tisdag 30 mars 2010

Lågvattenmärke IF Metall!





IF Metalls ledning är nöjd med att de i årets avtalsrörelse ”satt märket”. Med det menar de ett avtal som avgör vilken nivå alla andra ska lägga sig på, eller helst under. Årets avtal måste dock betecknas som ett lågvattenmärke av stora mått. I sin desperation att se till att “industrin ska vara löneledande” har Metalls ledning satt formen före innehållet. Resultatet blev att de deserterade från den överenskomna planen inom LO – inte ett dugg bättre än tjänstemännens svek. Det nu satta “märket”, (nivån, avtalslängden, bemanningsfrågan, krisavtalet) är ett hårt slag mot varje ansats till kamp i årets avtalsrörelse. Än en gång skramlade en tom tunna, än en gång gjorde Metalledningen upp bakom ryggen på övriga fack. Att tjänstemännen satt Industriavtalet ur spel är inget att gråta över, men att IF Metalls ledning agerar på sånt sätt att den kollektiva styrkan inom arbetarklassen undergrävs är oförlåtligt.

Inte ens Metalledningen tror att avtalet bevarar reallönerna under 2010, inte minst på grund av det nya greppet; att inte låta avtalets höjningar träda i kraft förrän tre månader in i avtalsperioden. Men framför allt gäller sveket maktfrågorna. Den fråga LO drivit med hög profil har varit att stoppa arbetsgivarnas möjlighet att sparka anställda och sedan sätta in bemanningsföretag, ett problem som drabbat ett flertal lokala fack och som LO-ledningen tvingats lyfta mycket på grund av strejken vid Lagena. Detta var huvudnumret i årets avtalsrörelse. En totalt samordnad fackföreningsrörelse skulle en gång för alla täppa till kryphålet i LAS. Men Metalls ledning svek, inte bara de medlemmar som kommer att drabbas och de klubbar som tagit strid kring dessa frågor, utan även övriga förbund som hade bestämt sig att ta striden. Det är också troligt att avtalet har haft en dold politisk dagordning. Avtalet gör att socialdemokraterna slipper krav på en lagändring efter ett regeringsskifte i höst.

Socialdemokraterna har ingen ambition att rätta till detta uppenbara missförhållande som är en direkt följd av att de 1991 öppnade dörren för bemanningsfirmor. Metall fick uppdraget att avföra frågan från dagordningen och lydde.

Metalls ledning beskriver avtalet som ”en stor facklig framgång”. Frågan är bara: för vem? Arbetsgivarnas strategi har varit att ta tre kliv framåt och sedan ett litet steg bakåt. Avtalet tunnar ut återanställningsskyddet på flera sätt. Dels får arbetsgivarna rätt att kringgå LAS med inhyrd personal efter sex månader. Under denna tid får de dessutom ta in bemanningsfirmor i 30 dagar, och utöver detta dessutom ta in bemanningspersonal för att ”säkerställa produktionen” om företaget ”är inne i en återanställningsprocess”. Som om inte detta var nog får företagen även göra undantag från LAS för var tredje som återanställs. Tvärtemot att täppa till luckan har Metall fallit undan för arbetsgivarnas diktat. Kompromisser och nederlag är en del av livet, men av en fackförening kan man begära att den kämpar och inte säljer ut rättigheter utan att försöka ta strid.

Precis som med det ”krisavtal” Metall tecknade våren 2009, bakom ryggen på medlemmarna och andra förbund och som nu trots löften om motsatsen förlängts till oktober, har detta väckt ont blod inom LO och ledningarna för såväl Livs som GS dömer ut Metalls avtal. Även om arbetsgivarna hoppas att Teknikavtalet lagt locket på finns ingen anledning för andra förbund att låta detta lågvattenmärke vara bindande, varken när det gäller lönepåslag eller maktfrågor.

Metall i Västerbotten har tagit ett viktigt initiativ med en namninsamling för avtalsomröstning. Risken är dock stor att Metalls avtalsråd nu kallas in och godkänner det, i vanlig ordning utan att ha frågat medlemmarna. De medlemmar och förtroendevalda som reagerar på sveket har därför ett stort ansvar och bör ställa sig frågan vad de nu kan göra. Vilka initiativ kan tas för att samla medlemmarna för en facklig kursändring? Vilka nätverk kan organiseras? Risken är annars stor att de senaste årens medlemstapp övergår i ett skred som gör medlemmarna ännu mer sårbara inför arbetsgivarnas angrepp.

KB
HD NSK BLT

2 kommentarer:

  1. Ingen fara med stålballarnas hållbarhet.Starka kulor sitter i svenska kullager,fast de kan ju rosta ibland och hänga upp sig,och då behöver de vård,av mera lågavlönade sköterskor.Är detta rättvisa?Jag bara frågar om det är solidariskt mot undersköterskorna, att ni starka stålballar till karlar ska roffa åt er hela löneutrymmet,naer de ideologiskt sitt ska va litta ti vaur å ain,som man sior oppe i Göinge.

    SvaraRadera
  2. Värkande stålballar behandlas bäst i ett smältverk.

    SvaraRadera