Förhoppningen hos många inom den socialdemokratiska apparaten att partiets kris skulle kunna avhjälpas med valet av ny partiledare har kommit på skam. Ja, själva valproceduren blev en obarmhärtig uppvisning av hur långt förfallet gått inom “arbetarrörelsen”.
Den socialistiska arbetarrörelsen föddes som en demokratisk samhällsomvandlare. Inte bara klassamhället skulle demokratiseras och ersättas, de egna organisationerna var folkrörelser som skulle styras demokratiskt av medlemmarna. Underdånighet inför auktoriteter, som var klassamhällets signum, var oförenligt med arbetarrörelsens ideal. I år kunde vi tvärtom se hur man desperat sökte efter LEDAREN, den person som kunde peka med hela handen och återge den socialdemokratiska apparaten (och dess företrädare) den centrala rollen i det politiska livet. Vilken politik som denne frälsare förde fram skulle man bli varse när han/hon efter sitt tillträde i ett linjetal inför förväntansfulla kongressdelegater lade fast kursen. Ett ledarideal så långt från arbetarrörelsens ursprungliga, då “ledare” innebar att man var en vald ledare med uppgift att vara ett språkrör för medlemmarnas vilja. Det ledarideal som nu manifesteras är hämtat från näringsliv och amerikansk toppolitik, ledaren som den som får människorna att följa – “leadership” som det heter inom dessa kretsar.
Om valproceduren blottlade socialdemokratins interndemokratiska förfall så hade ju Mona Sahlins “avskedstal” blottlagt det politiska, en bekännelse till borgerlig politik så fullständig så att FP-ledaren Jan Björklund i riksdagen deklarerade att han kände att han skulle kunnat rösta på Sahlin. När så Håkan Juholt i sitt tal på kongressen betonade några jämlikhetsfrågor och använde sig av ett antal traditionella fraser ledde detta till att många såg den “traditionella” socialdemokratins återkomst. Personer som brukar räknas till partiets vänster började se ljuset i tunneln. Man får anta att detta ljus släcktes tämligen brutalt när Juholt och hans nya ekonomiska talesperson Tommy Waidelich på DN-debatt slog fast en politik som “sätter jobben först”, och som i sin syn på företag, jobb tillväxt med mera inte på något sätt skiljer sig från Reinfeldts politik. Miljö, klimat och hållbar utveckling lyser överhuvudtaget med sin frånvaro. Då ska man också komma ihåg att just Juholt var den som när (S) slöt sin allians med Miljöpartiet ( innan Ohly fick vara med) beskrev denna allians som strategisk och för överskådlig framtid. Han såg (S) och MP som komplimenterande krafter som funnit varandra. Nu finns inget av detta och det säger väl en del om Juholts “flexibilitet”.
När han i intervjun i TV2:s Agenda säger att han kan tänka sig införande av “någon form” av förmögenhets- och fastighetsskatt (men befriade från de gamla skatternas “dåliga sidor”) då är det väl bara K G Bergström som i sin upphetsning kan undgå att förstå att dessa små modifikationer enbart är smulor för att hålla “traditionalisterna” i partiet vid gott mod. “Traditionell” socialdemokratisk politik á la Hansson, Erlander och Palme är dessutom en omöjlighet idag. Dess karaktäristika var långtgående reformer med verklig substans för arbetarbefolkningen, men som samtidigt höll sig inom kapitalismens ramar, välfärdspolitik som förbättrade livet för oss men som aldrig utmanade den verkliga ekonomiska makthavaren; storkapitalet. Förutsättningen för denna politik var inte bara den kraftiga ekonomiska uppgången under efterkrigstiden utan också det faktum att storfinansen var beredd att gå med på dessa reformer för samhällsstabilitetens skull och för att förhindra en radikalisering av arbetarklassen. Kommunismen var ett reellt hot för dem.
I dagens globaliserade kapitalism med en tillbakatryckt arbetarklass känner den härskande klassen inga behov av kompromisser med en aldrig så tandlös arbetarrörelse. Förändringar med verklig substans kräver därför en politik som vågar gå i konfrontation med storkapitalet, förändringar som utmanar deras makt och som därför kräver en politiskt mobiliserad arbetarklass. Att utmana det kapitalistiska systemet finns inte i herrar Juholts och Wadelichs föreställningsvärld. Så till alla ärliga vänsterkrafter inom socialdemokraterna kan vi bara säga: Sluta drömma! Finn nya stigar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar