Kapitalismens slut

23 december, 2011

Ledare

Året går mot sitt slut, liksom kapitalismens korta klang- och jubeltid. Borta är sedan länge den nyliberala triumfalismen efter Murens fall och Sovjetunionens upplösning med vad som kallades ”historien slut”, en evighet bort. Massarbetslöshet och nyfattigdom, raserade välfärdssystem och förhoppningar är idag vardag från Aten till Detroit, från Riga till Reykjavik.
Finanskrascher, skuldberg och valutakriser får även kapitalismens trognaste att darra på manschetten. Finns det alls någon framtid för kapitalismen, frågar sig borgerlighetens think tanks. Oroliga av de folkliga röster som både från Syd och i metropolernas hjärta ifrågasätter den världsordning som berikar en bråkdel, på de 99 procentens bekostnad. ”Kapitalismen närmar sig slutet”, skriver inte bara den svenska socialdemokratins anrika Tiden. Insikten om att den nuvarande ordningen befinner sig i en återvändsgränd sprider sig från världens Tahrirtorg upp i departement och styrelserum.
När växande miljontal av unga utbildade människor inte ens får tillfällighetsjobb, när ekonomisk tillväxt bara kan ske på välfärdens bekostnad och produktion övergår till destruktion – då har, med gamle Marx’ ord, de kapitalistiska ”produktionsförhållandena” blivit för trånga för ”produktivkrafterna”. Den privatkapitalistiska vinstjakten kolliderar med människornas kunnande och förmåga – med djupa kriser som följd. Kriser som kan förebåda slutet.
Men slut är relativa – och har sällan något att göra med sagornas ”slutet gott, allting gott.”
Den så kallade laissez-faire (låt gå) – kapitalismens slut på 1870-talet förebådade monopolens, trusternas och imperialismens blodiga epok med första världskrigets ragnarök. Mellankrigstidens heta börskapitalism slutade i kraschen på Wall Street, 30-talsdepressionen och det nya världskriget. Den reglerade välfärdskapitalismens gyllene efterkrigstid nådde vägs ände under 1980-talet men gavs konstgjord kreditandning fram till 2000-talets finanskollapser.
Kapitalismens tidigare slut tog en ände med förskräckelse – och ofantliga offer. Så måste det inte bli. Om tillräckligt många människor förenar sina insikter – och sin förmåga att skapa ett mänskligt samhälle bortom kapitalismens vinsttyranni, byggt på samarbete, ansvar och jämlika villkor. I viss mening är insatserna denna gång långt större än tidigare. Den globaliserade världsekonomin har flätat samman människors aktiviteter, teknologier och försörjningssystem tätare. Klimat- och överlevnadsfrågorna påverkar alla. Fallet kan bli djupare – och fler drabbas.
Men det betyder också att fler människor är beroende av varandra, samverkar – och inser att vi delar varandras öde. Häri ligger en reservoar av möjligheter att låta kapitalismens slut öppna vägen, inte för barbariet utan för den mänskliga historiens verkliga början.