lördag 17 april 2010

Debatt i Norra Skåne

Min insändare-debatt med Per-Åke Purk (v)


Bygg ut den offentliga sektorn – 200 000 fler jobb!

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn. Det politiska etablissemanget var som väntat inte nådigt i sina fördömanden: ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och ”chockhöjning av skatterna” var några av invändningar som gjorde sig hörda. Rent allmänt stämplades förslaget som ”orealistiskt”. Lars Ohly och Vänsterpartiet slog till reträtt. I valrörelsen 2006 mumlade Ohly bara fram förslaget i bisatser och det hela drunknade i Alliansens prat om ”arbetslinjen”.

Idag – när den ekonomiska krisen drabbat Sverige, när varslen strömmar genom varje nyhetssändning och när även kommuner och landsting skär ner. Nu, när ekonomin skriker efter stimulansåtgärder och den öppna arbetslösheten i år spås närma sig 10 procent, angriper Per Åke Purk (v) Gustav Fridolin från höger när han som ende riksdagskandidat tydligt tar avstånd från nerskärningarna!

Förklaringen är att Vänsterpartiet i fikandet efter regeringstaburetter kedjat sig fast i ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – ett samarbete som kräver återhållsamhet, budgetdisciplin och marknadsunderordning. Men är kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn verkligen i dagsläget ett utopiskt luftslott?

Nej, säger vi socialister med eftertryck. Kravet är i själva verket lätt att förklara och försvara:
Sedan 1990 har över 200 000 jobb i den offentliga sektorn gått förlorade; på grund av sänkta skatter, en omfördelning från offentlig- till privat konsumtion samt från fattig till rik. Dessutom är Sverige – med ungefär 40 procent högre BNP – trots krisen betydligt rikare idag än 1990. Varför då inte lägga pengarna på att anställa i den offentliga sektorn istället för att betala ut a-kassa och försörjningsstöd till de som har drabbats av arbetslösheten? Därtill har ett flertal undersökningar visat att svensken är villig att betala mer skatt till skola, sjukvård och omsorg. Varför då inte förbättra tjänster som svenska folket ser som så angelägna? Varför inte anställa fler och lätta något på bördan för de hårt ansträngda välfärdsarbetarna? Varför inte återställa den offentliga sektorn till 1990-års nivå?

I över 25 år har en nyliberal ekonomisk politik dränerat vårt gemensamma offentliga ägande. I över 25 år har avreglering, privatisering och skattesänkningar för den välbärgade eliten utarmat den offentliga sektorn. Det är hög tid för en kursändring. Krisen måste bli avstamp för en annan politik. Vi socialister säger 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn!

Henrik Hedman Socialistiska Partiet



Per - Åke Purk (v) svarar:


Kompromiss är nödvändigt

I sin iver att försöka skapa sig en politisk plattform

slår Henrik Hedman vilt omkring och då speciellt

mot Vänsterpartiet som han menar har svikit

sina krav på fler jobb inom den offentliga sektorn i

ett fikande efter regeringstaburetter. Vänsterpartiet

har i motsats till Socialistiska partiet insett att om

det skall finnas en möjlighet att hindra en fortsatt

borgerlig nedmontering av den offentliga sektorn

måste det till ett regeringsskifte och för att nå dit

behövs ett samarbete mellan de rödgröna partierna.

Har då Vänsterpartiet sålt sin själ som HenrikH

antyder? Absolut inte, men om man går in i en förhandling

med syfte att att inte kompromissa, då

bör man nog överväga att inte förhandla alls.

Det antyds ofta att den som kompromissar är en

förlorare och är ett tecken på en svaghet, jag vill

hävda att en förmåga att ge och ta i ett förhandlingslägevisar

både på en mognad och styrka samt

kan i ett visst läge även vara ett ansvarstagande. Ett

samhälle utan kompromisser blir både hårt och

skoningslöst och där blir det bara en åsikt som gäller

och dit vill vi inte i Vänsterpartiet.

Av de partier som har en verklig chans att påverka

den framtida regeringspolitiken, och dit räknar

jag inte Socialistiska partiet, ärVänsterpartiet det

parti som vill överföra mest medel till kommunoch

landstingssektorn för att då bland annat öka

resurserna inom vård, skola och omsorg. Om det

sen handlar om 200 000 eller 50 000 fler jobb som

behövs får de framtida regeringsförhandlingarna

utvisa. Både jag och Fridolin kommer säkert tillsammans,

men på olika nivåer, strida för att behoven

som i dag finns skall tillgodoses, men med insikt

att oavsett hur långt vi når med våra krav blir vägen

dit ett givande och tagande.

Per-Åke Purk (V)



Mitt svar i dagens tidning:


Kompromissens förlorare

Per-Åke Purk (v) hävdar att man måste kompromissa för att uppnå resultat i politiken. Men min kritik av (v) handlar inte om att vänsterpartiet har kompromissat utan om kompromissens innehåll. En kompromiss handlar om ett givande och ett tagande. Det är nog ingen slump att Per-Åke Purk inte med ett ord nämner vad vänsterpartiet har fått igenom i kompromissen med socialdemokraterna och miljöpartiet. För i de gemensamma utspelen från den rödgröna alliansen är det svårt att hitta några verkliga vänsterkrav. Vänsterpartiet planerar att bilda regering med partier som till exempel vill höja pensionsåldern, som i grunden är positiv till vinstutdelningar i friskolor och man har även accepterat budgettaket, överskottsmålet i statsfinanserna och en oberoende riksbank. De tre hörnstenarna i de senaste decenniernas nyliberala politik. Därmed frånhänder man sig möjligheten att driva en offensiv politik för välfärdsupprustning och jobb. Per-Åke och vänsterpartiet har själv insett det och tagit bort alla konkreta välfärdskrav från sitt valmanifest och ersatt dem med tom retorik. Tyvärr är det enda som (v) har fått igenom i alliansförhandlingarna en ministerpost till Lars Ohly - kul för honom men det lär inte förbättra situationen för välfärden eller de arbetslösa. Fortsätter vänsterpartiets ledning på den här inslagna vägen så kommer vi nog få välkomna fler avhoppade vänsterpartister till Socialistiska Partiet

Henrik Hedman – Socialistiska Partiet


fortsättning följer ....?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar