Ynkligt Vänsterpartiet!

Av ledarred

”Vi har ett utmärkt utgångsläge, vi skall se till att vi får ett starkt Vänsterparti när vi nu satsar på att byta både regering och politik. För första gången har vi nu möjlighet att vara med och påverka det politiska innehållet på ett helt annat sätt än tidigare. Låt oss tillsammans ta vara på den möjligheten”. Anki Ahlsten, Vänsterpartiets partisekreterare, hade som sig bör till uppgift att gjuta mod i partiets medlemsskaror vid dess valkonferens 10:e oktober i Örebro, i en tid när partiet i opinionsundersökningar rör sig ner mot fem procent.
Det är också i en annan terräng än brukligt som partiet nu orienterar. För första gången sedan man bildades 1917 är regeringstaburetter inom klart räckhåll.

25 oktober antog Vänsterpartiets styrelse ett förslag till valplattform, en plattform som i sitt slutgiltiga skick skall spikas av kongressen 7-9 maj 2010.
Men vad är det då för politik som partistyrelsen vill gå till val på? Det man slås av vid genomläsningen av dokumentet är bristen på konkretion, att det är ytterst tunnsått med radikala förslag och att ekonomiska resonemang helt lyser med sin frånvaro. Kravet om arbetstidsförkortning eller svenskt trupptillbakadragande från Afghanistan, uppfattningar som partiet fört fram under flera års tid, finns exempelvis inte med. Inte heller sägs någonting om nödvändigheten av ett samhälleligt övertagande av bank- och kreditsektorn, vilket självklart är anmärkningsvärt mitt i den globala finanskris vi befinner oss i. Partistyrelsen verkar inte vilja sträcka sig längre än att motsätta sig att privata bolag tillåts att göra vinst med skattefinansierade medel inom vård, omsorg och skola. Vad som blir kvar av det sistnämnda efter eventuella regeringsförhandlingar, nu när s-kongressen tagit förslag som ytterst bejakar vinstutdelningar i sådana verksamheter, blir intressant att se. Ett inte alltför vågat tips är väl att partiet knappast kommer att riskera regeringssamarbetet för dessa krav.
Mest får man just en känsla av att dokumentet är ett förhandlingsutspel inför kommande uppgörelser med S och Mp. De konkreta krav som lyfts fram har bäring långt in i socialdemokratin: rätten till heltidsanställning, att barn ska ha rätt till full tid på förskolan även om föräldrarna är arbetslösa, att föräldraförsäkringen ska individualiseras och, som sagt var, att privata bolag inte ska tillåtas att gröpa ur det gemensamma boet genom att göra vinst på skattemedel.

För att få lite mer grepp om Vänsterpartiets politiska intentioner kan man också syna den budgetmotion som partiet lagt i höst. I media har det här framställts som att man under de närmaste åren vill ge klart mycket mer till den offentliga sektorn än övriga riksdagspartier. Och – visst – är det ett antal fler miljarder, men även med Vänsterpartiets förslag kommer den offentliga sektorns andel av BNP att vara lägre 2012 än vad den var vid den borgerliga alliansens makttillträde 2006. Tyvärr har inte heller Vänsterpartiet ambitionen att bryta det nyliberala mönster som varit förhärskande i svensk politik i snart 30 år, med en offentlig sektor som fått ständigt reducerat svängrum. Att detta sker i en klimatkrisens tidevarv, då det behövs gigantiska investeringar för att ställa om hela det ekonomiska livet, gör det hela än mer fatalt. Det krav på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn, som Vänsterpartiet reste 2005, verkar idag väldigt långt borta.