De rika kan skatta sig lyckliga

25 november, 2011

Ledare

De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.
Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.
Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.