Tre härdsmältor, tiotusentals människor som inte vet när de kan återvända till sina hem (om någonsin), gigantiska kostnader preliminärt beräknade till 1400 miljarder kronor etc, konsekvenserna av kärnkraftshaveriet i japanska Fukushima är enorma och – tre månader efteråt – fortfarande till stora delar oöverskådliga.
Efter haverierna i Harrisburg 1979 och Tjernobyl 1986 riste det i hela den globala samhällskroppen av rysningar och ett allmänt ifrågasättande av kärnkraften som energikälla spred sig. Nu efter Fukushima är det dock en märklig avsaknad av mobilisering och rörelse. I Sverige har de tappra demonstranter som gått ut på gatorna vid enskilda protesttillfällen kunnat räknas till endast några hundratal.
Undantaget i sammanhanget har varit Tyskland där hundratusentals människor i landsomfattande manifestationer krävt ett stopp för kärnkraften. Kärnkraften har utvecklats till den mest laddade politiska frågan i landet, och i delstatsvalet i BadenWurtenberg ledde det till att De Gröna bars fram till sin första post som regeringschef någonsin. Förbundskansler Angela Merkel och hennes CDU-FDP koalition har känt sig alltmer pressad.
Natten till måndagen denna vecka fick den utomparlamentariska kampen sin belöning när förbundskansler Merkel kungjorde att all kärnkraft i Tyskland ska vara avvecklad fram till 2022.
Beslutet hann knappt kablas ut innan Sveriges miljöminister Andreas Carlgren, en gång i tiden en ledande person i Folkkampanjen mot kärnkraft, ondgjorde sig: ”Den avgörande frågan nu för Tyskland är att man högst troligt kommer att öka importen av kärnkraftsel från Frankrike och att man riskerar att inte lika snabbt klara att avveckla det fossila beroendet – framför allt av kolkraften”. Carlgren klagade också över ”årtalsfixeringen”. Denna visa som miljöministern gör sig till tolk för har vi till leda hört förut, med andemeningen att kärnkraften inte kan ersättas inom en överskådlig framtid och därför kan vi inte heller fastställa något stoppdatum. Från maktens korridorer får vi ideligen höra att alternativa energikällor inte för lång framtid kan vara någonting annat än ett komplement.
Sanningen är dock en helt annan: ”Den tekniska potentialen för förnyelsebar energi – det vill säga den andel av den teoretiska potentialen som är utvinningsbar med känd teknik, oberoende av kostnaden – uppskattas vara sex till 18 gånger större än världens behov” (den belgiske agronomen och marxisten Daniel Tanuro, röda rummet 1-2 2011). Tanuro menar också att de alternativa energikällorna skulle kunna utvecklas mycket snabbt om det sågs som en absolut prioritet i energiforskningen, vilket inte är fallet idag.
Det hela handlar om att vi måste styra bort från profitintresse och marknadsmekanismer för att kunna använda de resurser som krävs för att få till stånd en planmässig utbyggnad av alternativa energisystem.
Förhoppningsvis kan beslutet i Tyskland 30 maj bli en vägvisare bort från kärnkraftsvansinnet. Här på svensk mark kan vi framför allt hoppas på att det blir en vitamininjektion för den sedan lång tid tillbaka så försvagade rörelsen mot kärnkraft – och åtminstone har sannolikheten blivit mycket större för det efter måndagens beslut i Berlin. Om folkomröstningsresultatet från 1980 hade följts – avveckling inom en tidsrymd på 30 år som var den segrande Linje 2:s ståndpunkt – skulle kärnkraften efter 2010 varit ett minne blott. Det rådande politikeretablissemanget har dock unisont, och då även inkluderande miljöpartiet, negligerat folkomröstningens faktiska utslag. Förutom stängningen av de två reaktorerna i Barsebäck har inga mått och steg tagits för någon avveckling. Tvärtom går utvecklingen åt motsatt håll när alliansregeringen flaggar för att nya reaktorer kan byggas när de nuvarande tjänat ut. Men om utvecklingen kunde vridas åt ett annat håll i Tyskland kan vi det även i Sverige. Låt oss ta det tyska exemplet till oss och se till att de svenska kärnkraftsreaktorerna om tio år är på väg att förvandlas till museiföremål över en tid när tron på den ständiga tillväxtens evangelium var djupt rotad i samhällskroppen – det börjar bli dags för en Forsmarks- eller Ringhalsmarsch!
norran 1
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar