Juholt går – för S består problemen

Att Håkan Juholt avgått löser naturligtvis inte socialdemokraternas problem. Den grundläggande svårigheten för partiet är att man inte har ett tillräckligt trovärdigt alternativ till moderaterna och alliansregeringen. Man ligger för nära i politiken för att kunna utmana.
I själva verket var det socialdemokraterna som öppnade för högerpolitiken i vårt land. Från 1980-talet började ökenvandringen åt höger med avregleringar, bolagiseringar, privatiseringar, nedskärningar i välfärden, ett inflationsmål som sattes före en politik för full sysselsättning och ökade klassklyftor – allt i regi av socialdemokratiska regeringar.
När socialdemokraterna gav upp sitt tidigare välfärdsbygge legitimerade man också kraven och propagandan från den politiska högern. I spåren på missnöjet skapades även en grogrund för Sverigedemokraterna. Men varför blev det så? Varför kunde inte socialdemokratin försvara vad man uppnått under efterkrigstiden?
Därför att kapitalägarna krävde ett omslag till en nyliberal inriktning på politiken. Vinsterna skulle höjas på lönernas och välfärdens bekostnad. Ytterst handlade det då – och fram till dags dato – om en tillväxtstagnerande kapitalism som inte kan eller vill ta hänsyn till människors behov. Om socialdemokraterna hade bestämt sig för att inte kapitulera så hade det krävt en oerhörd konfrontation med kapitalet och med borgerligheten.
Det steget var socialdemokratin inte beredd att ta. Det rådde heller aldrig som Göran Greider, den kanske mest välartikulerade socialdemokratiska vänsterdebattören vill påstå, någon ”dubbelmakt” under folkhemstiden. Socialdemokraterna hade redan då förvandlat arbetarrörelsen till en koloss på lerfötter, en toppstyrd byråkratmaskin som var väl inlemmad i det kapitalistiska samhället.
Folkhemsperioden var en parentes i kapitalismens utveckling. Efterkrigstiden krävde en skördetid för de breda massorna samtidigt som det kalla kriget gjorde borgarklassen kompromissvillig. Den exempellösa högkonjunkturen gav också de materiella förutsättningarna. Men redan i mitten av 1970-talet kärvade det i det kapitalistiska maskineriet och de nyliberala kraven från de rika började komma.
Den europeiska socialdemokratin har följt signalerna från den härskande klassen och ställt upp på systemskiftet. Idag har det socialdemokratiska förfallet gått än längre. Det finns inte längre någon folkrörelse som kan stå upp mot kapitalmakten. Socialdemokratins högervridning har skingrat och passiviserat gräsrötterna. Idag finns det bara ideologisk och politisk förvirring. Man kastar sig i högerträsket och sjunker tillsammans med kapitalismen.
Vi andra måste börja om från början igen och bygga upp en ny arbetarrörelse – från grunden.

NSK NSK

Ny ordförande - Gäsp.

Enligt media så har den socialdemokratiska politbyrån (VU) utsett Stefan Löfven till ny partiordförande. Hans politiska kurs är sen länge välkänd. han anser arbetslösheten bekämpas bäst genom lönesänkningar, något som han visade när han skrev under krisavtalet i början av finanskrisen. Han vision om hur SAAB jobben skulle räddas var att sätta sin förhoppning till kapitalist lurendrejaren Viktor Muller. Politbyråns val av Stefan Löfven kommer inte att lösa den socialdemokratiska krisen utan endast ge den ett nytt ansikte.
Henrik
NSK NSK RM

Juholt går problemen består

(s) uppbundet till högerpolitiken
Att Håkan Juholt avgår löser naturligtvis inte socialdemokraternas problem. Problemet är man inte har något egentligt alternativ till moderaterna och alliansregeringen. Man ligger för nära i politiken för att kunna utmana.
I själva verket är det ju så att det var socialdemokraterna som öppnade för högerpolitiken i vårt land. Från 80-talet började ökenvandringen åt höger med avregleringar, marknadsanpassningar, bolagiseringar, privatiseringar, utförsäljningar, nedskärningar i välfärden, ekonomisk politik med hög arbetslöshet och ökade klassklyftor.
När socialdemokraterna gav upp sitt eget tidigare välfärdsbygge så legitimerade man också och öppnade upp för den politiska högern. Men varför blev det så? Varför kunde inte social-demokratin försvara vad man uppnått under efterkrigstiden?
Därför att kapitalägarna krävde en ny, annorlunda, en nyliberal inriktning på politiken. Vinsterna skulle höjas på lönernas och välfärdens bekostnad. Det handlar om en krisande kapitalism som inte kan eller vill ta hänsyn till människors behov. Om socialdemokraterna hade bestämt sig för att inte kapitulera så hade det krävt en oerhörd konfrontation med kapitalet och med borgerligheten.
Det steget var socialdemokratin inte beredd att ta. Det rådde aldrig, som Göran Greider tror, någon “dubbelmakt” under folkhemstiden. Socialdemokraterna hade redan då förvandlat arbetarrörelsen till en koloss på lerfötter, en toppstyrd byråkratmaskin som var väl inlemmad i det kapitalistiska samhället.
Idag har förfallet gått än längre. Det finns inte längre någon folkrörelse som kan stå upp mot kapitalmakten. Socialdemokratins högervridning har skringrat och passiviserat gräsrötterna. Idag finns bara ideologisk och politisk förvirring. Man kastar sig i högerträsket och sjunker tillsammans med kapitalismen.
Vi andra måste börja från början igen, bygga upp en ny arbetarrörelse. Från grunden.
Analyser av socialdemokratin i tidskriften Röda rummet:

Från klass till butler

Vad är socialdemokratin?

