För några år sedan identifierade kirurgen Dr Atul Gawade ett stort problem. Landet där han arbetar, USA, har världens dyraste och mest avancerade sjukvård. Trots det dör varje år 150 000 personer, inte av de sjukdomar de behandlats för utan av kirurgiska komplikationer , komplikationer som inte så sällan beror på missgrepp i samband med operationer.
Efter en tids letande hittade han en lösning på problemet som var förvånansvärt enkel – checklistor. Genom att hämta idéer från sjukhus över hela världen skapade han tillsammans med sitt arbetslag en checklista för åtgärder före, under och efter en operation. Resultatet blev förbluffande; där listan använts har dödligheten minskat med i genomsnitt 46 procent.
Dr Gawades listor är ett exempel på hur billiga, lågteknologiska metoder för förbättringar ofta förbises i ett kapitalistiskt samhälle därför att ingen kan tjäna pengar på dem. Som kirurg satte han problemet i fokus, och arbetade prestigelöst och utan egenintresse för att lösa det. Hade han istället varit direktör på ett vårdbolag hade listidén hamnat i papperskorgen. Men än mer intressant blir Dr Gawade om man lyssnar till det skäl han anger för att listan behövs, och förutsättningarna han menar måste uppfyllas för att den ska fungera.
Checklistorna behövs därför att vi gjort så stora framsteg inom vårdforskningen. Det kan låta absurt, men är det inte.I den amerikanska sjukvården arbetar man idag med 4000 olika kirurgiska ingrepp, 6000 olika mediciner och 13000 olika diagnoser. Kunskapsmängden har blivit så stor att en enskild person inte kan hålla mer än en bråkdel av den i huvudet.
Gawade menar att den nivå där kunskap och kvalité förutsätter organisation och samarbete inte bara uppnåtts i vården, utan att det är en generell tendens i samhället. Geniernas och hjältarnas tid är förbi, vi lever i lagens, organisationernas och kollektivens tidsålder.Checklistorna blir ett sätt att hantera och bevara den av kollektivet burna kunskapen, och för att det verkligen ska fungera menar Dr Gawade att två kriterier måste vara uppfyllda.
För det första måste checklistan tas fram i en process där arbetslaget är involverat. De vetenskapliga utvärderingar som gjorts visar att det inte har någon effekt att bara införa checklistor uppifrån; de som opererar kommer inte att använda en lista de inte känner är deras.
För det andra måste arbetslaget som använder checklistan vara jämlikt snarare än hierarkiskt, för annars kommer undersköterskan inte våga påpeka för sjuksköterskan att de glömt att ta fram blodet, och sjuksköterskan kommer inte våga påpeka för kirurgen att alla i rummet inte är presenterade för varandra, och att kommunikationen under operationen därför riskerar att försvåras.
Dr Gawade talar om specifika lösningar på specifika problem; han drar inga långtgående politiska slutsatser utifrån sitt arbete – men det kan vi göra.
Den första slutsats vi kan dra är att vi lever i ett samhälle där ideologi och verklighet drar åt olika håll. Samtidigt som den allmänna historiska tendensen är att allt större del av samhällsverksamheten bygger på allt mer komplexa samarbeten, fokuserar politik och massmedia just nu allt mer på ”högpresterande” och ”kompetenta” individer – från grundskolans första år över hjälteberättelser i press, radio och tv till den sista pensionsutbetalningens storlek.
Individfokuset är kontraproduktivt, men det är nödvändigt därför att den nuvarande politiken i vid mening bygger på en liberal ideologi skapad för att förklara och försvara kapitalismen; en ordning där de stora massorna arbetar, medan några få koncentrerar makt och rikedom hos sig själva på en allt mer absurd nivå. Produktionsförhållandena, det vill säga det kapitalistiska systemet, sätter med andra ord ramar som hämmar utvecklingen av produktivkrafterna, eftersom produktivkrafternas utveckling i allt större utsträckning blir beroende av människor som arbetar tillsammans.
Den andra slutsatsen vi kan dra är att Dr Gawades idé om samarbetande grupper, som är jämlika och till stor del självorganiserade och självstyrda, är angelägen, men den är inte helt ny. Det är en idé som i över 150 år har utgjort hörnstenarna i det system som vi brukar kalla socialism.
Om Dr Gawade har rätt, om vi generellt befinner oss i en situation där kollektivt arbete är en förutsättning för gott arbete, måste vi bryta ner de hämmande ramar det kapitalistiska systemets inriktning mot individen sätter för utvecklingen.
Då blir likheten mellan det som Dr Gawade beskriver och det vi kämpar för mer än en putslustig poäng, därför att vi kommer att ha att välja mellan samarbete och fortsatt framåtskridande eller individualism och stagnation; alternativen är med andra ord socialism eller systemiskt – och systematiskt – förfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar