torsdag 23 juni 2011

Detta var droppen – ockupera Saab! Ställ om produktionen och rädda jobben!

Detta var droppen – ockupera Saab! Ställ om produktionen och rädda jobben!


Dagen före midsommar
får personalen på Saab reda på att de inte får någon lön. De ansvariga på Saab kan heller inte säga när det blir någon lön eller om det blir någon. Det här borde ju vara droppen som får bägaren att rinna över.

Dags att ockupera fabriken och frånkänna ägarna all rätt. Spektaklet har fått fortgå alltför länge medan regeringen tittat på. Äventyrare, spekulanter och klåpare har fått hålla på och bedriva ett spel som liknar rena cirkusen.

Det har från början stått klart att det är kört för Saab som bensinbilstillverkare. Det råder överkapacitet i den globala bilindustrin. Det finns ingen plats för Saab. Samtidigt står det lika klart att Sveriges, Europas och stora delar av världens transportsystem är ohållbart. Det gäller inte minst massbilismen.

En omställning mot kollektivtrafik och förnyelsebar energi är oundviklig. Istället för att nu låta marknadskrafterna lägga ner Saab och göra tusentals arbetslösa så bör Saab förstatligas under de anställdas kontroll. För att göra fabriken i Trollhättan till del i en satsning på ett hållbart trafiksystem.

En bilindustri är en fantastisk resurs och organisation för massproduktion av allt som behövs för en klimatomställning i Sverige. Med en omställning av produktionen kan nyttiga saker produceras; spårvagnar, lok, solcellsanläggningar, vindkraftverk, biogasbilar osv.

Möjligheterna finns. På sikt är detta ändå en nödvändighet. Men nu finns möjligheterna att rädda jobb och kompetens och styra in på nytt spår i god tid. Det kommer dock inte att ske på initiativ av vare sig högerregeringen eller den kraftlösa oppositionen. Initiativet måste komma från gräsrötterna.

Artikeln är skriven av Ronny från SP-Malmö, och ursprungligen publicerad på Röda Malmö.


Norran

Vart tog globaliseringsrörelsen vägen?


23 juni, 2011
By ledarred

Med början i Seattle 1999 drog en massiv våg av protester över världen – globaliseringsrörelsen – löst samlad under den gemensamma parollen ”en annan värld är möjligt”. För tio år sedan nådde den en av sina höjdpunkter i Sverige, då tiotusentals människor möttes för att protestera och lära i samband med EUs toppmöte i Göteborg. Under några år växte vågen, för att sedan synbarligen stanna upp och dra sig tillbaka. Hur kunde det komma sig?

Den nyliberala högern tvekar inte om svaret: globaliseringskritiken var felaktig, vilket Utvecklingen visade, varpå globaliseringskritikerna förlorade och globaliserarna vann – inget kunde vara mer fel. Tvärtom var ett av skälen till att globaliseringskritiken tystnade att vi som drev den faktiskt lyckades! Vi avslöjade och satte sökarljuset på långtgående planer för privatiseringar och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Vi avslöjade planer på att utöka äganderätten på ett sätt som skulle stärka de multinationella jättebolagen, men drabba majoriteten av människor och försvaga de flesta av världens länder. Planerna var långt utvecklade, inskrivna paragraf för paragraf i avtal framförhandlade i internationella församlingar under största sekretess, men när de drogs fram i ljuset möttes de av så starka protester att de förpassades till papperskorgen för all framtid.

Ett annat vanligt svar på frågan är att det var våldsamheterna kring toppmötet i Göteborg som fick rörelsen att gå tillbaka. Även om våldsamheter i samband med demonstrationer vid toppmöten – där en lite klick våldsinriktade aktivister satte dagordningen också för den stora fredliga majoriteten – var ett problem i Göteborg liksom på flera andra ställen så håller inte heller det svaret för en närmare granskning. Tvärtom präglades 2001 och 2002 av stor aktivitet i globaliseringsrörelsen, och många nya initiativ. Nedgången i Sverige kom först ett par år senare.
Så vad var det då som hände? Svaret är som vanligt sammansatt av flera delar. En del av svaret är att den ökande repressionen och den chauvinistiska vågen i USA efter terrordåden 11 september 2001 gjorde att rörelsen där tappade kraft – och med den rörelsen i resten av västvärlden eftersom motståndskampen i det dominerande imperialistlandet var en av protestvågens viktigaste inspirationskällor.

En annan del av svaret är att motståndet mot kriget i Irak blev en av globaliseringsrörelsens viktigaste frågor, men samtidigt dess fall. 15 februari 2003 demonstrerade miljontals människor över hela världen mot USAs väntade angrepp. Det över fem kilometer långa tåget i Stockholm kan ha varit det största i stadens historia. Trots det genomfördes angreppet – och globaliseringsrörelsen hade ingenting mer att sätta emot.
Ytterligare en del i svaret är att rörelsen aldrig har försvunnit. Utöver motståndet i USA var folkliga organisationer i tredje världen den viktigaste komponenten i globaliseringsrörelsen. När rörelsen tynade i västvärlden försvann den från mediaskärmarna i den rika delen av världen, men det innebar inte att rörelserna i den fattiga delen av världen gav upp kampen för en dräglig vardag. Tvärtom fortsatte många av rörelserna att växa och utvecklas, och gör så än idag.

Det är också det som blir den viktigaste lärdomen från de där hektiska åren kring millennieskiftet: spontana protester och idé-burna grupper är flyktiga. De flammar häftigt men på några år kommer de antingen ha falnat eller stelnat till institutionella NGO:er. De kan påverka det politiska klimatet i stor skala, men saknar uthållighet. Och om de som har makten bestämmer sig för att köra över opinionen har grupperna inget annat än ytterligare en demonstration eller ännu en namninsamling att sätta emot.
Det motstånd som ska leva under lång tid, och som ska klara av att inte bara påverka den redan existerande politiska dagordningen utan också vinna verkligt systemförändrande segrar, måste vara förankrat i de många människornas dagliga liv. De välmotiverade och högljudda demonstrationerna efter krigsutbrottet i mars 2003 hade stöd i den allmänna opinionen, men kunde inte göra någonting för att påverka utvecklingen i Irak – en generalstrejk mot kriget i de imperialistiska länderna hade haft en helt annan effekt.

Så vart tog rörelsen vägen? I dessa dagar – när Världsbanken, IMF och EU skriver politiska diktat som möts av hundratusenhövdat motstånd i Grekland och Spanien – kan nog svaret skrivas så här: den tog en sväng över Latinamerika, Afrika och Asien, men har nu kommit tillbaka till Europa med ny kraft – efter den arabiska våren europeisk höst?

onsdag 22 juni 2011

Skönmålning

Norran skönmålar läget på arbetsmarknaden. läser man ledaren så kan man tror att arbetslösheten endast är 3,1 procent. Knepet ledaravdelningen använder sig av är att endast redovisa den öppna arbetslösheten. Norran gör samma sak som de kritiserade regeringen Persson för inför valet 2004. Göran perssons regeringen tryckte ner den öppna arbetyslösheten till under fyra procent genom en blandning av kreativ statistik och meningslösa åtgärder. Men man är faktiskt arbetslös även om deltar i en åtgärd.

Går man till statistiska centralbyrån (SCB) så ser man att arbetslösheten för tillfället är 7,9 procent i riket. Det är långt i från de 3,1 procenten som norran vill få oss att tro. 1075 personer är öppet arbetslösa i Hässleholm utöver det så är 1119 personer inskrivna i div åtgärdsprogram. Sammanlagt 2194 arbetssökande i en kommun som endast har 50000 invånare.

Det är dags att företagen också börjar ta ett socialt ansvar. Att som Bergendals avskeda 12 personer trots att företaget går med rejäl vinst är inte acceptabelt. Trots 66 miljoner i vinst förra året så är jobben inte trygga. Bergendals och andra struntar i att ta socialt ansvar och tänker endast på nästa kvartalsrapport. Det behövs en lagstiftning som förbjuder avsked i företag som går med vinst. Utan kraftigt stärkt arbetsrätt så kommer inte arbetslösheten att sjunka.

Henrik
Nsk Nsk

tisdag 21 juni 2011

Ytterligare en ev reaktorolycka

Den här gången handlar det om Fort Calhoun Nuclear Power Plant i Nebraska. Problemen beror på översvämning.






http://youtu.be/mSvvmrB7qEg


länkar 1 2 3

Klappjakten går norrut


Enligt det internationella energiorganet IEA var de samlade utsläppen av växthusgaser förra året större än någonsin tidigare. Den minskning som skedde under 2009, som en följd av den globala ekonomiska krisen, har också visat sig vara mindre än vad man först antagit. Förhoppningarna om en ”andningspaus” som skulle ge tid för omställning mot ett samhälle baserat på förnyelsebar energi bleknar bort. Det innebär att möjligheten att nå tvågradersmålet – den gräns forskarvärlden anger för att inte konsekvenserna av uppvärmningen ska bli katastrofala – minskar ytterligare.
Effekterna av klimatförändringarna i form av extrema väderfenomen har blivit närmast dagliga inslag i det internationella nyhetsflödet. Senast i form av tornados i USA som jämnade en mindre stad med marken, bränder Arizona och utdragen torka i Kina. Men det faktum att uppvärmningen framför allt visar sig i lokala och regionala väderabnormiteter tycks göra det möjligt att framhärda i att betrakta händelserna som naturliga variationer.

Det är en bitter historisk ironi att den mest påtagliga bekräftelsen på den globala uppvärmningen – avsmältningen av isen i Arktis – resulterat i en kapplöpning mellan stater och företag om att utvinna den resurs som den smältande isen gör tillgänglig: fossilt bränsle. Man beräknar att cirka 13 procent av världens oupptäckta oljetillgångar och 30 procent av gasen finns på den arktiska havsbottnen. Klimatförändringarna gör dessa resurser möjliga att exploatera.

I augusti 2007 placerade ryska vetenskapsmän en titaniumflagga på 4 000 meters djup direkt under nordpolen, som en symbol för Rysslands anspråk att djuphavsformationen Lomonosovryggen ger landet rätt till en utvidgad ekonomisk zon ända upp till polen. Anspråken var inte gripna ur luften. Exploateringen av världshavens resurser regleras av FN:s Havsrättskonvention som har undertecknats av över 150 stater (dock ännu inte av USA).
Konventionen gör det möjligt för länder att hävda exklusiv exploateringsrätt till havsbottenområden som man kan visa är en förlängning av kontinentalsockeln. De arktiska staterna – Kanada, Danmark, Norge, Ryssland och USA – är inbegripna i ett rävspel av förhandlingar, processer och vetenskapliga dispyter. Artonhundratalets imperieutvidgande upptäcktsresanden har ersatts av geologiska forskningsexpeditioner i syfte att producera data som stärker de egna anspråken.
Två veckor efter flaggceremonin på den arktiska havsbotten meddelade Ryssland att man åter börjat patrullera med bombplan som har lång räckvidd – en aktivitet som upphörde med Sovjetunionens sammanbrott.
Utvecklingen i Arktis gör det tydligt att den globala uppvärmningen är inte bara ett miljöhot utan också en säkerhetsrisk.

I skildringarna av möjligheterna som öppnas i Arktis tonar makthavare och medier systematiskt ned spänningarna och prisar den mogna diplomatiska hanteringen av divergerande anspråk. Man bortser då från att drivkraften i dagens stora geopolitiska maktkamp, mer än någonsin tidigare, är en jakt efter sinande naturresurser. Det är ett spel där det som egentligen är resurskrig förs under andra förtecken – krig mot terrorism, skurkstater, pirater, fundamentalism och – alltid – för ”humanitära värden”. Att tro att den arktiska arenan skulle hållas utanför detta spel förefaller naivt.

Samtidigt pågår en annan kraftmätning mellan Cairn Energy, det oljebolag som utför provborrningar utanför Grönland, och Greenpeace som genom att försöka stoppa borrningarna fäster världens uppmärksamhet på hotet mot miljön. Greenpeace pekar på de helt otillräckliga resurser som bolaget har att bekämpa en oljeläcka och på att de marina arktiska ekosystemen är särskilt känsliga för utsläpp. Ett oljeläckage skulle kunna leda till en total ekologisk kollaps.

Det kan vara skäl att i det här sammanhanget rikta blickarna historiskt bakåt och geografisk söderut, till den andra polen. Tillkomsten av de miljö- och resursaspekter i Antarktisfördraget som skyddar den södra antipodens naturresurser från exploatering var till inte ringa del en följd av miljöorganisationers opinionsarbete. Fördraget är bräckligt. Inget garanterar att det kommer att hålla inför upptrappningen av de globala resurskonflikterna. Men det hindrar inte att det kan fungera som en inspirationskälla för en globalt medveten klimat- och miljöopinion att åstadkomma liknande avtal kring nordpolen.
Den 12:e maj tog Sverige över ordförandeskapet i Arktiska rådet. Det är ett rent diskussionsforum som saknar beslutsmakt. Icke desto mindre skulle Sverige kunna använda posten som en tribun för att föra fram visionen om en besinningsfull politik i Arktis. Med målsättningen att förvandla Arktis till en global allmänning, istället för att vara det närmast övertydliga exemplet på kapitalismens business-as-usual-logik som leder mänskligheten mot ett på ekologiska sammanbrott grundat barbari.

måndag 20 juni 2011

Lyckad insamling i Vittsjö


Trots Lions ledningens något konstiga inställning insamling på allmän plats så var Vittsjöborna givmilda. Det var också många Lions medlemmar i gula jackor som skänkte pengar. Tydligen så håller inte medlemmarna med festivalledningen. Ship to Gaza verkar ha ett stort stöd i Vittsjö och inte sjönk givmildheten av att huvudattraktionen stödde Ship to Gaza i sitt tal

Henrik
KB Norran

fredag 17 juni 2011

Ytterliggare politikerinformation

I går så var miljöpartiet på skolan och fick en genomgång och konsekvensanalys av nedläggningsbesluten av programmen. Gustav Fridolin, Peter Groth (MPs lokale ordförande) och Agneta Karlsson miljöpartiets representant i BUN deltog. Miljöpartisterna fick sig till del samma alternativförslag som vi tidigare har delgivit andra partirepresentanter som vi har "kallat" till skolan. Får säga att mötet gick bra. Gustav Fridolin verkar inse att det fria skolvalet får allvarliga konsekvenser uti i kommunerna. Även Agneta Karlsson verkade till viss del inse att beslutet inte var så lyckat. Däremot så verkar den lokale ordförande för miljöpartiet Peter Groth inte ha förmågan att se längre än till BUNs budget. Men pressen ökar på partierna i den lokala "snålbudgetalliansen". Beslutet har i grunden framtvingats av regeringens minskade anslag till kommunerna. Har svårt att förstå att miljöpartiet lokalt vill ta "ansvar" för borgarregeringens nedskärningar - Peter Groth är nog smärtsamt medveten att hans och miljöpartiets beslut att styra tillsammans med den lokala snålbudgetalliansen snabbt håller på att minska deras attraktionskraft här i kommunen. En allians som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika arenabyggen och konstgräsplaner men inte ett öre till kommunens kärnverksamhet. Personalen på Jacobsskolan kommer att fortsätta att agera och vi får se hur smärttålig miljöpartisterna är.