 

NSk    NSk

NSk

Guantanamo tio år – ett makabert jubileum

20 januari, 2012

Ledare

Så har världen kunnat notera ett makabert tioårsjubileum: så lång tid har det gått sedan Bushadministrationen upprättade fånglägret på Guantanamobasen på Kuba. Lägret på Guantanamo är ett ovanligt grovt exempel på hur mänskliga rättigheter sätts på undantag. Människor hålls fångna utan rättegång, utan att få veta vad de misstänks för, utan hjälp av advokater. Även barn, fjortonåringar, har suttit där. Fångar torteras, ibland systematiskt. Omvärlden har mycket begränsade möjligheter till insyn i vad som sker. Guantanamo är dessutom bara den synliga delen av ett internationellt gulagsystem som USA byggt upp efter 11 september med hemliga CIA-fängelser i olika länder. En del av dessa skräckkabinett må vara nedmonterade, men inte alla. Inom själva lägret på Guantanamo finns dolda specialförläggningar, till exempel det beryktade Camp Seven vars existens länge inte ens erkändes av amerikanska myndigheter.
Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.
Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.

Nationella prov och Hasslarödsskolan

(Insändare i NSk)

Hasslarödskolan skall genomgå en fördjupad granskning av sin betygsättning av de nationella proven i årskurs 9. Anledningen är att de betyg som skolans lärare har satt på de nationella proven avviker kraftigt från de betyg som skolinspektionen har satt när de granskade Hasslarödsskolans rättning av de nationella proven. Det verkar som om Agneta Malm, utbildningsförvaltningens chef, håller med skolinspektionen om att det är problem med Hasslarödskolans lärares kompetens att rätta nationella proven. I alla fall om man skall döma av hennes uttalande i Norra Skåne. ” Den (granskningen) kan innebära en bra läroprocess för oss”.

Om man jämför Hasslarödskolan med de andra skolorna som också har granskats av skolinspektionen så framträder en annan bild. Skolinspektionen kom fram till en annan betygsbedömning i 40 procent av samtliga granskade prov för delprov A. 37 procent av Hasslarödsskolans rättningar underkändes. Här var faktiskt Hasslarödsskolans lärare ”bättre” än riksgenomsnittet.
När det gäller delprov C så bedömde skolinspektionens inhyrda lärare att 43 procent av alla betyg var felaktiga. Av Hasslarödskolans rättningar så underkände skolinspektionen 51 procent av proven. Ingen av de granskade skolorna fick mindre än 27 procent av sina rättningar underkända.

Men det är inte i lärarnas bristande rättningskompetens som är problemet. Visst kan man alltid strama upp rättningsprocessen på skolorna, men det kommer inte att förändra siffrorna mer än på marginalen. Det som skolinspektionen borde granska i stället för Hasslarödskolan är de nationella provens utformning. När 40 – 50 procent av alla granskade prov underkänns så handlar det inte längre om bristande kompetens hos enskilda lärare eller skolor utan ett systemfel. Att det handlar om ett systemfel ser man tydligt när man granskar skolinspektionens granskningsrapport.
Skillnaderna mellan skolinspektionens bedömning och de enskilda lärarnas bedömning ökar högre upp i skolsystemet och minst överensstämmelse finns på gymnasiet. Anledningen är att kunskaperna som skall bedömas blir komplexare och att tolkningsutrymmet ökar. I de lägre årskurserna, årskurs 3 och 5, överensstämmer skolinspektionens bedömning nästan till hundra procent med de betyg som den rättande läraren har satt.  Inte så konstigt när det inte är så svårt att rätta en mattematikuppgift i årskurs tre. Att det däremot skiljer sig åt i bedömningen av en uppsats på högstadiet eller gymnasiet är inte konstigare än att två litteraturkritiker kan ha helt olika uppfattningar om en novell. Bedömningsinstrumentet nationella prov fungerar helt enkelt inte för att bedöma komplexa tolkningsbara kunskaper. Det är ingen slump att det inte förkommer nationella prov på högskolenivå.
Istället för att skuldbelägga lärarkåren och skolan med en inspektion så borde skolinspektionen ta och granska de nationella provens utformning istället. Det är där problemet ligger inte på Hasslarödsskolan.

Henrik Hedman - gymnasielärare
Norran