Med början i Seattle 1999 drog en massiv våg av protester över världen – globaliseringsrörelsen – löst samlad under den gemensamma parollen ”en annan värld är möjligt”. För tio år sedan nådde den en av sina höjdpunkter i Sverige, då tiotusentals människor möttes för att protestera och lära i samband med EUs toppmöte i Göteborg. Under några år växte vågen, för att sedan synbarligen stanna upp och dra sig tillbaka. Hur kunde det komma sig?
Den nyliberala högern tvekar inte om svaret: globaliseringskritiken var felaktig, vilket Utvecklingen visade, varpå globaliseringskritikerna förlorade och globaliserarna vann – inget kunde vara mer fel. Tvärtom var ett av skälen till att globaliseringskritiken tystnade att vi som drev den faktiskt lyckades! Vi avslöjade och satte sökarljuset på långtgående planer för privatiseringar och nedskärningar inom den gemensamma sektorn. Vi avslöjade planer på att utöka äganderätten på ett sätt som skulle stärka de multinationella jättebolagen, men drabba majoriteten av människor och försvaga de flesta av världens länder. Planerna var långt utvecklade, inskrivna paragraf för paragraf i avtal framförhandlade i internationella församlingar under största sekretess, men när de drogs fram i ljuset möttes de av så starka protester att de förpassades till papperskorgen för all framtid.
Ett annat vanligt svar på frågan är att det var våldsamheterna kring toppmötet i Göteborg som fick rörelsen att gå tillbaka. Även om våldsamheter i samband med demonstrationer vid toppmöten – där en lite klick våldsinriktade aktivister satte dagordningen också för den stora fredliga majoriteten – var ett problem i Göteborg liksom på flera andra ställen så håller inte heller det svaret för en närmare granskning. Tvärtom präglades 2001 och 2002 av stor aktivitet i globaliseringsrörelsen, och många nya initiativ. Nedgången i Sverige kom först ett par år senare.
Så vad var det då som hände? Svaret är som vanligt sammansatt av flera delar. En del av svaret är att den ökande repressionen och den chauvinistiska vågen i USA efter terrordåden 11 september 2001 gjorde att rörelsen där tappade kraft – och med den rörelsen i resten av västvärlden eftersom motståndskampen i det dominerande imperialistlandet var en av protestvågens viktigaste inspirationskällor.
En annan del av svaret är att motståndet mot kriget i Irak blev en av globaliseringsrörelsens viktigaste frågor, men samtidigt dess fall. 15 februari 2003 demonstrerade miljontals människor över hela världen mot USAs väntade angrepp. Det över fem kilometer långa tåget i Stockholm kan ha varit det största i stadens historia. Trots det genomfördes angreppet – och globaliseringsrörelsen hade ingenting mer att sätta emot.
Ytterligare en del i svaret är att rörelsen aldrig har försvunnit. Utöver motståndet i USA var folkliga organisationer i tredje världen den viktigaste komponenten i globaliseringsrörelsen. När rörelsen tynade i västvärlden försvann den från mediaskärmarna i den rika delen av världen, men det innebar inte att rörelserna i den fattiga delen av världen gav upp kampen för en dräglig vardag. Tvärtom fortsatte många av rörelserna att växa och utvecklas, och gör så än idag.
Det är också det som blir den viktigaste lärdomen från de där hektiska åren kring millennieskiftet: spontana protester och idé-burna grupper är flyktiga. De flammar häftigt men på några år kommer de antingen ha falnat eller stelnat till institutionella NGO:er. De kan påverka det politiska klimatet i stor skala, men saknar uthållighet. Och om de som har makten bestämmer sig för att köra över opinionen har grupperna inget annat än ytterligare en demonstration eller ännu en namninsamling att sätta emot.
Det motstånd som ska leva under lång tid, och som ska klara av att inte bara påverka den redan existerande politiska dagordningen utan också vinna verkligt systemförändrande segrar, måste vara förankrat i de många människornas dagliga liv. De välmotiverade och högljudda demonstrationerna efter krigsutbrottet i mars 2003 hade stöd i den allmänna opinionen, men kunde inte göra någonting för att påverka utvecklingen i Irak – en generalstrejk mot kriget i de imperialistiska länderna hade haft en helt annan effekt.
Så vart tog rörelsen vägen? I dessa dagar – när Världsbanken, IMF och EU skriver politiska diktat som möts av hundratusenhövdat motstånd i Grekland och Spanien – kan nog svaret skrivas så här: den tog en sväng över Latinamerika, Afrika och Asien, men har nu kommit tillbaka till Europa med ny kraft – efter den arabiska våren europeisk höst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar