fredag 25 november 2011

De rika kan skatta sig lyckliga


25 november, 2011
De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.
Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.
Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.

tisdag 22 november 2011

Uppgivenhetens politik



Socialdemokraterna och vänsterpartiet vill höja kommunalskatten med 38öre, utöver det så vill vänsterpartiet höja regionskatten med 70 öre. Helt klart behöver vård, skola och omsorg extra resurser. Problemet med att höja kommunal och landstingskatten är att det är den skatt som drabbar låginkomsttagare och löntagare hårdast. Det verkar som om de gamla arbetarpartierna (s,v) har glömt vad de brukar sjunga på sina kongresser.
Både stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
(Internationalen –fjärde versen)

Socialdemokraternas och vänsterpartiets skattepolitik drabbar låginkomsttagare hårdast.
Direktörs bonusar, feta pensionsavtal och rövarbankernas vinster drabbas inte av höjd kommunalskatt. De rika kommer undan och de fattiga får betala hela kalaset.

Hade socialdemokraterna och vänsterpartiet varit kämpande arbetarpartiet så hade de för länge sen dragit igång politiska kampanjer mot alliansregeringens utsvältning av kommuner och landsting. Mobiliserat fackföreningsrörelsen, anordnat demonstrationer, startat namninsamlingar för att tvinga alliansen att beskatta de rika och satsa på vården. Men för de orkeslösa och förbrukade gamla arbetarpartierna återstår inget annat perspektiv än att pungslå låginkomsttagarna i ett försök att rädda välfärden. Sverige behöver ett nytt arbetarparti om vi skall rädda välfärden och få ett rättvist skattesystem.

Ett skattesystem enligt den gamla principen -Åt var och en efter behov – av var och en efter förmåga, räddar både välfärden och låginkomsttagarnas magra plånböcker. Men för att det skall bli verklighet krävs kamp. Något som de gamla uppgivenhetspartierna inte kommer att dra igång – vi får göra det själva. Kan Egyptierna och Grekerna så kan vi!!!

söndag 20 november 2011

Fredliga protester skrämmer den amerikanska eliten

Nu har den härskande klassen i USA bestämt sig - OWS skall krossas med övermakt. Undrar hur den här konfrontationen hade slutat om den inte hade filmats.


torsdag 17 november 2011

Purk är purken – igen



 ( Insändare i norra Skåne)

Istället för att glädjas åt att Kristallnatts manifestationen till minne av förintelsens offer, var större i år än på många år. Istället för att glädjas över att ungdomarna har börjat sluta upp och manifestera mot rasism, våld och främlingsfientlighet. Skriver Lars-Åke Purk (v) en lång insändare och gnäller över att ungdomarna inte gick i raka led! Inte nog med det, han antyder även att deras engagemang mot främlingsfientlighet och rasism inte är äkta. Däremot så verkar han inte ha några problem att manifestera tillsammans med hycklande sverigedemokrater. För min del så hoppas jag att det kommer många fler glada ungdomar nästa år – även om det innebär att vissa äldre herrar stannar hemma.

Henrik Hedman – Socialistiska Partiet

Informationsutdelning

I kväll så har vi delat årets ”Dödskolelista” utanför John Bauers öppna hus i Hässleholm. Som vanligt så blir eleverna som funderar på sitt programval – glada. Glada därför de får objektiv information om de olika skolornas kvalité och det möjliggör ett mer övertänk skolval.. Det finns ett stort behov av objektiv information – skolvalet har blivit svåröverskådlig för många elever.
Vi valde John Bauer eftersom de är precis som Carema bara intresserad av att göra vinst. För varje krona de tar ut i vinst blir det en krona mindre till eleverna.

Förstärkt hot mot Iran

17 november, 2011
Så har återigen IAEA kommit med en rapport om Irans kärnkraftsprogram. Den kommer i en helt ny situation. Den arabiska våren har satt sina spår i Mellanöstern. Den påbörjade demokratiseringen av den arabiska omgivningen har också börjat att underminera Israels ställning i regionen. Det är därför inte konstigt att just Israel understryker behovet av en militär aktion mot Iran. Det är mot den bakgrunden man ska se den nya rapporten från IAEA, FN:s kärnkraftsorgan. Rapporten tillför inte mycket nytt till vad parterna och omvärlden redan vet i frågan. Det finns inga påtagliga bevis för att Iran avlett atommaterial i ”militär riktning” eller anrikat uran över tillåten gräns. Den amerikanske juristen Daniel Joyner har gått igenom rapporten och konstaterar: ”Eftersom det i den nya IAEA-rapporten inte presenteras några bevis för att Iran fysiskt producerat någon nukleär avfyringsmekanism, eller någon ingående komponent, drar man slutsatsen att generaldirektörens farhågor, som de uttrycks i rapporten, inte kan grunda sig på något avtalsbrott från Irans sida.”
Det saknas med andra ord legal grund för repressalier mot Iran. Men det kompenserar rapporten genom att i hög grad politisera frågan. Det fyller två huvudsakliga syften. Dels vill man med ”nya fakta” oskadliggöra den rapport som USA:s samlade underrättelsetjänster levererade 2007 där man klargjorde att Iran upphörde med sitt kärnvapenprogram 2003. Dels är rapporten en eftergift till USA, Israel och EU som alla brottas med den nya utvecklingen i Mellanöstern och letar efter avledande manövrer.
Internationella media har naturligtvis köpt budskapet. Nu är det verkligen dags att ta till hårdhandskarna mot Iran. Alla de röster som 2003 kraxade sig hesa om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” har återigen slagit på autopiloten. Ingen del av den folkliga oppositionen i Iran efterlyser dock skärpta sanktioner, och än mindre krig.
Problemet är att medan media tittar med tubkikaren på Irans ”kärnvapenprogram”, så sysselsätter sig de stora krigshökarna med The Big Picture: hur man ska åstadkomma ”regimförändring” i Iran. Och på den nivån kan det bli livsfarligt att ladda med för mycket krut. Även om många bedömer ett anfall mot Iran som osannolikt kan ett krigshot få ett eget liv och bli en självuppfyllande profetia. Vi socialister vill också att regimen i Iran störtas, men inte genom bombkrig och skärpta sanktioner som drabbar befolkningen mer än mullorna, utan genom att de folkliga krafterna välter det reaktionära styret över ända.

tisdag 15 november 2011

Betygsättning och nationella prov





Alltid lika intressant att ta del av de årliga larmrapporterna över betygsättningen av de nationella proven. Lärare kan inte bedöma prov på ett likvärdigt sätt, de behöver mer utbildning är oftast slutsatsen Att det skiljer sig vid omrättningar är kanske inte så förvånande – på samma sätt som att olika domstolar kan komma fram till olika bedömningar. Det är mer än en person som först har fällts i tingsrätten men sedan blivit friad i hovrätten. I alla bedömningssituationer så finns det givetvis ett utrymme för tolkningar och ”bevisvärdering”.

När man läser skolinspektionens rapport så framträder ett ganska tydligt mönster. Skillnaderna i bedömning ökar högre upp i skolsystemet. I de nationella proven i årskurs tre och fem så är skillnaderna mellan rättanden lärare och skolinspektionen försumbara. Skillnaderna i bedömningen av de nationella proven i årskurs nio och på gymnasiet är betydligt större. Ett annat markant mönster är att det är i ämnet svenska som bedömningar går kraftigast isär. Matematik- och engelska proven uppvisar betydligt mindre skillnader. Andra saker som framkommer är den stora skillnaden i bedömning mellan de nationella proven i engelska B och engelska C på högstadiet. Sak samma för delproven i engelska, ”listening” och ”writing”. Skillnader som knappast kan förklaras av att lärarna inte kan bedöma. De är ofta samma lärare som bedömer ”listening” och writing. Svårt att tro att de totalt har tappat förmågan att bedöma från ett prov till ett annat.

När man studerar resultaten så blir skolinspektionens uttalande om att de inte kan bedöma om skolinspektionens rättning var korrekt eller om den första lärarens bedömning var korrekt, förståelig. Mycket pekar på att det är provens konstruktion och det som skall bedömas som gör att bedömningarna blir olika. Desto mer komplexa kunskaper som proven är satta att mäta – desto sämre likvärdighet. Ju mer komplexa kunskaper som skall mätas desto svårare att skriva tydliga rättningsmallar.

Det kanske är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på att om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten.

lördag 12 november 2011

Lördag utanför bolaget

I ett riktigt trevligt höstväder delade vi i dag ut ett flygblad om bankerna girighet utanför gallerian. Titeln på flygbladet var "Om människor rånar banken så får de fängelse - om banken rånar människorna så får de bonus". Vi fick många trevliga uppmuntrande kommentarer och ett flygbladet gick år som smör i solsken. Helt klart är många i dag förbannade på hur bankerna rånar sina kunder för att maximera vinsten.
Henrik

torsdag 3 november 2011

En historielärares bryderi.


(Insändare i dagens Norra Skåne)

Traditionellt så har det ”demokratiska genombrottet” eller rösträttskampen i början av 1900 – talet varit ett centralt moment i historieundervisningen. Traditionellt fram till dagens datum så har rösträttskampen skildrats som en kamp mellan olika grupper. På ena sidan stod liberaler, socialdemokrater och fackföreningsrörelsen som alla bedrev ett intensivt opinionsarbete för allmän och lika rösträtt. Däremot så var allmänna valmansförbundet, som de nya moderaterna hette i början av 1900 talet, starka motståndare till allmän och lika rösträtt.
Men nu har vi fått statsministerord på att allmänna valmansförbundet (nya moderaterna) också jobbade hårt för att införa demokrati i Sverige. Den här nya historieskrivningen ställer till det för mig som historielärare. För vad skall jag nu svara eleverna när det frågar: om den stora majoriteten av riksdagsledamöterna långt före 1921 ville ha allmän och lika rösträtt – varför infördes då inte allmän och lika rösträtt tidigare? Här blir det lite svårt för en lojal historielärare som inte vill kalla Sveriges statsminister en lögnare. Vet inte riktigt hur jag skall hantera den här situationen. Men jag hoppas att de moderata politikerna i BUN, Johan Berglund och Jonathan R Jönsson läser den här insändaren och återkommer med en lösning på mitt dilemma.
Får jag inget svar återstår det nog inget annat än att jag får börja använda det moderata partiprogrammet som underlag i en spännande källkritisk övning.

Henrik Hedman – Lärare i historia på Jacobsskolan.