Debatt om vänsterns valplattform

Vänsterpartiet i Solna har haft en debatt om valplattformen inför valet i höst. Här är två intresanta inlägg, det första från Håkan blomqvist, historiker på Södertörns högskola och medlem i Socialistiska Partiet. '



Nästa intressanta inlägg kommer från America Vera Zavala - aktiv inom vänsterpartiet



Henrik

KB HD HD2 HD3 HD4 Nsk2 Nsk3 BLT BLT2

Röda Malmö Röda Lund

Nu blir jag nyfiken

Självklart så måste jag köpa Sörens bok "En blues i mars". En kollega, en hässleholmare och en deckare är tre oemotståndliga kriterier. Verkar spännande med en lärare i huvudrollen och med Sörens mångåriga erfarenhet och stora insikter i skolvärden så hoppas jag fyndiga iakttagelser om svenska skola och Göingebygden. Återkommer med en recension när jag har läst den.

Henrik

KB adlibris

Skämmes, ta mej faan!

Antalet sjukskrivna fördubblades på bara ett år i början av 2000-talet. Varför? Blev svenskens moral så kraftigt försämrad på denna korta tid? Statsvetaren Björn Johnsson har tittat närmare på statistiken. Ökningen berodde på att fler var sjukskrivna länge, inte på att fler människor sjukskrev sig, rapporterade radions nyheter i dagarna. Då pratade -inte minst politikerna och media- om vilket problem det var. Pratade gjorde man, men att ta reda på varför svenskarna var sjuka t ex för att rehabilitering minskat och sparats bort under 1990-talet, det gjorde man inte. Problemet formulerades som ”höga sjukskrivningstal” och regeringen Persson löste det genom att flytta en stor del av dem som väntade på rehabilitering till kolumnen ”förtidspensionerade”. -Kan man räkna kan man klara allt!

Nu har vi nya god-dagspiltar på regeringens taburetter och botandet av Sveriges sjuka har nya förtecken. Man kliver helt enkelt ur formuleringar om solidaritet med sjuka och svaga. Istället väljer man misstron och löser problemet genom att inte godkänna när någon säger att den är sjuk. Man kan helt enkelt neka att betala ut sjukpeng med hänvisning till att något av alla jobb som finns kan den sjuka göra.(Inga konkreta förslag, utan mera hypotetiskt i princip alltså.) Den sjuka bör söka ett sånt jobb, då kan hon räknas som frisk hur hon än mår. Man har t o m ambitionen att bota Cancer med den metoden.

Man kan tvinga läkarna att gå kurser för att kunna skriva sjukintyg som möjligen kan läsas av försäkringskassans mer eller mindre lindrigt medicinskt skolade tjänstemän för en ny bedömning av hälsostatus hos medborgaren som säger att hon är sjuk. Det stoppar en del från sitt eviga gnäll. -Kan man bara argumentationsteknik kan man fixa mycket.

Och man kan organisera om hela försäkringskassan så ingen kund får tala med en och samma handläggare om sitt fall. Det kunde leda till vantrivsel och sjukdom inom själva kassan. Då skulle de anställda kunna uppfatta hur fruktansvärt man demolerar folks liv och framtid med regeringens regler - och sjuka vill vi ju inte ha!

Sjukförsäkringspolitiken de senaste 10 åren har inte utgått från solidaritet och respekt för människovärdet -en gammal hederskodex i arbetarrörelsen. Den har utgått från borgerlighetens maxim: Att bli lurad är det mest pinsamma. -På sig själv känner man andra! Är sjukskrivningen hög så luras många! Vad som helst men inte det!

Politiken måste undersöka verkligheten och därefter söka lösa problemen i solidaritet med de utsatta.

Politiker som bryr sig mindre om hur sjuka folk är än hur höga sjukskrivningstalen är, skall inte ha din röst! De ska ”skämmes, ta mig faan!”

Kristina

NSK DM BLT HD SVd

Kan ockupationer rädda jobben?

Av webbred
Saab är sålt. Men hur det ska gå för Saabarbetarna i Trollhättan i längden vet vi inte ännu. Men vi vet hur det gick för tegelarbetarna i Neuquen, Argentina. I Argentina ockuperade arbetare sina fabriker över hela landet. Räddade jobben. Drev fabrikerna. Och gör det fortfarande i många fall. Farooq Sulehria har läst Live Working or Die Fighting: How the Working Class Went Global av Paul Mason, och berättar här om vad en del av arbetarna gjorde efter den ekonomiska och politiska krisen utan motstycke i Argentina kring millennieskiftet.
Neuquen kanske inte alls liknar Trollhättan. Men den argentinska staden Neuquen var i oktober 2001 i samma fruktansvärda situation som dagens Trollhättan, där 3 400 Saabarbetare väntar på hur avskeden ska slå.
Vid den högteknologiska tegelfabriken Zanon i Neuquen stod arbetarna i månader i samma situation. Men de satt inte stilla medan ägarna försökte avskeda dem, föra bort ugnarna och stänga Zanon.
Arbetarna ockuperade fabriken.
När de hade kontroll över fabriken röstade de för att fortsätta produktionen. När ledningen försökte med lockout, kom ett domstolsutslag till arbetarnas hjälp och stoppade ledningens försök att ta tillbaka fabriken.
Arbetarna började organisera produktionen utan chefer och förmän. Produktionsplanen – hur mycket tegel, vilken sort, utseende, lager – röstade man om. Varje avdelning valde en samordnare som skulle ta upp de dagliga problemen i ett samordnarmöte som hölls varje dag. Samordnarnas möte utgjorde i själva verket ett arbetarråd.
Dessutom förekom stormöten för alla arbetare där man tog mer långsiktiga beslut. Ett av de första besluten var att arbeta mindre hårt. Tegelpressen som avgjorde takten för hela produktionsprocessen gick med 15 slag i minuten. Denna snabba process slet helt enkelt ner kropparna. Under arbetarkontroll sänktes takten till hälften. Men den sänkta takten innebar inte att produktionen minskades. Däremot mådde arbetarna mycket bättre av att arbeta i lugnare tempo.
När arbetarna med framgång hade strömlinjeformat produktionen insåg de att detta bara var början på hela processen. Leverantörerna vägrade att leverera råmaterial och fabrikens produktion konfiskerades på grund av att det saknades ett skatteregistreringskonto!
Det tycks som om sociala strider, liksom kapitalet, har en benägenhet att växa. Kommer ni ihåg mödrarna på Plaza de Mayo? Just de mödrar vars barn mördades av Pinochetdiktaturen. Mödrarna på Plaza de Mayo lånade ut sitt kontonummer.
Och arbetarna har sina egna sociala nätverk. De löste det ännu större problemet med leveranserna. De arbetare bland ursprungsbefolkningen som låg i strid med de tidigare ägarna gav arbetarna tillgång till sin lera.
Och Zanon var inte något isolerat fall i ett land som hade drabbats hårt av ekonomiska och politiska kriser. I december 2001 hade mer än 200 fabriker övergått i arbetarnas händer över hela Argentina.
Att sådana fabriksockupationer dyker upp vid våldsamma vändpunkter i historien är ingenting nytt. I september 1920 fick till exempel direktörer över hela Italien instruktioner från arbetarna. En halv miljon metallarbetare kontrollerade sina fabriker i den industriella triangeln Milano-Turin-Genua. Direktörerna kunde bara välja mellan att stanna eller ge sig iväg.
Metallarbetarnas direkta aktioner inspirerade en marxistisk intellektuell, Antonio Gramsci, så till den grad att han flyttade till Turin. Eldad av de inspirerande erfarenheterna av arbetarkontroll gav Gramsci 1919 ut en tidning L’Ordine Nuovo (Den nya ordningen), som syftade till att samordna fabriksockupationerna.
Det är intressant att se vilka likheter som finns mellan Fiat under arbetarkontroll i Turin på tjugotalet, och det Zanon som drivs av arbetarna, särskilt när det gäller de demokratiska metoder som används för att organisera produktionen, välja representanter, samla stormöten, ordna arbetarråd och likalöner.
Men ockupationerna i Argentina skiljer sig från tidigare exempel på andra ställen i världen. Långt efter att den massrörelse, som utlösts av en kombination av ekonomisk härdsmälta och politisk radikalisering, hade ebbat ut, finns det fortfarande 160 fabriker kvar under arbetarkontroll.
Enligt uppgifter är 15 000 arbetare anställda i dessa fabriker. Det är mycket sällsynt att en fabriksockupation varar så länge.
De argentinska fabriksockupationerna har överlevt också på grund av att en vänsternationalistisk regering kom till makten efter kaoset 2001. Alltså fortsätter fabrikerna som drivs av arbetare att blomstra. Vid Zanon ökade till exempel arbetsstyrkan med 50 procent sedan övertagandet. Man anställde folk från arbetslöshetsrörelsen och byggde upp en stabil marknad för sina varor. Före arbetarkontrollen förekom 300 arbetsplatsolyckor varje år, hälften av dem allvarliga, med i snitt ett dödsfall per år. När arbetarna tagit över sänktes siffran till 33 olyckor.
Och här var tiotusenkronorsfrågan: kommer Saabarbetarna i Trollhättan att följa Zanons exempel? Fackbyråkratin skulle absolut rysa inför en så subversiv tanke.
Fabriksockupationer är för övrigt ingenting nytt för General Motors. I december 1937– januari 1938 förekom en elva dagar lång ockupation vid Flint och strejker över nästan hela GM, vilket tvingade ledningen att erkänna fackföreningen.
Farooq Sulehria

HD NSK

Behöriga lärare är bättre

(min insändare i dagens Norra Skåne)

Göran Persson hävdar i en insändare att "obehöriga lärare kan vara bra". Nyckelordet i den meningen är "kan". Kan är inte detsamma som är. Göran Persson har nog inte förstått vad lärarutbildningen innehåller, det är inte bara ämneskunskaper. Gedigna ämneskunskaper är viktiga men de måste kombineras med en god förståelse av lärandets alla svårigheter.

Lärarutbildningen ger studenterna kunskap i många olika aspekter av läraryrket tex hur betygsystemet är uppbyggt, undervisningsmetodik, skoljuridik, läraretik, sekretesslagstiftning, diskriminering och mobbing problematik, läroplanskunskap, ungdomars utveckling, gruppsykologi, didaktisk vetenskapsteori och mycket annat.

Utöver det så får studenterna bla träna sig i klassrumsledarskap, tavelteknik, förmåga att anpassa undervisningen till eleverna, muntlig och skriftlig kommunikation, provkonstruktion och elevbemötande under sin praktik.

Sammanlagt ett och ett halvt års heltidsstudier på högskolan utöver ämnesstudierna. Givetvis så finns det vissa hårt arbetande naturbegåvningar som lär sig allt det här utan högskolestudier. Men först efter år av missuppfattningar och misstag och de är få och räcker knappast till för att fylla upp John Bauers lärarkår.

Henrik Hedman

Socialistiska partiet

Friskolor 1 2 3 Privatiseringar 1 2 3

Kollektivets återkomst

För några år sedan identifierade kirurgen Dr Atul Gawade ett stort problem. Landet där han arbetar, USA, har världens dyraste och mest avancerade sjukvård. Trots det dör varje år 150 000 personer, inte av de sjukdomar de behandlats för utan av kirurgiska komplikationer , komplikationer som inte så sällan beror på missgrepp i samband med operationer.

Efter en tids letande hittade han en lösning på problemet som var förvånansvärt enkel – checklistor. Genom att hämta idéer från sjukhus över hela världen skapade han tillsammans med sitt arbetslag en checklista för åtgärder före, under och efter en operation. Resultatet blev förbluffande; där listan använts har dödligheten minskat med i genomsnitt 46 procent.

Dr Gawades listor är ett exempel på hur billiga, lågteknologiska metoder för förbättringar ofta förbises i ett kapitalistiskt samhälle därför att ingen kan tjäna pengar på dem. Som kirurg satte han problemet i fokus, och arbetade prestigelöst och utan egenintresse för att lösa det. Hade han istället varit direktör på ett vårdbolag hade listidén hamnat i papperskorgen. Men än mer intressant blir Dr Gawade om man lyssnar till det skäl han anger för att listan behövs, och förutsättningarna han menar måste uppfyllas för att den ska fungera.

Checklistorna behövs därför att vi gjort så stora framsteg inom vårdforskningen. Det kan låta absurt, men är det inte.I den amerikanska sjukvården arbetar man idag med 4000 olika kirurgiska ingrepp, 6000 olika mediciner och 13000 olika diagnoser. Kunskapsmängden har blivit så stor att en enskild person inte kan hålla mer än en bråkdel av den i huvudet.

Gawade menar att den nivå där kunskap och kvalité förutsätter organisation och samarbete inte bara uppnåtts i vården, utan att det är en generell tendens i samhället. Geniernas och hjältarnas tid är förbi, vi lever i lagens, organisationernas och kollektivens tidsålder.Checklistorna blir ett sätt att hantera och bevara den av kollektivet burna kunskapen, och för att det verkligen ska fungera menar Dr Gawade att två kriterier måste vara uppfyllda.

För det första måste checklistan tas fram i en process där arbetslaget är involverat. De vetenskapliga utvärderingar som gjorts visar att det inte har någon effekt att bara införa checklistor uppifrån; de som opererar kommer inte att använda en lista de inte känner är deras.

För det andra måste arbetslaget som använder checklistan vara jämlikt snarare än hierarkiskt, för annars kommer undersköterskan inte våga påpeka för sjuksköterskan att de glömt att ta fram blodet, och sjuksköterskan kommer inte våga påpeka för kirurgen att alla i rummet inte är presenterade för varandra, och att kommunikationen under operationen därför riskerar att försvåras.

Dr Gawade talar om specifika lösningar på specifika problem; han drar inga långtgående politiska slutsatser utifrån sitt arbete – men det kan vi göra.

Den första slutsats vi kan dra är att vi lever i ett samhälle där ideologi och verklighet drar åt olika håll. Samtidigt som den allmänna historiska tendensen är att allt större del av samhällsverksamheten bygger på allt mer komplexa samarbeten, fokuserar politik och massmedia just nu allt mer på ”högpresterande” och ”kompetenta” individer – från grundskolans första år över hjälteberättelser i press, radio och tv till den sista pensionsutbetalningens storlek.

Individfokuset är kontraproduktivt, men det är nödvändigt därför att den nuvarande politiken i vid mening bygger på en liberal ideologi skapad för att förklara och försvara kapitalismen; en ordning där de stora massorna arbetar, medan några få koncentrerar makt och rikedom hos sig själva på en allt mer absurd nivå. Produktionsförhållandena, det vill säga det kapitalistiska systemet, sätter med andra ord ramar som hämmar utvecklingen av produktivkrafterna, eftersom produktivkrafternas utveckling i allt större utsträckning blir beroende av människor som arbetar tillsammans.

Den andra slutsatsen vi kan dra är att Dr Gawades idé om samarbetande grupper, som är jämlika och till stor del självorganiserade och självstyrda, är angelägen, men den är inte helt ny. Det är en idé som i över 150 år har utgjort hörnstenarna i det system som vi brukar kalla socialism.

Om Dr Gawade har rätt, om vi generellt befinner oss i en situation där kollektivt arbete är en förutsättning för gott arbete, måste vi bryta ner de hämmande ramar det kapitalistiska systemets inriktning mot individen sätter för utvecklingen.

Då blir likheten mellan det som Dr Gawade beskriver och det vi kämpar för mer än en putslustig poäng, därför att vi kommer att ha att välja mellan samarbete och fortsatt framåtskridande eller individualism och stagnation; alternativen är med andra ord socialism eller systemiskt – och systematiskt – förfall.

Ny blogg

En nya SP - blogg har fötts. Uppkäftiga Uppsala är det stöddiga namnet - ska bli intressant att följa

Henrik