Henrik

KB Norran
Lokaltidningen

onsdag 15 juni 2011

Lägg ner BUN!

Humanistprogrammet startas inte, hantverk och industri läggs ner, ingen media inriktning på samhällsprogrammet osv. Det verkar som om att BUN inte har några visioner överhuvudtaget när det gäller den framtida gymnasieskolan i Hässleholm. Det enda som betyder något för Johan Berglund och den styrande snålbudgetalliansen är antalet sökande. Visst kan man förstå att det kan behövas ett intagningsstopp något år om det är riktigt få sökande till ett program. men bara för att det är få sökande ett år finns det ingen anledning att stoppa intaget de kommande två åren. Kostnaden för att försöka starta humanistprogrammet HT 12 är minimalt. Det enda som hade behövts var att låta programmet vara med i reklambroschyrerna.

Börjar undra vad vi skall ha BUN till. Den nya BUN majoritetens politik verkar gå ut på att passivt invänta resultatet av elevernas val och därefter besluta om vilka utbildningar som skall läggas ner. För detta så behövs det ingen nämnd utan det räcker med ett dataprogram som automatiskt skickar ett standardmail till de elever som har sökt program med få sökande. "Tack för din ansökan men programmet kommer inte att startas. Vänligen sökt något annat"

Tyvärr så har kommunen begåvats med en majoritet i Barn- och Utbildningsnämnd som består av visionslösa valfrihetstalibaner som inte har något annat mål med sitt uppdrag än att klara budgeten. Tragiskt

Henrik

NSK

torsdag 9 juni 2011

Fridolin gör en Juholt

I sitt svar på mitt öppna brev om nedskärningarna inom gymnasiet i Hässleholm så finns det inte mycket konkret. Mitt öppna brev fokuserade på skillnaden mellan vad Gustav Fridolin säger och vad det lokala miljöpartiet gör. Jag är fortfarande förvirrad efter ett par genomläsningar av Fridolins insändare. Han skriver att det behövs satsas på skolan - men miljöpartiet lägger ner utbildningar här i Hässleholm. Är det någon ny trend i bland Sveriges politiker att ha alla åsikter på en gång? Som Fridolins välfärdspolitik och Juholts Libyenpolitik?

Det enda som återstår är att vi medborgare får försöka tolka vad politikerna vill. Min tolkning är att miljöpartiet är ett nedskärningsparti som alla de andra. "Gustav Juholts" fina ord kan inte dölja den kortsiktiga och ogenomtänkta nedskärningspolitik som miljöpartiet bedriver på lokalnivå. Handling väger tyngre än ord.


Henrik

Nsk



Svar på Henrik Hedmans
öppna brev i Norra Skåne


Hej Henrik!
Tack för grattis och uppmuntran inför det förtroende ja fått tillsammans med Åsa Romson som nytt språkrör förMiljöpartiet.
Tack också alla ni andra som hört av sig med hälsningar, kloka idéer och erfarenheter. Jag ska göra mitt bästa för att bära förtroendet väl – och hoppas att Ni hemmavid inte slutar höra av Er när ni ser något jag borde ta upp i riksdagen, har tankar om något jag sagt eller vill dela en erfarenhet. Utan den kontakten skulle jag bli en mycket sämre politiker. Som Henrik skriver är en av de viktigaste frågorna för mig att vi måste satsa på barn och unga. Varje ung person som tidigt hamnarvid sidan av kostar samhället uppemot 15 miljoner kronor – det är många lärarlöner eller fritidsgårdar. Efter skolan måste det finnas jobb också för unga, tre viktiga saker för att lyckas med det är

1. Satsa på utbildning. Även efter gymnasieåren ska man ha en chans att lära och lära om. Jag tror också lärlingssystemen som nu byggs upp kan vara bra för en del unga.


2. Anställ fler. Inte minst äldreomsorgen är en viktig arbetsplats och där finns ett stort behov av att rusta upp.

3. Gör en grön omställning. Det är klart att om vi börjar tillverka våra egna fordonsbränslen, i stället för att köpa in olja från skurkstater, så ger det mer jobb i Sverige och nya industrier. I en ny bok har vi räknat fram att det till 2020 kan skapas uppemot 200 000 nya jobb i Sverige med en grön omställning. För att lyckas med detta krävs det att kommunerna har tillräckligt med resurser, och det är en av de frågor som jag drivit hårt i riksdagen sedan ni valde in mig i höstas. Det håller inte att barngrupperna i omsorgen växer, lärartätheten sjunker och byskolor läggs ner samtidigt som ministrar ler i kapp under rubrikerna om att det går bra för Sverige.

Innan jul lyckades vi i oppositionen driva igenom en besparing på byråkratin i regeringskansliet samtidigt som vi fick fram riktlinjer för bättre bemanning inom delar av äldreomsorgen. Det var ett steg i rätt riktning. Men det var långt ifrån tillräckligt. I varje kommun sitter man fortfarande och vrider och vänder på slantarna för att de ska räcka till. Inte minst måste man göra det i Hässleholm. Jag kan självklart inte sitta i riksdagen och säga om de förändringar man nu gör på Jacobsskolan är rätt eller fel, men jag är glad att en del utbildningar räddades och jag hoppas att vi tillsammans kan jobba för att fler unga ska välja de viktiga industrinära utbildningarna. Och jag lovar att fortsätta kämpa för att man inte i kommuner ska behöva göra några sådana här förändringar för att man inte tycker sig ha råd med annat. Det vi i längden inte har råd med är nämligen att fortsätta spara på skolan. Ett land som inte satsar på barnen och de unga, växer sig knappast starkt.

Gustav Fridolin
Riksdagsledamot (MP)

fredag 3 juni 2011

Politiskt hyckleri

Vi har i sverige ett politiskt parti som har profilerat sig hårt på utbildningsfrågor, nämligen folkpartiet. En stor reform som folkpartiet har drivit igenom är GY11. Den nya gymnasieskolan som börjar gälla nu till hösten. I folkpartiretoriken för reformen så har utbildningsministern Jan Björklund (fp) flera gånger hävdat att en av anledningarna till GY11 är att man vill uppvärdera/ satsa på yrkesutbildningarna. Alla skall inte tvingas bli akademiker utan folkpartiet vill stärka de gymnasiala yrkesutbildningarna för att göra eleverna mer anställningsbara.
Nu har folkpartiet i Hässleholm visat sina kort hur de har tänkt uppgradera yrkesutbildningarna här i kommunen. De har nämligen beslutat att lägga ner ett antal yrkesutbildningar - trots att det finns goda förslag till hur de skulle kunna utvecklas och leva kvar. Folkpartiet är svenska mästare i utbildningshyckleri. På riksnivå pratar de om satsningar på yrkesutbildningar - kommunnivå där de skall genomföras i praktiken så lägger de ner utbildningarna. Inte trovärdigt - det går inte satsa på yrkesutbildningar som inte finns.

Henrik

torsdag 2 juni 2011

Följ Tyskland – Avveckla kärnkraften!


1 juni, 2011
By ledarred

Tre härdsmältor, tiotusentals människor som inte vet när de kan återvända till sina hem (om någonsin), gigantiska kostnader preliminärt beräknade till 1400 miljarder kronor etc, konsekvenserna av kärnkraftshaveriet i japanska Fukushima är enorma och – tre månader efteråt – fortfarande till stora delar oöverskådliga.
Efter haverierna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 riste det i hela den globala samhällskroppen av rysningar och ett allmänt ifrågasättande av kärnkraften som energikälla spred sig. Nu efter Fukushima är det dock en märklig avsaknad av mobilisering och rörelse. I Sverige har de tappra demonstranter som gått ut på gatorna vid enskilda protesttillfällen kunnat räknas till endast några hundratal.

