Men nu har vi fått statsministerord på att allmänna valmansförbundet (nya moderaterna) också jobbade hårt för att införa demokrati i Sverige. Den här nya historieskrivningen ställer till det för mig som historielärare. För vad skall jag nu svara eleverna när det frågar: om den stora majoriteten av riksdagsledamöterna långt före 1921 ville ha allmän och lika rösträtt – varför infördes då inte allmän och lika rösträtt tidigare? Här blir det lite svårt för en lojal historielärare som inte vill kalla Sveriges statsminister en lögnare. Vet inte riktigt hur jag skall hantera den här situationen. Men jag hoppas att de moderata politikerna i BUN, Johan Berglund och Jonathan R Jönsson läser den här insändaren och återkommer med en lösning på mitt dilemma.

Får jag inget svar återstår det nog inget annat än att jag får börja använda det moderata partiprogrammet som underlag i en spännande källkritisk övning.

Henrik Hedman – Lärare i historia på Jacobsskolan.

Den socialdemokratiska vänsterns tragedi

28 oktober, 2011

Ledare

Han kom som ett, ja inte direkt yrväder, men i alla fall en sympatisk vårvind, och bar kanske inte heller ett höganäskrus i svångrem runt halsen, men en trevlig mustasch hade han, och ur munnen kom ord som faktiskt lät som vänster.
Vår blev till höst och Carlsson – eller hette han Juholt? – visade sig vara mer girig än sympatisk. Vänsterretoriken visade sig vara en tunn slöja som nödtorftigt dolde ytterligare en högersväng och den där mustaschen, luktar inte den lite klister?
Juholt valdes till ordförande för (s) som vänsterns kandidat. Så när det, som om det inte gällt en socialdemokratisk toppolitiker i Västertorp utan en ensamstående förälder i samma område kallats bedrägeri och gett några månaders fängelse, avslöjades drog samma vänster ut till hans försvar.
Och vänstern – utåt företrädda av Göran Greider och Daniel Suhonen – vann! Igen!
Två vänstersegrar på kort tid i Sveriges näst största parti, det måste få tydliga politiska konsekvenser? Verkligen! Äntligen har vi ett arbetarparti som bara står en liten bit längre till höger än det gjorde för ett år sedan, när Mona Sahlin styrde det för partihögern! Dessutom med en ledare som för alltid kommer att vara Håkan Tjuvholt med svenska folket! Tack, kamrater!
Det som verkligen avslöjades under Juholtskrisen var inte partiledarens vandel. Hederliga människor kan inte klättra till toppen av benhårda byråkratier, som den socialdemokratiska. Det som verkligen avslöjades var den socialdemokratiska vänsterns tragedi.
Strider om att erövra positioner i byråkratier, det som i socialdemokraterna och SSU brukar kallas Rosornas Krig, är ingenting annat än strider om att erövra positioner i byråkratier. De kan föras under olika flagg, till exempel politisk, men segrar innebär att positioner erövras, inte att politiken förändras. Positioner som erövrats försvaras bäst genom att man ser till att ha så många mäktiga vänner och så få mäktiga fiender som möjligt.
Politiken förskjuts åt vänster när de maktlösa får mer makt på de mäktigas bekostnad. Det är dåligt för den som tänkt behålla sin plats på toppen – och för hans vänner.
För att vrida politiken åt vänster krävs att de maktlösa organiserar sig i kamp mot de mäktiga. Om den socialdemokratiska vänstern skulle bidra till det skulle byråkratin sparka ut den kvickare än någon hinner säga ”tendensfrihet”.
Därför har de dömt sig själva att agera döda reliker, ibland utnyttjade som vänsteralibin, och enstaka gånger – som när bedragar-Håkan ville sparka ut förskingrar-Mona från huset på Sveavägen förra året – inplockade i finrummet, tillskrivna rollen som nyttiga idioter i en motbjudande tragedi värdig en penna som Strindbergs.

Marknaden dumpar betygen

Hur har friskolereformen påverkat betygen? Att det fria skolvalet och friskoleetableringarna har påverkat skolorna på många sätt är allmänt känt: arbetssituationen för lärarna, skolornas ekonomi, var skolorna lägger sina resurser o.s.v. Men påverkas betygen av den expansion som skett av utbildningsutbudet när skolan marknadsutsattes?

Jag har undersökt hur antagningspoängen till gymnasierna i Hässleholm, Kristianstad och Malmö har förändrats de senaste åren. Har utgått från respektive antagningsenhets redovisning av ”Meritvärden vid slutgiltig antagning” som publiceras och läggs upp på nätet. Alla program på friskolorna och de kommunala gymnasierna i kommunerna har räknats och sedan har jag delat upp programmen i de som kräver mindre än 160 meritpoäng som lägsta meritvärde för att antas och de som kräver 160 eller mer som lägsta meritpoäng. Därefter har jag jämfört hur resultatet har utvecklats över tid.

Vad den sist antagne eleven behövde förra året är intressant, därför det är det meritvärde som är måttstocken som högstadieeleverna utgår från när de bedömer vad de behöver uppnå för att antas till önskat gymnasieprogram. Förra årets lägsta meritvärde är den signal som systemet sänder ut till eleverna. Uppnår du lite mer än förra årets lägsta meritvärde så kan du vara rimligt säker på att antas är budskapet.

Förändring i utbudet av gymnasieprogram

I Hässleholm fanns det sammanlagt 22 gymnasieprogram läsåret 08/09. Läsåret 11/12 hade det ökat till 24 stycken.

I Kristianstad fanns det sammanlagt 46 gymnasieprogram läsåret 08/09. Läsåret 11/12 hade det ökat till 54 stycken.

I Malmö fanns det sammanlagt 72 gymnasieprogram läsåret 06/07. Läsåret 11/12 hade det ökat till 179 stycken.

Utbudet av gymnasieprogram har ökat i alla tre städerna. Inom kommunen Hässleholm har ökningen av gymnasieprogram varit måttligt men för eleverna i Hässleholm har utbudet ändå ökat kraftigt i och med att fler och fler elever söker sig till bland annat Kristianstad. Gymnasieutbudet i Kristianstad påverkar elevernas valmöjligheter i hela närområdet.

Förändring av antagningskraven till gymnasieskolan

På 25 procent av gymnasieprogrammen i Hässleholm läsåret 08/09 så krävdes det mindre än 160 meritpoäng för att antas. Läsåret 11/12 hade antalet program som det räckte med mindre än 160 meritpoäng ökat till drygt 70 procent av alla program.

På 65 procent av gymnasieprogrammen i Kristianstad läsåret 08/09 så krävdes det mindre än 160 meritpoäng för att antas. Läsåret 11/12 hade antalet program som det räckte med mindre än 160 meritpoäng ökat till 78 procent av alla program.

I Malmö så var kraven lägre än 160 meritpoäng för att antas till 26 procent av programmen läsåret 06/07. Läsåret 11/12 så var antagningskravet på 78 procenten av programmen lägre än 160 poäng.

Siffrorna visar att antagningskraven för att komma in på ett gymnasieprogram har sjunkit dramatiskt. I alla tre kommunerna så kommer eleverna in på majoriteten av programmen med mindre än G i snitt.

Gemensamt för alla tre kommunerna är att utbudet av gymnasieprogram har ökat och att antagningskraven har sjunkit.

Vad som inte syns i den här redovisningen är att antalet program som inte fyller sina platser också har ökat kraftigt. På dessa program räcker det i praktiken med godkänt i svenska, engelska och matematik, 30 poäng.

Allt detta är nog inte är en skånsk utan en svensk trend. I Stockholm läsåret 11/12 så var antagningskravet mindre än 160 meritpoäng på drygt 1100 av totalt drygt 1500 sökbara program.

Om det stämmer att vi har betygsinflation i Sverige så är fallet ännu kraftigare. Det bör tilläggas att jag endast har räknat antalet program utan att ta hänsyn till att vissa program antar relativt få elever och andra betydligt fler. Men att ta med storleken i undersökningen skulle med största sannolikhet inte förändra trenden mot kraftigt sänkta antagningskrav. Eventuellt så skulle det påverka rasets storlek men inte riktningen.

Förklaring

Jag menar att utbudet av gymnasieprogram också påverkar antagningskraven. Det ökade utbudet minskar konkurrensen om platserna vilket medför att det lägsta meritvärdet för antagning sjunker. Som på alla andra marknader så sjunker priset när utbudet ökar. Blir konkurrensen riktigt hård så kommer priset/betygskraven att drivas ner ända till behörighetskravet.

Marknadslogiken håller helt enkelt på att dumpa betygen som urvalsinstrument till gymnasiet.

Problemet är att betygen inte bara är en ”valuta” som man köper sig en gymnasieplats med. Betygen är också ett mått på kunskap som eleven har förvärvat. Kommer eleverna att vara intresserade av att skaffa sig en rejäl ”valutareserv” när priset på gymnasieprogrammen hela tiden sjunker? Varför skall eleverna anstränga sig för att skaffa höga betyg när det räcker med låga för att antas?

Man kan i och för sig se det som positivt att alla elever kommer in på önskat program. Men vilka konsekvenser får det för grundskolan? En betygsfri skola kan knappast fungera som dagens grundskola. Risken med marknadsdumpningen av betygen är att vi går mot en utbildningskatastrof den dagen det går upp för eleverna hur låga antagningskraven till gymnasiet verkligen är. Marknaden håller nu på att dumpa betygen och vi är på väg mot en kravlös liberal flumskola. Fortsätter friskoleetableringarna kommer snart betyg att vara fullständigt onödiga i grundskolan.

Det skulle i och för sig vara intressant att diskutera om införandet av en betygsfri skola skulle kunna lösa en del problem som finns i den svenska skolan. Men skall vi införa en betygsfri skola så skall det vara efter ett politiskt beslut, och inte som en oavsiktlig konsekvens av ett skolpolitiskt felslut – friskolereformen.

Henrik

Tyrannens fall är inte revolutionens slut utan dess inledning.

Revolutioner skonar ogärna despoter. Från Ludvig XVI och den siste ryske tsaren till Mussolini och Khadaffi är tyrannens blodiga slut inskrivet i själva upprorsdramat. Det folkliga jublet över despotens död – i franska giljotinen eller på ett lastbilsflak i Sirte – kanaliserar åratal av undertryckt vrede, förtvivlan och längtan efter upprättelse. En längtan revolutionärer och undertryckta världen över delar.

Att begråta tyranner får andra göra.

När däremot den nuvarande världsordningens ledare – från Obama, Cameron och Sarkozy till vår egen lille Bildt och Reinfeldt – deltar i jublet ångar hyckleriet. Samma krafter som nyss välkomnade Khadaffi i gemenskapen och ojar sig om mänskliga rättigheter så snart ett hår kröks på någon oljeoligark, har inga folkliga revolutioner i sikte. Deras applåder till ljudet av NATO-bombardemang syftar till att vinna kontroll över utvecklingen, säkra Libyens oljetillgångar och avväpna de rebeller som kan hota Västs intressen.

Tyrannens fall är inte revolutionens slut utan dess inledning.

Nu vidtar kampen för att återuppbygga det libyska samhället på folklig demokratisk och solidarisk grund mot både det gamla förtryckarsystemet och imperialistiskt inflytande.
Det libyska folket ska själva besluta över sin framtid och sitt samhälle. Alla NATO-insatser måste omedelbart avbrytas och stormakternas militära närvaro upphöra.
Det hycklande jublet från västledarna kan snart fastna i halsen när förtryckare på betydligt närmare håll släpas ut ur sina hålor – eller elfenbenstorn!

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet 22 oktober

Ny verksamhet i Hästberga:)

Vi vann!!!

Bun har beslutat att industriprogrammet och hantverksprogrammet - finsnickeri skall få öppna igen 2013. Detta visar att kamp lönar sig utan politikeruppvaktningar, mail, insändare osv från Jacobsskolan personal hade troligtvis inte programmen startat upp igen.
Vi går stärkta ur den här kampen. Nu vet vi att vi kan påverka politikerna, nu vet vi hur man gör och det vet politikerna också att vi vet. Politikerna kommer att tänka sig för både en och två gånger innan de försöker göra något med Jacobsskolan nästa gång

Privatisering eller trygghet?

(Insändare i dagens Norra Skåne)

Den styrande ”snålbudgetalliansen” har beslutat att införa sk valfrihet inom omsorgen. Valfrihet är endast ett annat namn för privatisering. Detta gör man inte av omtanke om vårdtagarna – de gamla och sjuka. Det man vill öppna för är möjligheten att göra vinst på omsorgsförvaltningens redan magra budget. En budget som idag inte på långa vägar räcker till behoven. En budget som tvingar föreståndarna att spara in på allt som det kan sparas på. Det var ingen illvilja som låg bakom besluten att dra in på kaffet eller att inte erbjuda påskmat med sill och ägg till omsorgstagarna för ett tag sen. Det var den ynkliga budgeten som tvingade föreståndarna att prioritera bort dessa små guldkanter.

Nu vill ”snålbudgetalliansen” öppna för att privata aktörer skall kunna göra vinst på de sjukas och gamla behov. Problemet är att det inte blir billigare utan dyrare. För vid en privatisering (valfrihetsreform) skall samma budget också räcka till en rejäl vinst. Utan vinst finns det ingen anledning för en privat entreprenör att starta ett vårdföretag. Varje krona som går till vinst är en krona som istället borde användas till högre personaltäthet, aktivteter eller bättre mat.

”Snålbudgetalliansen” har valt att satsa omsorgsförvaltningens magra budget på att ge vinstmöjligheter till privata vårdbolag istället för att höja kvalitén inom omsorgen. Tyvärr så har vi ett styre i kommunen som anser att skattepengarna som går till omsorgsnämnden framförallt skall användas till att gynna diverse privata vårdprofitörer istället för omsorgstagarna.

Vi i Socialistiska Partiet vill istället återkommunalisera vården och omsorgen. Det blir både billigare och bättre för vårdtagarna och skattebetalarna. Det är dags att vi hässleholmare som värnar en kvalitativ gemensam välfärd börjar protestera mot snålbudgetalliansen utförsäljningar av vår gemensamma välfärd. Det räcker inte med att rösta emot privatiseringsförslagen i kommunalfullmäktige utan skall nedrivandet av välfärden stoppas måste vi gå ut på gator och torg och protestera. Kan Egyptierna störta en brutal diktator borde vi kunna stoppa snålbudgetalliansen nedrustning av vår gemensamma välfärd!

Henrik Hedman Socialistiska Partiet

Det blir en lång kris för (s)

Ser vi slutet på en sammanhållen socialdemokrati? Partidiciplinen inom socialdemokratin har av tradition varit stark. Men nu får vi inför öppen ridå se hur olika fraktioner inom partiet läcker uppgifter till pressen för att ge igen för gammal ost och positionera sig inför den kommande kampen om ledningen inom sossarna. Gamla höger socialdemokrater runt Juholt går ut i pressen och hoppar på Juholt. Kommunalråd från Göran Persson gamla hemkommun Katrineholm kräver hans avgång. Skulle inte förvåna mig om kommunalrådet ringde Göran Persson innan det utspelet. Till och med hans närmsta assistent fixar inte att hålla mun. Stig Malm LO;s fd ordförande för också fram kritik. Aftonbladet verkar bedriva en kampanj för att avsätta Juholt. De enda som verkar hålla käften är vänstersossar som Göran Greider och Daniel Suhonen som hyllade Juholt direkt efter kongressen. Snacka om felbedömning.

Hur än soppan kring Juholt slutar - så är det svårt att se hur partiet skall kunna enas med så många stridande falanger. Eller kanske kotterier är ett bättre ord. De politiska skillnaderna mellan grupperingarna är inte direkt avgrundsdjup. Den stora vinnaren av det här kommer att bli kvällspressen som kommer att överösas med internt partiskavller i framtiden. Lägg ner skiten - vi har tillräckligt med högerpartier i Sverige!

Nsk Nsk

Dags att satsa på något annat

Nu när Håkan Juholt har visat sig vara en högersosse som mest verkar vara intresserad av att sko sig själv är det dags att satsa på något nytt, annorlunda och fräscht. Tillit till borgarna eller sosse varianten med borgerlig light politik lär inte lösa de problem vi står inför. Bägge de s.k. huvudalternativen i svensk politik verkar mest intresserade av att stödja den övre medelklassen i storstäderna.
Det är dags att börja bygga ett nytt huvudalternativ, att låta oss inspireras av den arabiska våren, att låta oss inspireras av Occupy Wall Street. Nu verkar upprorsfanan vara på väg till Sverige. I Sverige planeras för tillfället protester i Göteborg, Norrköping och Stockholm. Låt oss hoppas att de utvecklas till kraftfulla protester mot de senaste decenniernas högerpolitik

Nsk

Hej då Juholt

Vare sig Håkan Juholt stannar kvar som partiordförande för socialdemokraterna eller inte så är han förbrukad. Vem skulle vilja lägga en röst på Juholt? Chansen att den här affären kommer att glömmas bort är lika med noll. Bedrägeri misstankarna blir bara starkare och starkare. Senast är det Juholts egen assistent som påstår att Juholt hade blivit informerad om reglerna. Oberoende om han har blivit informerad eller inte så är det hans f-baskade skyldighet att själv ta reda på vilka regler som gäller.
Verkar som om socialdemokraterna kommer att få två rekord. Det första att inneha regeringsmakten under längst tid. Det andra att ha Sveriges kortvarigaste partiordförande. Om högersossen Juholt var det bästa alternativet till partiordförande så har nog socialdemokraterna en besvärlig nyrekryteringsprocess framför sig

Ilska i USA

Så sant!

Skådeskola

( insändare i dagens Norra Skåne och Lokaltidningen)

Barn och Utbildningsnämndens majoritet (mp,kd,c,fp,m,fv) har beslutat att bygga om Jacobsskolan, 26 miljoner skall läggas på att ge industri-, fordons- och hotell och restaurangprogrammet ändamålsenliga lokaler. Något som verkligen behövs och elever och personal kommer nu förhoppningsvis att få mer lättarbetade lokaler.

Men det verkar som om BUN-majoriteten inte är riktigt uppdaterade på sina egna tidigare beslut. BUN majoriteten lägger ett antal av dessa 26 miljoner på ombyggnad av industriprogrammet. Problemet är att BUN tidigare har beslutat att inga elever skall antas till industriprogrammet. BUN-majoriteten har med andra ord beslutat att använda våra skattepengar till att bygga upp ett program som inga gymnasieelever skall antas till!

”Skådebröd” har vi hört talas om – men det här är första gången som ”skådeskola” dyker upp i svenska språket..

Majoriteten har tidigare talat sig varm för att satsa på yrkesutbildningarna. ”Alla kan inte bli akademiker” har varit budskapet som alliansens företrädare har sänts ut. Tyvärr så har Hässleholms allianspolitiker tydligen tolkat satsning på yrkesutbildningarna som att det räcker med att det finns lokaler. Men lokaler utan elever är meningslöst. Om vi skall slippa få ett nybyggt industriprogram utan elever måste BUN riva upp sitt tidigare beslut att stoppa antagningen till industriprogrammet.

Roger Fast

Henrik Hedman

Välkommen till nya Internationalen!

”Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. ”

Varje dag ser vi en rad uttryck för hur destruktivt det samhällssystem som dominerar över hela vår värld är. Det är därför det är så viktigt att bygga upp motkrafter mot den rådande kapitalismen och att ge liv åt drömmen om en annan socialistisk värld. Veckotidningen Internationalen är en sådan motkraft.

Internationalen kom ut med sitt första nummer redan 1974 och har genom åren varit en röd röst som genom analyser och reportage försökt spegla den socialistiska rörelsen och ge politiska svar i kampen mot det kapitalistiska systemet. Stieg Larsson, Devrim Mavi, Ingrid Hedström, Johan Ehrenberg, Eva Nikell, Rikard Warlenius och Håkan Blomqvist, är några av de skribenter som genom åren jobbat på tidningens redaktion. Nyligen började författaren och debattören Andreas Malm att skriva för tidningen.

Fyra gånger om året medföljer även den teoretiska radikala tidskriften Röda rummet där utrymme ges för djupare analyser från både svenska och internationella röster.

Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. En ny och fräschare hemsida, och en ny design som denna vecka når Internationalen-prenumeranternas brevlådor. Gå gärna in och kika runt på hemsidan och teckna dig för en prenumeration om du inte redan har gjort det (nu till specialpris)!

Här kan du läsa det senaste numret gratis:
Veckotidningen Internationalen nr. 38 2011

Fickkniv?

De tre hemska terroristerna slog sina kloka huvuden i hop och kom upp med en jättefarlig plan. De beslöt att införskaffa det effektivaste mordvapnet de kunde komma på - en fickkniv. Inte en pistol, maschete eller morakniv. Utan det mycket effektiva mordvapnet fickkniv. (Undrar hur många som har dödats av en fickkniv i kriminalhistorien?
Därefter skall d ha försökt döda Lars Vilks i Göteborg. Tyvärr för dem så befann sig Vilks i Stockholm. Vem försöker SÄPO lura egentligen? Vem tror på att dessa tre är terrorister?
Verkar som om SÄPO har avlyssnat ett fyllesnack och fullpumpade med terroristnoja överreagerat.
Henrik

PS undrar vad de så kallade terroristexperterna säger nu. Är nog svårt att göra ett attentat mot Götaälvsbron med en fickkniv DS.

NSK

Tio år av statsterror

9 september, 2011

By ledarred

Tio år har gått sedan den där dagen då flygplanen kraschade in i World Trade Center. USA:s president, George W Bush, var inte sen att utropa ”kriget mot terrorn”. Med det menade han i praktiken att USA nu skulle ta sig den ensidiga rätten att starta vilka anfallskrig man ville. Och snart lanserade han invasionen av Afghanistan för att lite senare låta den följas av attacken mot Irak.
Officiellt handlade båda krigen om att bekämpa al-Qaida. I fallet Irak hävdade Vita huset – utan minsta bevis – att Saddam Hussein haft ett hemligt samarbete med Osama bin Ladin. När lögnen sedan sprack var det så dags, då var de amerikanska soldaterna redan på plats. Det krig som inletts redan tidigare, det mot Afghanistan, hade på ytan framstått som lite mer välmotiverat. Al-Qaida hade verkligen haft en fristad där under talibanregimen. Men den saken hade faktiskt inte hindrat att Washington och talibanerna haft tämligen goda om än inofficiella relationer under några år på 1990-talet. Och efter 11 september var talibanerna öppna för diskussioner om villkoren för att lämna ut bin Ladin till USA. Mycket pekar på att kriget var fullständigt onödigt – ifall Vita husets mål bara var att få tag i de ansvariga för terrorattacken – men krig blev det.

Nu visade det sig att al-Qaidas ledning lätt kunde smita över till Pakistan i samband med invasionen. Och i dag är det väl ingen som tror att den omfattande och långvariga amerikanska satsningen egentligen handlat om att ställa ett fåtal personer inför rätta Det tog faktiskt inte heller lång tid innan Bush började retuschera sin egen historieskrivning. Redan i mars 2002, efter bara några månaders krigföring, säger den amerikanske presidenten att kriget egentligen inte handlar om att ta fast al-Qaidaledaren: ”Jag vet inte var han finns. Och ni vet, jag lägger helt enkelt inte så mycket tid på honom”.

Men vad handlade då invasionen om? Där var Bush medvetet suddig och viftade allmänt med sin älsklingsparoll, ”kriget mot terrorn”. Den frasen var så ihålig att till och med Zbigniew Brzezinski, en gång nationell säkerhetsrådgivare åt president Carter, senare avfärdat den som sakligt meningslös och betecknat den som ett rent politiskt bedrägeri. Brzezinski hade själv med förkärlek ägnat sig åt fula tricks på den tiden han utövade inflytande över den amerikanska utrikespolitiken. Han hade legat bakom det hemliga CIA-stödet till de islamistiska rebellerna i Afghanistan i slutet av 1970-talet, alltså då de styrande i Kabul haft nära förbindelser med Sovjet. Enligt vad han själv senare medgett hade syftet med detta varit att locka Sovjetunionen att invadera för att säkra ett fortsatt inflytande över landet. Brzezinski hade kalkylerat med att Moskva på det sättet skulle fastna i ett dyrbart krig som inte kunde vinnas.
När Brzezinski kritiserat ”kriget mot terrorn” har han alltså gjort det utifrån djupa kunskaper om politiskt rävspel på hög nivå. Hans insiktsfulla poäng är att Bush helt enkelt var ute efter att spela på rädsla. Och han har tillagt: ”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera allmänheten bakom målsättningar de vill driva igenom”.
Men om ”kriget mot terrorn” hela tiden varit ren demagogi – vad har då egentligen legat bakom alltihop? Svaret är uppenbart: framför allt har det handlat om olja. I fallet Irak med dess stora oljefält är det lätt att se motiven bakom invasionen. När det gäller Afghanistan är man tvungen att känna till de amerikanska planerna på att via pipelines få ut olja från de centralasiatiska republikerna till hamnar vid världshaven.
Dagens industrisamhällen är baserade på fossila bränslen. Och makten över oljan är därmed nyckeln till en tätposition över världsekonomin. De amerikanska krigen efter 11 september har därför egentligen inte varit riktade mot mindre väsentliga aktörer som al-Qaida, talibanerna eller Saddam Hussein. Långt viktigare har det varit att behålla en hotad tätposition i konkurrensen med andra ekonomiska maktblock som Kina, Ryssland och EU.
Dagens kamp om oljan är med andra ord väldigt lik huggsexan när de europeiska kolonialmakterna på 1800-talet styckade upp Afrika mellan sig med paroller om kristendom, civilisation och framåtskridande. Och den här gången är Sverige med på ett litet hörn med egna stridande soldater i Afghanistan i ”kriget mot terrorn”. Det var 200 år sedan Sverige var i krig innan dess. Det är inte ett trendbrott att vara stolt över

Nsk nsk nsk nsk nsk

Rekonstruera Saab till ett framtidsföretag

Den pågående Saabkrisen är ett gyllene tillfälle att rekonstruera företaget och ställa om produktionen till sådant som befriar samhället från fossilberoendet, skriver Lars Henriksson, bilarbetare och författare.

Relaterat

För andra gången på två år är nu Saab Automobile på väg in i en rekonstruktion. Det är svårt att hålla räkning på hur många gånger Saabs hårt prövade anställda nu kastats mellan hopp och förtvivlan. Sommarens desperata manövrer för att kunna betala ut lönerna visar att företaget ligger på sitt yttersta och att det mest är frågan om vem som ska stänga av respiratorn.

Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Allt ska bli som vanligt igen. Men det kommer det inte att bli, inte på Saab men framför allt inte i den ekonomi som alltför länge dopats med ändliga och klimatförstörande fossila bränslen.

Den rekonstruktion som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden. Men det är bråttom.

Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden. Ingen har heller ett mer omedelbart intresse av en sådan omställning än de arbetare och tjänstemän vid det konkursmässiga Saab vars jobb nu är i så akut fara. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

Lars Henriksson

bilarbetare och författare till boken Slutkört som kom ut på Ordfront i våras

Krönikan ovan hämtad från GP.

Beskedliga lönekrav

Avtalsrörelsen närmar sig och tonläget går upp i falsett som vanligt. När vanliga arbetare kräver lönepåslag så flyger som vanlig ledarsidorna och debatörrena i taket och ropar "orealistiskt" och hävdar att fackens oansvariga krav kommer att sänka hela näringslivet.
men det är endast i media som vanligt folk läser. I näringslivets egna husorgan så är tonen en annan. Här är en intressant artikel från Dagens industri

Henrik

Ta Tahrir till Sergels torg!

2 september, 2011

By ledarred

Vi lever i upprorens tid. I Tunisien, Egypten och Libyen har folk rest sig och kastat av sig sina plågoandar. Det har inte varit lätt men det har gått. Ändå har kampen bara börjat, nu återstår striden om hur samhällena ska se ut i framtiden.
Samtidigt darrar regimen i Syrien och försöker med alla medel slå ner kraven på frihet. I väst står ledarna förundrade, för detta hade de inte förutspått. I hela Europa brottas regeringarna med eurokrisen och även här har människor slutat acceptera försämringarna.
I krisens Grekland och Spanien samlas hundratusentals människor på torgen, inte bara för att säga ”nu är det nog” och ”vi tänker inte betala er kris” utan också för att diskutera fram lösningar och strategier för kampen. I Island har befolkningen sagt nej – två gånger genom folkomröstningar – till att betala bankernas kris. England skakas av kravaller. De enorma klyftorna mellan fattig och rik, mellan de som har och de som inte har, mellan de som bestämmer och de som förväntas lyda, blir uppenbar för alla. Regeringen svarar med hårdare tag och familjerna till de som varit med i upploppen hotas med vräkning.

Också regeringen i Chile darrar inför massiva protester. Sedan i maj ockuperas universitet och gymnasium av studenter som kräver en bättre och rättvisare utbildning. Det som började som en studentprotest har spritt sig till hela samhället med krav på en ny grundlag. I förra veckan hölls en två dagar lång generalstrejk med stora demonstrationer.
Precis som i de andra länderna försöker den chilenska regeringen stoppa protesterna med våld. 6 augusti använde presidenten Piñera lagar från Pinochets tid och förbjöd en massdemonstration i huvudstaden Santiago. Svaret? 100 000 demonstranter kom. För den arabiska våren har visat folk över hela jorden att vi inte ska fortsätta vara rädda. När makten svarar med batonger svarar folket med mer rop på demokrati och frihet.

Vi lever i upprorens tid och vi lever i möjligheternas tid. Högerns mantra om att revolutionärer drömmer omöjliga och ofinansierade drömmar får inget eko. På torgen i Spanien och Grekland diskuteras redan vad som ska komma sen. I Chile föreslår studenterna en åternationalisering av gruvindustrin för att finansiera reformerna. Det går en linje från Santiago till Damaskus, till Aten vidare till Barcelona och Benghazi…. ja, till och med i Israel protesteras det. Det är kampen för en annan värld som får makten att darra.

Så varför händer då ingenting i Sverige? Varför går inte folk ut på gatorna och försvarar sin skola, sin vårdcentral eller sin pension? Kanske måste den ekonomiska krisen förvärras för att folk ska se vad de har att förlora, kanske har dagens ungdomar inga konkreta kamperfarenheter, kanske är tilltron till de traditionella partierna för stor? Klart är i alla fall att uppgivenheten är utbredd. Folk tror att det inte är någon idé. Socialdemokraternas långa politiska dominans har fått den utomparlamentariska kampen att svalna. I ett land där sossar och höger tävlar om medelklassens gunst, om vem som kan ta mest ekonomiskt ansvar och vem som kan sänka skatterna mest är det inte konstigt att passiviteten sprider ut sig.

Men det finns små – men ändå konkreta – motståndsfickor, i våras visade Påskuppropet mot utförsäkringar att det går att mobilisera också i det kalla Sverige, också här finns det många exempel på att det lönar sig att kämpa. Här och där lyckas folk rädda sitt bibliotek, stoppa en utvisning eller rädda hyresrätter. För också här vräks barnfamiljer för att de inte kan betala hyran, också här talar rasister i riksdagen, också här kan du inte längre lita på det gemensamma om du blir sjuk eller arbetslös.

Sverige har ingen kamptradition brukar det heta. Men allt det vi har nu har vi vunnit genom kamp. Och kämpa kan vi göra nu också. Det är dags att vi tar Tahrir till Sergels Torg, att alla de grupper som kämpar för en bättre och humanare värld samlas och börjar diskutera lösningar och strategier.
För är det någonting vi har lärt oss under 2011 så är det att det är rätt att göra uppror! Det är rätt att inte bara drömma om utan också kämpa för ett annat samhälle, en värld där frihet och jämlikhet står högst på dagordningen. En värld där alla människors välbefinnande går före ett fåtals, en värld där klimatet går före vinstmaximering och där kön, ursprung och sexuell läggning helt saknar betydelse.
En socialistisk värld.

Kristina Runklint i Kristianstadsbladet

Hallå där Kristina Runklint (LÄS MER)

Hej då Centern!

Originalet


Kopian



Centern har utsett en ny partiledare, Annie Lööf. Man undrar hur centerpartisterna har tänkt. troligtvis så har de inte tänkt så långt utan bara har vägt in att hon är medial. För de kan inte ha vägt in den politik hon står för.
Annie Lööf har sagt att hennes största idol är Margaret Thatcher!
Annie Lööf har motionerat för plattskatt - något som gynnar höginkomsttagarna
Annie Lööf är positiv till NATO.
Annie Lööf är en blågrön nyliberal - hon kommer att få ett stort stöd på Stureplan men inte kommer det att attrahera många arbetare och lägre tjänstemän på landsbygden.

En tillfällig uppgång kommer nog centern att få men sen bär det neråt under 4 procent gränsen.

p1 NSK NSK

Konsten att sälja politik

Regeringen satsar på järnvägen för att skapa jobb och och minska trafikstrulet - vill alliansen få oss att tro. Nu försöker de få oss att tro att de tar järnvägens problem på allvar - tyvärr så verkar den enda välfinansierade delen av förslaget vara marknadsföringen av förslaget.
För det första så handlar det inte om en höjning av underhållet med 3,6 miljarder utan om 1,8 miljarder. Men det är klart det låter mer om man slår i hop flera års budgetposter. Hade "satsningen" varit på tio år istället för två år så hade propagandan talat om en satsning på 18 miljarder.

I verkligheten så är det ännu mindre än så - för alliansregeringen sänkte underhållet med 700 miljoner i tidigare budgetpropositioner. Med andra ord så handlar det snarar om en återställare till en tidigare redan för låg nivå.
Detta handlar inte om en regering som har lyssnat på resenärernas klagomål utom om en regering som så billigt som möjligt vill skydda sig sig från den kritik som kommer att komma mot den med största sannolikhet väntade katastrofala vintertrafiken.


Nsk Nsk blogg 1 2

Två kommuner - två olika världar

Hässleholm - privat alternativ 20000kr för fjorton dagar

Umeå kommunalt alternativ, kostnad noll kronor

Det är skillnad på möjligheten att affischera i olika kommuner. I Hässleholm så kostar det tusentals kronor om en förening vill affischera lagligt. Det enda lagliga alternativet är CityCans privata soptunneplatser, kommunens offentliga affischpelare är minst sagt otillräckliga. Två stycken vara den ena mitt i ett cykelställ. Utöver bristen på ställen att affischera så försöker kommunen bötfälla de föreningar som sätter upp affischer icke anvisade ställen. Tur att e-on finns annars så hade kulturskymningen varit total i kommunen.
I Umeå gör man tvärtom - sätter upp stora centrala affischtavlor som föreningar får utnyttja gratis. En betydligt mer framåt syftande kommun som har insett att den "olagliga" affischeringen beror på bristen på lagliga affischeringsmöjligheter.
Hoppas betongpolitikerna i Hässleholm tänker om och tar efter Umeås initiativ

Nsk Umeå

e-on nomineras till Hässleholms kulturpris 2011

Det fria ordet är en grund för demokratin och utvecklingen i ett samhälle. Om diskussionen och det politiska medvetandet flödar fritt, har samhället bäst förutsättningar att leva och utvecklas.

Ett rikt och varierat föreningsliv är en av de starka drivkrafterna för inflyttning. För föreningar är det avgörande att de kan nå ut med sina budskap till kommunens invånare. Affischering på välbesökta platser talar inte bara till publik och besökare. Den visar att kommunen har många aktiviteter och invånare som är intellektuellt och mentalt rörliga.

Hässleholms kommun inskränker sig till två anslagstavlor i staden, varav den ena är lokaliserad mitt i ett cykelställ. Utöver det har Hässleholms kommun upplåtit allmän mark till affischsoptunnor som sköts av det privata företaget CityCan. Det kostar närmare 20 000 kr att affischera på dem. Givetvis har inte fattiga föreningar råd att använda dem. Resultatet hade kunnat vara förödande. Bara de besuttna når medborgarna med sitt budskap. Endast de röster som har pengar i ryggen kan höras, som t ex våra glada kommunalråd. Resultatet hade kunnat vara att de ideella föreningarna däremot, inte kan nå ut till invånare och besökare i staden.

Genom att upplåta sitt utbredda nät av teleboxar för affischering, har e-on gjort det möjligt för föreningslivet att annonsera sina arrangemang. Därmed har e-on stött kulturlivet och den intellektuella och mentala rörligheten i vår kommun. Detta uppskattas av Hässleholms föreningar som inte haft några lagliga, rimliga, andra möjligheter att marknadsföra sina ideella aktiviteter.

e-ons tysta stöd till förenings-, kultur och idrottslivet i Hässleholm har helt enkelt, varit ovärderligt

Vi nominerar e-on till Hässleholms kulturpris 2011, för e-on har, under många år, osjälviskt hjälpt ideella organisationer att torgföra sina olika arrangemang

Socialistiska partiet – genom Kristina Runklint

NSK

Diktatorn nästan uträknad – drömmar om frihet

By ledarred

Denna ledare skrivs samtidigt som all världens TV-skärmar kablar ut bilder av jublande rebellstyrkor som just intagit Gaddafis högkvarter i Tripoli. Fortfarande håller Gaddafis regim vissa geografiska fickor i Tripoli, ett kustband med ett antal städer vid Medelhavet samt en del områden i södra och centrala Libyen. Men nu när rebellerna intagit högkvarteret, när regimen förlorat själva sin hjärtpunkt och rotfäste, kan det knappast dröja mer än ett fåtal dygn innan den är absolut och slutgiltigt besegrad.

Vi socialister välkomnar självklart regimens fall. Under Gaddafis tid vid makten har partier, fackföreningar, ja alla från staten självständiga sociala rörelser förbjudits. En död hand har lagts över det libyska samhället. Gaddafis fall kommer förhoppningsvis att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande i förlängningen utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland annat en mängd fria tidningar – ger grund för en försiktig optimism.

Men, parallellt med alla jubelkrevader vid Gadaffis fallna högkvarter, tornar också en mängd problem upp vid horisonten. NATO:s bomber regnar ännu över Tripoli. Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd. Det är en västimperialism som primärt har i sikte att stabilisera utvecklingen i Libyen till sin egna favör; att Libyen återigen, som under kung Idris dagar före 1969, blir ett för den säkert brohuvud. Förutom att dess oljebolag ska få komma i första rummet när nya kontrakt tecknas, handlar det också om att man säkerligen återigen försöker att dra in Libyen i det militära samarbetet med väst. Libyen tillhör idag ett fåtal länder i Afrika som inte är med i Africom, USA:s militära samarbete med kontinentens länder Kanske kommer också USA, precis som under kung Idris dagar, att upprätta militärbaser i Libyen.

Dessutom domineras rebellernas ledarskikt av personer tillhörande den libyska eliten, och då bland annat ett antal tidigare Gaddafiministrar. Det är en västvänlig elit, som därtill genom imperialismens militära intervention hamnat i en stark beroendeställning. Här har vi ökända figurer som den nyliberala ekonomen Mahmoud Jibril, som efter att haft huvudansvaret för Gaddafiregimens privatiserings- och avregleringsprogram i samband med upproret hoppade av. Han leder idag rebellernas regering i Benghazi. En annan huvudperson är den tidigare justitieministern Mustafa Abdul Jalil, som leder det nationella övergångsrådet. Nämnas kan att Jalil satt som domare i den famösa rättegången när bulgariska sjuksköterskor 2006 dömdes till döden anklagade för att ha åsamkat libyska barn HIV-smitta. Ett tredje exempel är Kalifa Hifter. Hifter var under 1980-talet hög militär befälhavare i Libyen men hoppade av. Han har under de senaste decennierna mestadels framlevt sina dagar i USA. Hifter damp plöstligt ner i Benghazi 17 mars, samma dag som FN tog resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Han tilldelades, efter påtryckningar från Washington, en hög militär position i rebellernas styrka.
I Libyen finns det inte mycket av en inhemsk borgarklass. Mot bakgrund av den omgestaltning av ekonomin, som under senare år tagit fart, torde den libyska eliten främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som junior partners till västimperialism självt lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor. Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet. Arbetare, ungdomar, rättighetsaktivister ja alla som kämpat för friheten vill se en reell förändring och inte bara ett skifte av förtryckare på maktens taburetter. Det är krafter av det slaget som vi när den försöker organisera sig efter förmåga måste ge allt vårt stöd.

norran 1 2 3

Hur?

C vill ha svenska Chinatowns skriver Nsk.

Ska bli intresant att få ta del av de skarpa förslagen för att uppnå fler etniska enklaver i Sverige. förbjuda invandrare att tjäna mer än sjuttio kronor i timmen? reservera fast jobb till etniska svenskar? Staliga regler var invandrare får bosätta sig?
detta fantastiska förslag från Centern när de ännu ligger över fyra procentgränsen. Bävar vad den nya partiledningen kommer att föreslå när opinionssiffrorna ligger under fyra procent

Framtidens gymnasieskola i Hässleholm

( Insändare i dagens Norra Skåne)

• ”Hässleholms gymnasieskolor, och dess utbildningar, fyller en viktig och strategisk roll och skall vidmakthållas.”

Ett citat från den styrande sexpartialliansens (m, c, fp, mp, fv, och kd) politiska program för den här mandatperioden. Det är svårt att inte hålla med om den här inriktningen. Problemet är den avgrundsdjupa skillnaden mellan programförklaringen och den faktiska praktiken. Sexpartialliansen har rätt när de skriver att ”gymnasieskolan fyller en strategisk roll för kommunen” Gymnasieskolan har bland annat som strategisk uppgift att förse det lokala näringslivet, t.ex. Ballingslöv AB, Swepart, Industriteknik, Emmaljunga Barnvagnsfabrik och många fler med kompetent arbetskraft. Men för att industrin skall kunna överleva och fortsätta att expandera i Hässleholms kommun så måste gymnasieskolan kunna fullfölja sin strategiska uppgift att t.ex. utbilda dugliga svetsare, snickare och cnc-operatörer. Utan arbetskraft blir det svårt att expandera i eller lokalisera verksamheter till Hässleholm. Tyvärr anser inte BUN - majoriteten (m, c, fp, mp, fv, kd) i praktiken att det lokala näringslivets behov skall få påverka vilka program som skall erbjudas av Hässleholms Gymnasium. Inställningen är att endast femtonåringarnas val skall avgöra programutbudet – samverkan med näringslivet lyser med sin frånvaro när förvaltningen och BUN fattar sina beslut.

”Snålbudgetalliansen” har beslutat att industriprogrammet och hantverksprogrammet – trä skall läggas ner enbart utifrån att årets femtonåringar inte i tillräckligt hög grad hade valt något av dessa program. Att enbart låta kommunens programutbud styras av vad femtonåriga barn för tillfället vill studera får förödande konsekvenser för näringslivets personalförsörjningsmöjligheter på sikt.

Tyvärr så verkar BUN domineras av valfrihetstalibaner och fega andrahandspolitiker som inte vågar/kan se längre än BUNs budget. Detta är möjligen bra för BUNs budget men det riskerar också att leda till sotdöden för delar av det lokala näringslivet. Så här inför terminsstarten hoppas jag innerligen att BUN-majoriteten har nyktrat till under sommaren och inser att vårens nedläggningsbeslut av svets- och träutbildningarna var strategiskt oklokt.

Henrik Hedman

Frihetsvåg till Damaskus

Det började i Daara, en mindre stad i södra Syrien, i mitten av mars. Barn i de yngre tonåren ropade slagord som ”bort med presidenten, bort med hela systemet” i klassrummen, samtidigt som de uttryckte stöd för den egyptiska revolutionen. Assadregimens reaktion lät inte vänta på sig. Mitt i natten stormade polisen in i barnens hem och förde bort dem. När barnens föräldrar samlades på gatorna och krävde att få veta var deras barn befann sig och att de skulle släppas gick polisen till attack och öppnade eld mot demonstranterna, varvid 55 människor dödades.
Händelsen ger en naken vittnesbörd om Assadregimens oerhörda brutalitet. Den här gången ströps dock inte protesterna i sin linda utan spreds istället som ringar på vattnet till alltfler samhällen. Idag, fem månader senare, genomlever regimen sin värsta kris någonsin.

År 1963 tillskansade sig det ”socialistiska” Baathpartiet genom en militärkupp makten i Syrien. Interna stridigheter 1970 förde därefter den dåvarande försvarsministern Hafez al-Assad till makten. Han avled i en hjärtattack 2000 och efterträddes av sin son Bashar.
Efter Baathpartiets makttillträde förstatligades banker och industrier och en jordreform genomfördes. Tillsammans med Nassers Egypten gick man i spetsen för den arabiska fronten mot Israel. Sexdagarskriget 1967 slutade dock i en katastrof och Israel kunde ockupera omfattande landområden, bland annat de syriska Golanhöjderna.

I vissa vänsterkretsar – främst stalinistiska och maoistiska – lovordas den syriska regimens ”antiimperialism”. Det har emellertid alltid varit frågan om en inkonsekvent antiimperialism med många förbehåll. Visst motsätter man sig att ingå en separatfred med Israel och stöder palestinska motståndskrafter, samt krafter som står i vägen för ett ökat israeliskt/amerikanskt/saudiskt inflytande i dagens Libanon. Men man bör minnas att regimen i 1970-talets libanesiska inbördeskrig ställde sig på de kristna högerfalangisternas sida, minnas att man enrollerade sig i USA-alliansen under det första Irakkriget 1991 och minnas att man i det så kallade kriget mot terrorismen varit USA behjälpligt med underrättelseinformation och genom att ställa sina fängelsers tortyrhålor till förfogande.

Förklaringen till denna inkonsekventa antiimperialism är att Baathpartiets styre alltid varit en järnhård diktatur – med undantagstillstånd ända sedan makttillträdet 1963. Demokratiska val har aldrig genomförts och fria fackföreningar har heller aldrig tillåtits. Antiimperialismen vilar inte på någon aktiv folklig bas. Det härskande skiktets ställningstaganden bottnar främst i en pragmatisk realpolitik utifrån vad som upplevs bäst gagna de egna snäva politiska och ekonomiska intressena. Det är därför USA kunde köpa Syrien med frikostiga lån och bistånd i samband med Irakkriget 1991 och det är därför som ett israeliskt återlämnande av Golanhöjderna mycket väl skulle kunna ligga till grund för en separatfred.

Den syriska regimens nuvarande kris har bland annat sin rot i att den ekonomiska kurs som man framförallt sedan 2005 slagit in på – när man anammat IMF:s recept med avregleringar, privatiseringar och sociala nedskärningar – lett till ökad arbetslöshet och vidgade sociala klyftor. Dessutom har Syrien sedan 2006 plågats av en nästan oavbruten torka, som föranlett att boskapsbeståndet minskat med minst 80 procent, och att tiotusentals familjer drivits in till städerna. Upp till 3 miljoner av Syriens 22 miljoner invånare bedöms leva i djup fattigdom till följd av denna torka. Det främsta skälet till krisen är dock att regimen inte har kunnat bryta svallvågorna från resningarna i övriga delar av arabvärlden. De härskande kan inte hindra att människor följer utvecklingen och hämtar inspiration från Al-Jazeera och Internet.

Den syriska oppositionen är av en brokig karaktär. Det är svårt att skönja några tydligt ledande organisatoriska krafter. Ett brett spektrum av liberaler, socialister, muslimer, intellektuella, kurder och framförallt spontant mobiliserade människor sluter sig samman i kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är inte lätt att sia om utvecklingen efter Assadregimens eventuella fall. Det enda som är säkert är att denna regims fall är nödvändig för att människor fritt ska kunna organisera sig, att det ska komma in luft och ljus i samhället, ja för att Syrien ska kunna ta sig ur sin nuvarande återvändsgränd.

NSK NSK

Draksådden

Den blodigaste attacken någonsin har riktats mot nordisk arbetarrörelse. Inte Ådalen 1931, inte ens under den nazistiska ockupationen av Norge och Danmark under det andra världskriget drabbade arbetarrörelsen och vänstern i ett sådant mordiskt enskilt slag. Endast massarkebuseringarna efter finska inbördeskriget 1918 med avsikt att utrota den röda sidan överträffar massakern på Utöya. Att gärningsmannens uttalade mål just var att utrota en ny generation socialister placerar in honom i det långa sammanhanget av högerterror mot arbetarrörelsen och vänstern – från de europeiska massavrättningarnas 1800-tal, till 1900-talets fascistterror och efterkrigstidens mördarpatruller i Asien och Latinamerika.

Att massakern inträffar nu kan, bortom den personliga enskildheten, ses som en följd av en fruktansvärd logik. Uppbygget av välfärdsstater med alltmer jämlika villkor fram till 1980-talet hörde till arbetarrörelsens främsta historiska bedrift. Den allmänna välfärden var både uttryck för och bidrog till fredligare samhällsförhållanden. Med 1980-talets högeroffensiv – Thatchers och Reagans år med militär upprustning, antifackliga arbetsgivaroffensiver, ideologiska kampanjer mot allt som luktade socialism och kollektiv solidaritet – attackerades också välfärdssystemen.
Trettio års oavbrutna offensiv har inte bara slagit sönder mycket av sociala rättigheter och jämlika villkor. Själva idén om solidaritet, jämlikhet och gemensamma lösningar har utgjort måltavla för en ideologisk storm från nyliberalt och nykonservativt håll. Det är som en del av den stormen den nationalistiska europeiska högerextremismen vuxit fram med sitt hat mot varje föreställning om alla människors lika värde och solidaritet över etniska och andra gränser.

Under 1900-talet sågs arbetarrörelsen av borgerlighetens reaktionära grupper som den främsta företrädaren för den demokrati och jämlikhet man avskydde och fruktade. Under 1930-talets kristider och sociala motsättningar blev arbetarrörelsen därmed det yttersta målet för högerreaktionens attacker genom fascismen och nazismen. Idag har demokratin komplementerats med det ”mångkulturella samhället” som måltavla för gamla och nya reaktionära krafter. I botten ligger avskyn mot jämlikhetens idé och praktik, socialismens själva kärnpunkt. Det just denna punkt som utgör det förenade fokus för dagens högerreaktionärer – vare sig de pläderar fredligt i salongerna eller marscherar fram i blodbadet på Utöya.
Skräckinjagande tabellenligt äger massmordet rum i en tid när det kapitalistiska finanssystemet likt under 1930-talet skälver i sina grundvalar, när klasskonflikterna exploderar i den sociala nedhuggningens Europa medan massrevolutionens folkliga krafter åter vaknar kring södra Medelhavet. Det hopp som revolutionerna och motståndet förmedlar vänsterut betyder växande oro och avsky högerut. Det är konstanten som förenar oss med mellan- och förkrigstidens händelseförlopp. Nya teknologiska förutsättningar med Internet, förstörelsevapen och förändrade kulturella landskap skiljer oss.

Men om draksådden – det ideologiska hatet mot socialism, jämlikhet och demokrati – i början av 1900-talet gav oss Hitler och nazismen på 1930-talet, har sådden under de senaste trettio årens offensiv mot jämlikheten nu givit oss högerhatets mest skräckinjagande planta.
Att förhindra dess spridning, riva upp dess ideologiska rötter och dika ut dess sociala grogrunder hör återigen till arbetarrörelsens främsta uppgift – en uppgift som Utöya visade handlar om liv och död.

Solidaritetshälsning till Arbeidernes Ungdomsfylking i Norge

Kamrater!

Det är med bestörtning, förtvivlan och raseri vi följt nyheterna om den barbariska attacken på Arbeidernes Ungdomsfylkings sommarläger på Utöya och norska regeringsbyggnader i Oslo. Våra tankar går först till alla kamrater vars liv släckts mitt i deras unga engagemang och till de mördades familjer, släkt och vänner. Men vårt raseri riktar sig mot de samhällskrafter som odlar hatet mot människors lika värde och gemenskap över alla gränser.

Om den nuvarande bilden av gärningsmannen och dådet är riktig måste sökarljuset riktas mot hela den hatfyllda rasistiska miljö av extremhöger som hetsar mot invandring, islam, vänstern och det
mångkulturella samhället. Att den allmänna första reaktionen i våra samhällen vände sig mot ”islamistisk terrorism” ger oss alla en tankeställare om vart vår världsordning vant oss vid att söka sin fiende. Samtidigt har den nationalistiska högerextremismen vuxit i Europa och våldsinriktade rasist- och nazistgrupper blivit alltmer militanta.

Det är hög tid att rikta blickarna mot dessa människovärdets, humanitetens och demokratins dödsfiender. Ingen möda får sparas i att konfrontera deras hatagitation och stärka det solidariska
självförsvaret av alla människors lika värde och rättigheter. I den kampen står vi sida vid sida och hedrar alla dem som offrat sina unga liv genom löftet att aldrig ge upp!

Med varm kamratlig solidaritet i denna fruktansvärda stund

Stockholm 23 juli, Socialistiska Partiet, svensk sektion av Fjärde Internationalen genom Verkställande utskottet/Håkan Blomqvist.

Samma kamp nu som då!

Socialistiska Partiet deltog traditionsenligt i Amaltheamarschen.