fredag 30 september 2011

Skådeskola

( insändare i dagens Norra Skåne och Lokaltidningen)

Barn och Utbildningsnämndens majoritet (mp,kd,c,fp,m,fv) har beslutat att bygga om Jacobsskolan, 26 miljoner skall läggas på att ge industri-, fordons- och hotell och restaurangprogrammet ändamålsenliga lokaler. Något som verkligen behövs och elever och personal kommer nu förhoppningsvis att få mer lättarbetade lokaler.

Men det verkar som om BUN-majoriteten inte är riktigt uppdaterade på sina egna tidigare beslut. BUN majoriteten lägger ett antal av dessa 26 miljoner på ombyggnad av industriprogrammet. Problemet är att BUN tidigare har beslutat att inga elever skall antas till industriprogrammet. BUN-majoriteten har med andra ord beslutat att använda våra skattepengar till att bygga upp ett program som inga gymnasieelever skall antas till!

”Skådebröd” har vi hört talas om – men det här är första gången som ”skådeskola” dyker upp i svenska språket..

Majoriteten har tidigare talat sig varm för att satsa på yrkesutbildningarna. ”Alla kan inte bli akademiker” har varit budskapet som alliansens företrädare har sänts ut. Tyvärr så har Hässleholms allianspolitiker tydligen tolkat satsning på yrkesutbildningarna som att det räcker med att det finns lokaler. Men lokaler utan elever är meningslöst. Om vi skall slippa få ett nybyggt industriprogram utan elever måste BUN riva upp sitt tidigare beslut att stoppa antagningen till industriprogrammet.

Roger Fast

Henrik Hedman

fredag 23 september 2011

Välkommen till nya Internationalen!





”Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. ”

Varje dag ser vi en rad uttryck för hur destruktivt det samhällssystem som dominerar över hela vår värld är. Det är därför det är så viktigt att bygga upp motkrafter mot den rådande kapitalismen och att ge liv åt drömmen om en annan socialistisk värld. Veckotidningen Internationalen är en sådan motkraft.

Internationalen kom ut med sitt första nummer redan 1974 och har genom åren varit en röd röst som genom analyser och reportage försökt spegla den socialistiska rörelsen och ge politiska svar i kampen mot det kapitalistiska systemet. Stieg Larsson, Devrim Mavi, Ingrid Hedström, Johan Ehrenberg, Eva Nikell, Rikard Warlenius och Håkan Blomqvist, är några av de skribenter som genom åren jobbat på tidningens redaktion. Nyligen började författaren och debattören Andreas Malm att skriva för tidningen.

Fyra gånger om året medföljer även den teoretiska radikala tidskriften Röda rummet där utrymme ges för djupare analyser från både svenska och internationella röster.

Anledningen till den här lilla summeringen av tidningens innehåll och historia är att Internationalen nu fått en rejäl ansiktslyftning både på webben och som papperstidning. En ny och fräschare hemsida, och en ny design som denna vecka når Internationalen-prenumeranternas brevlådor. Gå gärna in och kika runt på hemsidan och teckna dig för en prenumeration om du inte redan har gjort det (nu till specialpris)!

Här kan du läsa det senaste numret gratis:
Veckotidningen Internationalen nr. 38 2011

onsdag 21 september 2011

Fickkniv?

De tre hemska terroristerna slog sina kloka huvuden i hop och kom upp med en jättefarlig plan. De beslöt att införskaffa det effektivaste mordvapnet de kunde komma på - en fickkniv. Inte en pistol, maschete eller morakniv. Utan det mycket effektiva mordvapnet fickkniv. (Undrar hur många som har dödats av en fickkniv i kriminalhistorien?
Därefter skall d ha försökt döda Lars Vilks i Göteborg. Tyvärr för dem så befann sig Vilks i Stockholm. Vem försöker SÄPO lura egentligen? Vem tror på att dessa tre är terrorister?
Verkar som om SÄPO har avlyssnat ett fyllesnack och fullpumpade med terroristnoja överreagerat.
Henrik

PS undrar vad de så kallade terroristexperterna säger nu. Är nog svårt att göra ett attentat mot Götaälvsbron med en fickkniv DS.

NSK

fredag 9 september 2011

Tio år av statsterror

9 september, 2011
By ledarred

Tio år har gått sedan den där dagen då flygplanen kraschade in i World Trade Center. USA:s president, George W Bush, var inte sen att utropa ”kriget mot terrorn”. Med det menade han i praktiken att USA nu skulle ta sig den ensidiga rätten att starta vilka anfallskrig man ville. Och snart lanserade han invasionen av Afghanistan för att lite senare låta den följas av attacken mot Irak.
Officiellt handlade båda krigen om att bekämpa al-Qaida. I fallet Irak hävdade Vita huset – utan minsta bevis – att Saddam Hussein haft ett hemligt samarbete med Osama bin Ladin. När lögnen sedan sprack var det så dags, då var de amerikanska soldaterna redan på plats. Det krig som inletts redan tidigare, det mot Afghanistan, hade på ytan framstått som lite mer välmotiverat. Al-Qaida hade verkligen haft en fristad där under talibanregimen. Men den saken hade faktiskt inte hindrat att Washington och talibanerna haft tämligen goda om än inofficiella relationer under några år på 1990-talet. Och efter 11 september var talibanerna öppna för diskussioner om villkoren för att lämna ut bin Ladin till USA. Mycket pekar på att kriget var fullständigt onödigt – ifall Vita husets mål bara var att få tag i de ansvariga för terrorattacken – men krig blev det.

Nu visade det sig att al-Qaidas ledning lätt kunde smita över till Pakistan i samband med invasionen. Och i dag är det väl ingen som tror att den omfattande och långvariga amerikanska satsningen egentligen handlat om att ställa ett fåtal personer inför rätta Det tog faktiskt inte heller lång tid innan Bush började retuschera sin egen historieskrivning. Redan i mars 2002, efter bara några månaders krigföring, säger den amerikanske presidenten att kriget egentligen inte handlar om att ta fast al-Qaidaledaren: ”Jag vet inte var han finns. Och ni vet, jag lägger helt enkelt inte så mycket tid på honom”.

Men vad handlade då invasionen om? Där var Bush medvetet suddig och viftade allmänt med sin älsklingsparoll, ”kriget mot terrorn”. Den frasen var så ihålig att till och med Zbigniew Brzezinski, en gång nationell säkerhetsrådgivare åt president Carter, senare avfärdat den som sakligt meningslös och betecknat den som ett rent politiskt bedrägeri. Brzezinski hade själv med förkärlek ägnat sig åt fula tricks på den tiden han utövade inflytande över den amerikanska utrikespolitiken. Han hade legat bakom det hemliga CIA-stödet till de islamistiska rebellerna i Afghanistan i slutet av 1970-talet, alltså då de styrande i Kabul haft nära förbindelser med Sovjet. Enligt vad han själv senare medgett hade syftet med detta varit att locka Sovjetunionen att invadera för att säkra ett fortsatt inflytande över landet. Brzezinski hade kalkylerat med att Moskva på det sättet skulle fastna i ett dyrbart krig som inte kunde vinnas.
När Brzezinski kritiserat ”kriget mot terrorn” har han alltså gjort det utifrån djupa kunskaper om politiskt rävspel på hög nivå. Hans insiktsfulla poäng är att Bush helt enkelt var ute efter att spela på rädsla. Och han har tillagt: ”Rädsla förmörkar förståndet, förstärker känslor och gör det lättare för demagogiska politiker att mobilisera allmänheten bakom målsättningar de vill driva igenom”.
Men om ”kriget mot terrorn” hela tiden varit ren demagogi – vad har då egentligen legat bakom alltihop? Svaret är uppenbart: framför allt har det handlat om olja. I fallet Irak med dess stora oljefält är det lätt att se motiven bakom invasionen. När det gäller Afghanistan är man tvungen att känna till de amerikanska planerna på att via pipelines få ut olja från de centralasiatiska republikerna till hamnar vid världshaven.
Dagens industrisamhällen är baserade på fossila bränslen. Och makten över oljan är därmed nyckeln till en tätposition över världsekonomin. De amerikanska krigen efter 11 september har därför egentligen inte varit riktade mot mindre väsentliga aktörer som al-Qaida, talibanerna eller Saddam Hussein. Långt viktigare har det varit att behålla en hotad tätposition i konkurrensen med andra ekonomiska maktblock som Kina, Ryssland och EU.
Dagens kamp om oljan är med andra ord väldigt lik huggsexan när de europeiska kolonialmakterna på 1800-talet styckade upp Afrika mellan sig med paroller om kristendom, civilisation och framåtskridande. Och den här gången är Sverige med på ett litet hörn med egna stridande soldater i Afghanistan i ”kriget mot terrorn”. Det var 200 år sedan Sverige var i krig innan dess. Det är inte ett trendbrott att vara stolt över

Nsk nsk nsk nsk nsk

torsdag 8 september 2011

Rekonstruera Saab till ett framtidsföretag


Den pågående Saabkrisen är ett gyllene tillfälle att rekonstruera företaget och ställa om produktionen till sådant som befriar samhället från fossilberoendet, skriver Lars Henriksson, bilarbetare och författare.

Relaterat

För andra gången på två år är nu Saab Automobile på väg in i en rekonstruktion. Det är svårt att hålla räkning på hur många gånger Saabs hårt prövade anställda nu kastats mellan hopp och förtvivlan. Sommarens desperata manövrer för att kunna betala ut lönerna visar att företaget ligger på sitt yttersta och att det mest är frågan om vem som ska stänga av respiratorn.

Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Allt ska bli som vanligt igen. Men det kommer det inte att bli, inte på Saab men framför allt inte i den ekonomi som alltför länge dopats med ändliga och klimatförstörande fossila bränslen.

Den rekonstruktion som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden. Men det är bråttom.

Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden. Ingen har heller ett mer omedelbart intresse av en sådan omställning än de arbetare och tjänstemän vid det konkursmässiga Saab vars jobb nu är i så akut fara. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

Lars Henriksson

bilarbetare och författare till boken Slutkört som kom ut på Ordfront i våras


Krönikan ovan hämtad från GP.

tisdag 6 september 2011

Beskedliga lönekrav

Avtalsrörelsen närmar sig och tonläget går upp i falsett som vanligt. När vanliga arbetare kräver lönepåslag så flyger som vanlig ledarsidorna och debatörrena i taket och ropar "orealistiskt" och hävdar att fackens oansvariga krav kommer att sänka hela näringslivet.
men det är endast i media som vanligt folk läser. I näringslivets egna husorgan så är tonen en annan. Här är en intressant artikel från Dagens industri

Henrik

måndag 5 september 2011

Ta Tahrir till Sergels torg!


2 september, 2011
By ledarred

Vi lever i upprorens tid. I Tunisien, Egypten och Libyen har folk rest sig och kastat av sig sina plågoandar. Det har inte varit lätt men det har gått. Ändå har kampen bara börjat, nu återstår striden om hur samhällena ska se ut i framtiden.
Samtidigt darrar regimen i Syrien och försöker med alla medel slå ner kraven på frihet. I väst står ledarna förundrade, för detta hade de inte förutspått. I hela Europa brottas regeringarna med eurokrisen och även här har människor slutat acceptera försämringarna.
I krisens Grekland och Spanien samlas hundratusentals människor på torgen, inte bara för att säga ”nu är det nog” och ”vi tänker inte betala er kris” utan också för att diskutera fram lösningar och strategier för kampen. I Island har befolkningen sagt nej – två gånger genom folkomröstningar – till att betala bankernas kris. England skakas av kravaller. De enorma klyftorna mellan fattig och rik, mellan de som har och de som inte har, mellan de som bestämmer och de som förväntas lyda, blir uppenbar för alla. Regeringen svarar med hårdare tag och familjerna till de som varit med i upploppen hotas med vräkning.

Också regeringen i Chile darrar inför massiva protester. Sedan i maj ockuperas universitet och gymnasium av studenter som kräver en bättre och rättvisare utbildning. Det som började som en studentprotest har spritt sig till hela samhället med krav på en ny grundlag. I förra veckan hölls en två dagar lång generalstrejk med stora demonstrationer.
Precis som i de andra länderna försöker den chilenska regeringen stoppa protesterna med våld. 6 augusti använde presidenten Piñera lagar från Pinochets tid och förbjöd en massdemonstration i huvudstaden Santiago. Svaret? 100 000 demonstranter kom. För den arabiska våren har visat folk över hela jorden att vi inte ska fortsätta vara rädda. När makten svarar med batonger svarar folket med mer rop på demokrati och frihet.

Vi lever i upprorens tid och vi lever i möjligheternas tid. Högerns mantra om att revolutionärer drömmer omöjliga och ofinansierade drömmar får inget eko. På torgen i Spanien och Grekland diskuteras redan vad som ska komma sen. I Chile föreslår studenterna en åternationalisering av gruvindustrin för att finansiera reformerna. Det går en linje från Santiago till Damaskus, till Aten vidare till Barcelona och Benghazi…. ja, till och med i Israel protesteras det. Det är kampen för en annan värld som får makten att darra.

Så varför händer då ingenting i Sverige? Varför går inte folk ut på gatorna och försvarar sin skola, sin vårdcentral eller sin pension? Kanske måste den ekonomiska krisen förvärras för att folk ska se vad de har att förlora, kanske har dagens ungdomar inga konkreta kamperfarenheter, kanske är tilltron till de traditionella partierna för stor? Klart är i alla fall att uppgivenheten är utbredd. Folk tror att det inte är någon idé. Socialdemokraternas långa politiska dominans har fått den utomparlamentariska kampen att svalna. I ett land där sossar och höger tävlar om medelklassens gunst, om vem som kan ta mest ekonomiskt ansvar och vem som kan sänka skatterna mest är det inte konstigt att passiviteten sprider ut sig.

Men det finns små – men ändå konkreta – motståndsfickor, i våras visade Påskuppropet mot utförsäkringar att det går att mobilisera också i det kalla Sverige, också här finns det många exempel på att det lönar sig att kämpa. Här och där lyckas folk rädda sitt bibliotek, stoppa en utvisning eller rädda hyresrätter. För också här vräks barnfamiljer för att de inte kan betala hyran, också här talar rasister i riksdagen, också här kan du inte längre lita på det gemensamma om du blir sjuk eller arbetslös.

Sverige har ingen kamptradition brukar det heta. Men allt det vi har nu har vi vunnit genom kamp. Och kämpa kan vi göra nu också. Det är dags att vi tar Tahrir till Sergels Torg, att alla de grupper som kämpar för en bättre och humanare värld samlas och börjar diskutera lösningar och strategier.
För är det någonting vi har lärt oss under 2011 så är det att det är rätt att göra uppror! Det är rätt att inte bara drömma om utan också kämpa för ett annat samhälle, en värld där frihet och jämlikhet står högst på dagordningen. En värld där alla människors välbefinnande går före ett fåtals, en värld där klimatet går före vinstmaximering och där kön, ursprung och sexuell läggning helt saknar betydelse.
En socialistisk värld.