”Festen blir kort och baksmällan tung.”, så kommenterade Socialistiska Partiets styrelse för ett drygt år sedan jublet i Trollhättan över att Victor Muller ”räddat” Saab Automobile från konkurs. Efter en månads baksmälla då Muller ljugit om företagets ekonomi och allmänt hållit en låg profil korkade han i veckan åter upp champagnen, nu med ett kinesiskt kort i rockärmen. Att Muller tidigare lyckats få fackföreningar, politiker och ”experter” att tro att ett bilföretag som tillverkar 50 000 bilar per år kan överleva i en bransch där utvecklingskostnaderna normalt läggs ut på hundratusentals exemplar är möjligen ett gott betyg åt hans säljkonst men ett underkännande av mångas kritiska tänkande. Utkastet till avtal med den lilla kinesiska biltillverkaren är en ny akt i samma spel som pågår högt över huvudet på hårt prövade arbetare och tjänstemän hos Saab, underleverantörer och de talrika arbetsplatser som direkt eller indirekt är beroende av biltillverkningen.
För en gångs skull går det att hålla med en borgerlig minister när Maud Olofssons sammanfattar regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.”, för en regering som anser att marknaden har svaret på alla frågor kan faktiskt inte göra något annat än just det den svenska regeringen gör: titta på när Saab går under.
Men inte heller de som nu kräver olika former av stöd till biltillverkningen eller nu hoppas att Saab ska bli en del av Kinas motorisering har någon lösning. Att försvara hotade jobb är en självklar facklig reflex. Utan försörjning rycks grunden undan för alla som arbetar och det kollektiv som utgör basen för arbetarrörelsens styrka löses upp i individer. Alltför ofta leder detta dock till att fackföreningarna undergräver denna styrka genom eftergifter i fåfänga försök att rädda jobben. Det är också vad som skett på Saab under många år.
När ett kapitalistiskt företag slås ut räcker det nämligen inte med reflexreaktioner. Det krävs att vi tänker ett steg längre än kapitalet vars enda fråga är: Kan det ge vinst? En viktigare fråga är: Vad är bra för de anställda och samhället? När det gäller ett bilföretag som Saab är det en besvärlig fråga. Den bilindustri som årligen pumpar ut 50 miljoner nya bilar har nått vägs ände. Både av klimatskäl och för att, som Nobuo Tanaka, chef för IEA, OECD-ländernas samarbetsorgan för energifrågor, nyligen sa: ”Den billiga energins epok är över.” En omställning av transportsystemet och annan fossilberoende verksamhet kommer att ske, vare sig vi vill det eller ej. Frågan är om den sker planerat eller i panik, som ett resultat av energikris och klimathaverier.
Därför är det dubbelt illa när varken de fackliga ledningarna, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har något annat att komma med än fromma förhoppningar om att nya kapitalister ska lösa krisen för Saab. Illa för att de sluter upp i försvaret av den ohållbara bilismen istället för att visa på möjligheten att ställa om produktionen. Illa för att de befäster de arbetandes dåliga självförtroende genom att inte föra fram en egen linje, självständig från företagets.
Krisen för Saab är därmed också en kris för arbetarrörelsen. Uppgiften för de arbetande är inte att hoppas på ”goda” kapitalister utan att utmana dem som ser de produktiva resurser generationer byggt upp som något att berika sig på och istället lyfta fram dessa resurser som tillgångar för samhället.
Drastiska förändringar, oavsett hur nödvändiga de är, genomförs sällan bara genom förnuftsargument. I krislägen kan dock lösningar som tidigare varit otänkbara plötsligt bli möjliga. Att USA:s regering skulle ta över GM hade till exempel varit ett skrattretande förslag våren 2008 – några månader senare var det plötsligt det enda alternativet som fanns.
Det akuta hotet mot Saabs fortlevnad är ett sådant krisläge. När varken ”marknaden” eller klimatet behöver fler bilar borde en självklar facklig och politisk linje vara att staten tar över Saab och använder produktionsmaskineriet, inte till att öka på den ohållbara bilismen, utan till att utveckla klimatanpassade transportmedel och utrustningar för förnybar energi – ett miljonprogram för klimatet, på samma sätt som staten på 60- och 70-talen organiserade bygget av en miljon nya bostäder. Att börja driva sådana krav skulle också vara ett första steg för att ifrågasätta kapitalets rätt att bestämma över våra liv och börja ta makten i våra egna händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar