Värkbrutna kvinnor som utförsäkras, därför att det finns jobb de skulle klara av, om nu dessa jobb fanns. Gamla ”multisjuka” människor som får träffa doktorn ofta, men inte för behandling, utan för att på kortast möjliga visit generera intäkter till vårdcentralen. Vårdanställda som pressas av produktionsmål, som inte hänger ihop med ”den etiska värdegrunden”: Vi är många som skulle vilja sätta omedelbart stopp för den borgerliga experimentverkstaden i vården.
Men budskapet till oss är beklämmande nog: oavsett vem som vinner valet är det borgaralliansen som vunnit när det gäller att i grunden förändra vården utifrån dess egna ideologiska utgångspunkter.
För, samtidigt som försvaret av välfärden än tydligare manifesteras i de breda folkdjupen, har oppositionen gått åt höger i välfärdsfrågan. På S-kongressen i oktober gav partiet grönt ljus åt vinst i välfärden och nu accepterar även Vänsterpartiet privata vårdgivare.
I Stockholms län, där högeralliansens Vårdval Stockholm slagit hårdast, vill de rödgröna rätta till ett par av de mest uppenbara orättvisorna: primärvården ska inte i lika hög grad få ackordsersättning per besök, mer hänsyn ska tas till vårdtyngd och socioekonomiska faktorer och vårdcentralerna ska inte få etablera sig var de vill utan där behoven finns.
Men privatiseringarna ska inte stoppas. Tvärtom, det ska finnas ett ”brett vårdutbud”. Det hela underbyggs med en naiv tilltro till ”kvalitetskontroll” och rättvisa ”indexsystem”. Ändå visar lång internationell erfarenhet att privatiserad vård blir dyrare, bland annat på grund av just sådana kontrollapparater. Och i vårt eget land finns det redan en rik flora av anekdotisk kunskap om hur varje indexsystem kan korrumperas.
Till de utförsäkrade lovar de rödgröna en väg tillbaka till sjukförsäkringen. De vill ta bort den bortre tidsgränsen i sjukpenningen, den så kallade stupstocken. Men efter ett halvår ska fortfarande arbetsförmågan prövas ”bredare än hos den befintliga arbetsgivaren”. Det vill säga, den som behöver längre tid för sin rehabilitering kommer inte att kunna vara säker på att få komma tillbaka till jobbet. Dessutom ska inte heller den tillfälliga sjukersättningen återinföras. Det drabbar grupper som inte kunnat få vanlig sjukpenning, eftersom de inte arbetat tidigare – till exempel ungdomar med långvariga psykiska besvär.
Sanningen är förstås den att socialdemokraterna inte har så mycket emot det nuvarande systemet. Det var en S-märkt utredare, Anna Hedborg, som föreslog de första stegen på den väg som borgarna har rusat vidare på.
(S) har ett trovärdighetsproblem också när det gäller resurserna till vården. Visserligen krävde de rödgröna redan 2008 tio miljarder extra till offentlig välfärd under två år framåt. Men deras regeringsperioder i landstingen har kännetecknats av nedskärningar. På samma sätt som ett S-dominerat landsting idag skär ned vid sjukhuset i Sundsvall, var S i majoritet 1993 och 2003 då två sparpaket på dryga tre miljarder baxades igenom i Stockholmslandstinget. För att garantera vårdens resurser skulle Socialdemokraterna behöva ompröva den skattepolitik och den orättvisa fördelningspolitik som de varit med om att driva under de senaste decennierna.
Det som fordras är en verklig rehabiliteringsplan för vården:
- Vårdvalslagen, som tvingar landstingen att privatisera primärvården och som drabbar glesbygd och låginkomsttagarområden, rivs upp.
- Privatiseringar i kommuner och landsting stoppas. Sjukhusutförsäljningar och gräddfiler för patienter med privat sjukförsäkring förbjuds.
- Vårdpersonal och brukare samlas till lokala rådslag, för att diskutera hur vården ska bli bättre efter decennier av härjningar.
- Sjukförsäkringen återupprättas. Ingen som är sjuk ska bli utan ersättning och ersättningsnivåerna höjs.
- Brutaliseringen av arbetslivet, som är ett av de tyngsta skälen till försämrad folkhälsa, bekämpas genom mobilisering av fackföreningar och allmänhet.
- Ekonomistyrningen av välfärdsservicen avskaffas. ”Produktionsmått” som styr budgeten leder till en vård som inte styrs av behoven. Det är bättre med något så ”föråldrat” som anslagsfinansiering men där allmänhet, personal och patienter har insyn i – och demokratisk kontroll över – vad anslagspengarna används till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar