Det fattas något.....

Har suttit och läst igenom de olika budgetförslagen, majoritetens, Sd,s och V o S respektive förslag. Inget förslag innehåller någon satsning på gymnasieskolan. Det enda förslaget som finns i de olika investeringsbudgetsförslagen är att om/tillbyggnaden av fordonsprogrammets lokaler skall utredas. Mycket märkligt att inga investeringsbeslut för gymnasieskolan finns med.

Det införs en ny gymnasieskolan (gy11) 2011 som kräver en del investeringar, det har tagits beslut om att lägga ner Linneskolan och flytta eleverna till HTS och om jag inte minns fel så skall Kyrkskolan flytta in på Linneskolan när gymnasielevena flyttar ut.
För att det här skall fungera så krävs det investeringar på både HTS och Jacobsskolan. Tex så behöver HTS en ny matsal. Den nuvarande är under all kritik. En för liten gammal nedsliten
barrack som är överfull redan nu och situationen lär bli ännu värre när samhällsprogrammet flyttas från Linneskolan. Ventilationen på HTS behöver åtgärdas och en idrottshall byggas. På Jacobsskolan finns det också stora investeringsbehov. Barn och ungdomsförvaltningen har tagit fram ritningar för de nödvändiga ombyggnaderna. Det finns med andra ord underlag för beslut, tillräckligt för att börja reservera pengar i långtidsbudgeten.

Man kan undra vad den totala tystnaden från politikerna beror på. Förstår att de tvekar för vi pratar stora men nödvändiga investeringar.
Är det så att 200 miljoner satsningen på ett privatdrivet badhus har slukat hela investeringsutrymmet? Då är det på hög tid att prioritera om.
Det är viktigt att vi får välfungerande gymnasielokaler för vi kan räkna med en befolkningstillväxt de närmsta åren på grund av de stora järnvägssatsningarna runt Hässleholm, omlastningsplatsen Hässleholm Nord och tågdepån vid Kärråkra. Som det är nu så riskera gymnasiskolorna att få dåligt rykte med risk för att eleverna söker sig till kranskommunerna.

Henrik

Nsk KB

Ett nytt valspråk - tack

Som det ser ut har Socialdemokraterna varken någon kronprins eller kronprinsessa, säger Mikael Sundström statsvetare vid Lunds Universitet. Problemet är inte bristen på nya partiledarkandidater utan bristen på politik. Mona Sahlin drev en politik som gick ut på att kopiera borgarna. Vinster i välfärden, stöd till den amerikanska okupationen av Afghanistan, nedskärningar av den offentliga vården, skattesänkningar åt den välbeställda medelklassen osv. Försöket att sälja blå politik med röda fanor och röd retorik fungerade inte.
Vilken prins och prinsessa som skall ta över rodret är socialdemokratins minsta problem. Det forna arbetarpartiets ödesfråga är - Vilken politik? Tyvärr så verkar det inte vara det som dominerar (s) debatten. Det spelar ingen roll hur karismatisk prins eller prinsessa sossarna lyckas leta upp, om de inte kan förnya poetiken. Skall man döma efter hur bra det har gott för övriga europeiska socialistpartier att förnya politiken så blir det nog ytterligare ett rejält misslyckande i nästa valrörelse.

Henrik
nsk

Järnvägsfirandet......

På den gamla goda tiden

NU!

Hässleholm ställer till med ett stort kalas för järnvägen. Helt riktigt för vad vore Hässleholm utan järnvägen. Det är inte bara så att järnvägen har gjort Hässleholm till vad Hässleholm är idag utan järnvägen är också framtiden för Hässleholm. Omlastningsområdet Hässleholm Nord, nya tågdepån vid Kärråkra, de kommande snabbtågen osv. Allt som allt så kommer det här betyda många kvalificerade arbetstillfällen till kommunen. Det är järnvägen som har gjort Hässleholm och järnvägen är också Hässleholms framtid. Tyvärr så skär nu borgarregeringen ner på anslagen till järnvägen, flera miljarder skall anslagen bantas med de närmsta åren. Fler förseningar, fler urspårningar, större snöproblem får vi vänja oss med i framtiden.
Fira skall vi men det skulle vara klädsamt om lokalpolitikerna från den styrande majoriteten höll sig borta från festligheterna. Om järnvägens dödgrävare dyker upp på festligheterna så är det nog lokalt rekord i hyckleri.


Henrik
nsk 1 2 3 KB 1 2

Dödskolelistan

Pressmeddelande


Ny skoljämförelse hemsida för norra Skåne lanserad. Dödskolelistan (http://dodskolelistan.wordpress.com/) rankar gymnasieskolorna i Skåne nordost i tre kategorier, lärartäthet, elevstöd och lärarnas utbildningsnivå. Vi rankar skolorna enbart utifrån offentlig statistik från skolverket. Syftet är att ge elever och föräldrar ett enkelt och pedagogiskt verktyg för att bedöma kvalitén på de olika gymnasieskolorna i Skåne nordost.

De värstingskolor som satsar minst resurser på eleverna delar vi ut en dödskalle till i varje kategori. En dödskalle kan vara en tillfällighet men får en skola två eller fler så kan utbildningens kvalité stark ifrågasättas. Alla skolor får lika stora resurser per program och elev från respektive kommun. Men det innebär inte att skolorna lägger lika stora resurser på eleverna.


Dödskolelistan är en motvikt mot skolornas förskönade reklam. Läser man skolornas egna reklamalster så är alla skolor bäst. Inte lätt för en femtonåring elev eller dennes föräldrar att bedöma vilka skolor som är bra eller dåliga utifrån skolornas egna reklamalster.



Dödskolelistan publicera hårdfakta om skolorna, fakta som många skolor inte vill att elever och föräldrar skall läsa innan gymnasievalet.

All fakta finns på www.skolverket.se men osorterat och ”gömt” djupt ner i en databas.

Dödskolelistan hoppas bli skolvärldens variant av Pensionärernas Riksorganisations (PRO) matkassejämförelse. Vi kommer att bygga ut Dödskolelistan till fler orter och uppdatera den årligen så fort ny statistik publiceras av skolverket.

Det är Socialistiska Partiet i Skåne som har startat och driver Dödskolelistan.

Listan lanseras med flygbladsutdelning utanför gymnasiemässan i Hässleholm onsdagen den 24 november kl 1700.



Henrik

Nsk

Dödskollistan

Hög tid att reorganisera arbetar- och folkrörelsesverige!

Av ledarred

”Tolv röster tjöt av raseri och alla rösterna lät lika. Nu fanns det inte längre något tvivel om vad som hänt med grisarnas ansikten. Djuren utanför såg från gris till människa och från människa till gris tillbaka igen, men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad”.

Slutsekvensen i Djurfarmen, George Orwells satir över Sovjetsamhället, illustrerar väl den svenska socialdemokratins utveckling och pågående kris. Steg för steg har partiet blivit ett med det kapitalistiska systemet och dess administration.

I den tid, 1897, då den legendariske Axel Danielsson nedtecknade socialdemokratins första partiprogram, var det fortfarande gravt allvar bakom orden att det gamla snart skulle störtas i gruset och att kapitalismen skulle avskaffas. Men, allteftersom partiet växte till och tillskansade sig positioner i det svenska klassamhället, blev det ursprungliga perspektivet allt suddigare.

Redan Branting talade om att kapitalismen kunde reformeras bort, något som under Per-Albin, Erlander och Palme kom att förbytas till reformer inom kapitalismens ramar. Sista gången som denna del av arbetarrörelsen överhuvudtaget blåste i socialistiska trumpeter var när LO-kongressen 1976 antog Rudolf Meidners ursprungliga förslag om kollektiva löntagarfonder, ett förslag som oavsett vad vi inom den övriga vänstern tyckte om dess realism och framkomlig väg mot det klasslösa samhället utmanade de kapitalistiska maktstrukturerna. Förslaget förvandlades dock av partiet till en harmlös tummetott, när det väl1983 lotsades igenom riksdagen hade alla de systemöverskridande elementen skurits bort.

Efter Palmeepoken är det inte heller längre reformer och utveckling av den sociala välfärden som stått på partiets dagordning utan snarare är det en underordning gentemot de nyliberala postulaten som hamnat i förgrunden. Det är därför det blivit allt svårare att se någon radikal skillnad mellan socialdemokratin och de borgerliga partierna. Det är därför socialdemokratins väljarstöd reducerats från 50 procent i Erlanders rekordval 1968 till dagens nivå runt 30 procent – däri bottnar partiets nuvarande kris, och det är utifrån det perspektivet som Mona Sahlins tumultartade avgång bör ses. Det handlar inte primärt om någon brist på ledaregenskaper och karisma hos den nuvarande partiledaren, utan problematiken måste sökas i den politiska kurs som varit rådande inom socialdemokratin sedan decennier tillbaka.

Efter Sahlins avgång är nu spekulationen i full gång om vem som skall axla hennes fallna mantel. Blir det den högermärkte Mikael Damberg eller den vagt vänstermärkta Veronica Palm, eller kommer Margot Wallström hörsamma en sista vädjan om att komma hem från FN? Hur som helst är det inget som tyder på att politiken kommer att förändras i grunden. Verkliga vänsterkritiker – som SSU-organet Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen eller förra miljöministern Lena Sommestad – kan tillskansa sig utrymme i den interna debatten men saknar reell maktbas.

Socialdemokratins kris är dock inte bara dess egna kris utan en kris för hela Arbetar- och folkrörelsesverige. Det vore en annan sak om vi levde i en tid med vänsterpartier på frammarsch, och om fack- och sociala rörelser bröt fram som radikala spjutspetsar i det politiska landskapet. Men idag ser vi tvärtom hur de fackliga organisationerna töms på medlemmar, hur anställningsskyddet urholkas – och en vitaliserande strejkvåg verkar mer än långt borta. Man kan också fråga sig varför det i dagens Sverige är så förtvivlat svårt att få ett varaktigt organiserat motstånd gentemot försämringar och privatiseringar inom den sociala välfärden och den galopperande klimatförändringen att växa sig starkare?

Det vi står inför nu är inget annat än den väldiga uppgiften att reorganisera Arbetar- och folkrörelsesverige. I det sammanhanget måste alla vi som exempelvis vägrar acceptera privatiseringar och fortsatta försämringar inom den sociala välfärden, svenska truppers krig under stjärnbaneret i det urfattiga Afghanistan eller bemanningsföretags allt större operationsradie på den svenska arbetsmarknaden sluta oss samman. Giktbrutna Elsa i Bagarmossen, punkar-Stefan i Orsa och tillfälligt anställda Madeleine på Volvo måste räcka varandra handen. Över alla partigränser måste vi svetsa oss samman under det gemensamma klassintressets fana – det måste finnas en väg ut ur det här det här samhället!

nsk

Frisör = arbetslöshet

Sydsvenskan har en artikel om frisörsutbildningarna.

Varje år utexamineras cirka 2 600 frisörer i landet. Det är långt över det egentliga behovet som är mellan 500 och 600, anser Frisörföretagarna.

Branschorganisationen vill att skolorna anpassar utbildningen efter behovet.

Arbetslöshet är vad utbildningen leder till. Dags att samhället tar sitt ansvar och reglera antalet platser. Cyniska riskkapitalister som John Bauer lurar ungdomarna att kasta bort tre år av sina liv. Stäng 70 procent av utbildningarna.

Henrik

Röda Göinge

”Så satan heller”

Gay Glans har släppefesten av sin nya bok ”Så satan heller” med underrubriken ”i skuggan av en blivande värdlsstjärna”. Den 26 november mellan klockan 15.00 och 17.00 på Sanettes café i Tyringe, (intill järnvägsstationen) och på Bokia i Hässleholm dagen efter, dvs lördagen den 27 november mellan klockan 12.30 och 14.00. Då signerar Gay sin bok samtidigt som Maja Ögren Andersson signerar sin bok: ”Älskade unge”.