Förstärkt hot mot Iran

17 november, 2011

Ledare

Så har återigen IAEA kommit med en rapport om Irans kärnkraftsprogram. Den kommer i en helt ny situation. Den arabiska våren har satt sina spår i Mellanöstern. Den påbörjade demokratiseringen av den arabiska omgivningen har också börjat att underminera Israels ställning i regionen. Det är därför inte konstigt att just Israel understryker behovet av en militär aktion mot Iran. Det är mot den bakgrunden man ska se den nya rapporten från IAEA, FN:s kärnkraftsorgan. Rapporten tillför inte mycket nytt till vad parterna och omvärlden redan vet i frågan. Det finns inga påtagliga bevis för att Iran avlett atommaterial i ”militär riktning” eller anrikat uran över tillåten gräns. Den amerikanske juristen Daniel Joyner har gått igenom rapporten och konstaterar: ”Eftersom det i den nya IAEA-rapporten inte presenteras några bevis för att Iran fysiskt producerat någon nukleär avfyringsmekanism, eller någon ingående komponent, drar man slutsatsen att generaldirektörens farhågor, som de uttrycks i rapporten, inte kan grunda sig på något avtalsbrott från Irans sida.”
Det saknas med andra ord legal grund för repressalier mot Iran. Men det kompenserar rapporten genom att i hög grad politisera frågan. Det fyller två huvudsakliga syften. Dels vill man med ”nya fakta” oskadliggöra den rapport som USA:s samlade underrättelsetjänster levererade 2007 där man klargjorde att Iran upphörde med sitt kärnvapenprogram 2003. Dels är rapporten en eftergift till USA, Israel och EU som alla brottas med den nya utvecklingen i Mellanöstern och letar efter avledande manövrer.
Internationella media har naturligtvis köpt budskapet. Nu är det verkligen dags att ta till hårdhandskarna mot Iran. Alla de röster som 2003 kraxade sig hesa om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” har återigen slagit på autopiloten. Ingen del av den folkliga oppositionen i Iran efterlyser dock skärpta sanktioner, och än mindre krig.
Problemet är att medan media tittar med tubkikaren på Irans ”kärnvapenprogram”, så sysselsätter sig de stora krigshökarna med The Big Picture: hur man ska åstadkomma ”regimförändring” i Iran. Och på den nivån kan det bli livsfarligt att ladda med för mycket krut. Även om många bedömer ett anfall mot Iran som osannolikt kan ett krigshot få ett eget liv och bli en självuppfyllande profetia. Vi socialister vill också att regimen i Iran störtas, men inte genom bombkrig och skärpta sanktioner som drabbar befolkningen mer än mullorna, utan genom att de folkliga krafterna välter det reaktionära styret över ända.