Undantaget i sammanhanget har varit Tyskland där hundratusentals människor i landsomfattande manifestationer krävt ett stopp för kärnkraften. Kärnkraften har utvecklats till den mest laddade politiska frågan i landet, och i delstatsvalet i BadenWurtenberg ledde det till att De Gröna bars fram till sin första post som regeringschef någonsin. Förbundskansler Angela Merkel och hennes CDU-FDP koalition har känt sig alltmer pressad.
Natten till måndagen denna vecka fick den utomparlamentariska kampen sin belöning när förbundskansler Merkel kungjorde att all kärnkraft i Tyskland ska vara avvecklad fram till 2022.

Beslutet hann knappt kablas ut innan Sveriges miljöminister Andreas Carlgren, en gång i tiden en ledande person i Folkkampanjen mot kärnkraft, ondgjorde sig: ”Den avgörande frågan nu för Tyskland är att man högst troligt kommer att öka importen av kärnkraftsel från Frankrike och att man riskerar att inte lika snabbt klara att avveckla det fossila beroendet – framför allt av kolkraften”. Carlgren klagade också över ”årtalsfixeringen”. Denna visa som miljöministern gör sig till tolk för har vi till leda hört förut, med andemeningen att kärnkraften inte kan ersättas inom en överskådlig framtid och därför kan vi inte heller fastställa något stoppdatum. Från maktens korridorer får vi ideligen höra att alternativa energikällor inte för lång framtid kan vara någonting annat än ett komplement.

Sanningen är dock en helt annan: ”Den tekniska potentialen för förnyelsebar energi – det vill säga den andel av den teoretiska potentialen som är utvinningsbar med känd teknik, oberoende av kostnaden – uppskattas vara sex till 18 gånger större än världens behov” (den belgiske agronomen och marxisten Daniel Tanuro, röda rummet 1-2 2011). Tanuro menar också att de alternativa energikällorna skulle kunna utvecklas mycket snabbt om det sågs som en absolut prioritet i energiforskningen, vilket inte är fallet idag.
Det hela handlar om att vi måste styra bort från profitintresse och marknadsmekanismer för att kunna använda de resurser som krävs för att få till stånd en planmässig utbyggnad av alternativa energisystem.

Förhoppningsvis kan beslutet i Tyskland 30 maj bli en vägvisare bort från kärnkraftsvansinnet. Här på svensk mark kan vi framför allt hoppas på att det blir en vitamininjektion för den sedan lång tid tillbaka så försvagade rörelsen mot kärnkraft – och åtminstone har sannolikheten blivit mycket större för det efter måndagens beslut i Berlin. Om folkomröstningsresultatet från 1980 hade följts – avveckling inom en tidsrymd på 30 år som var den segrande Linje 2:s ståndpunkt – skulle kärnkraften efter 2010 varit ett minne blott. Det rådande politikeretablissemanget har dock unisont, och då även inkluderande miljöpartiet, negligerat folkomröstningens faktiska utslag. Förutom stängningen av de två reaktorerna i Barsebäck har inga mått och steg tagits för någon avveckling. Tvärtom går utvecklingen åt motsatt håll när alliansregeringen flaggar för att nya reaktorer kan byggas när de nuvarande tjänat ut. Men om utvecklingen kunde vridas åt ett annat håll i Tyskland kan vi det även i Sverige. Låt oss ta det tyska exemplet till oss och se till att de svenska kärnkraftsreaktorerna om tio år är på väg att förvandlas till museiföremål över en tid när tron på den ständiga tillväxtens evangelium var djupt rotad i samhällskroppen – det börjar bli dags för en Forsmarks- eller Ringhalsmarsch!


norran 1