onsdag 31 augusti 2011

Hej då Centern!



Originalet


Kopian



Centern har utsett en ny partiledare, Annie Lööf. Man undrar hur centerpartisterna har tänkt. troligtvis så har de inte tänkt så långt utan bara har vägt in att hon är medial. För de kan inte ha vägt in den politik hon står för.
Annie Lööf har sagt att hennes största idol är Margaret Thatcher!
Annie Lööf har motionerat för plattskatt - något som gynnar höginkomsttagarna
Annie Lööf är positiv till NATO.
Annie Lööf är en blågrön nyliberal - hon kommer att få ett stort stöd på Stureplan men inte kommer det att attrahera många arbetare och lägre tjänstemän på landsbygden.

En tillfällig uppgång kommer nog centern att få men sen bär det neråt under 4 procent gränsen.

p1 NSK NSK

Konsten att sälja politik

Regeringen satsar på järnvägen för att skapa jobb och och minska trafikstrulet - vill alliansen få oss att tro. Nu försöker de få oss att tro att de tar järnvägens problem på allvar - tyvärr så verkar den enda välfinansierade delen av förslaget vara marknadsföringen av förslaget.
För det första så handlar det inte om en höjning av underhållet med 3,6 miljarder utan om 1,8 miljarder. Men det är klart det låter mer om man slår i hop flera års budgetposter. Hade "satsningen" varit på tio år istället för två år så hade propagandan talat om en satsning på 18 miljarder.

I verkligheten så är det ännu mindre än så - för alliansregeringen sänkte underhållet med 700 miljoner i tidigare budgetpropositioner. Med andra ord så handlar det snarar om en återställare till en tidigare redan för låg nivå.
Detta handlar inte om en regering som har lyssnat på resenärernas klagomål utom om en regering som så billigt som möjligt vill skydda sig sig från den kritik som kommer att komma mot den med största sannolikhet väntade katastrofala vintertrafiken.


Nsk Nsk blogg 1 2



Två kommuner - två olika världar



Hässleholm - privat alternativ 20000kr för fjorton dagar



Umeå kommunalt alternativ, kostnad noll kronor





Det är skillnad på möjligheten att affischera i olika kommuner. I Hässleholm så kostar det tusentals kronor om en förening vill affischera lagligt. Det enda lagliga alternativet är CityCans privata soptunneplatser, kommunens offentliga affischpelare är minst sagt otillräckliga. Två stycken vara den ena mitt i ett cykelställ. Utöver bristen på ställen att affischera så försöker kommunen bötfälla de föreningar som sätter upp affischer icke anvisade ställen. Tur att e-on finns annars så hade kulturskymningen varit total i kommunen.
I Umeå gör man tvärtom - sätter upp stora centrala affischtavlor som föreningar får utnyttja gratis. En betydligt mer framåt syftande kommun som har insett att den "olagliga" affischeringen beror på bristen på lagliga affischeringsmöjligheter.
Hoppas betongpolitikerna i Hässleholm tänker om och tar efter Umeås initiativ

Nsk Umeå

tisdag 30 augusti 2011

e-on nomineras till Hässleholms kulturpris 2011



Det fria ordet är en grund för demokratin och utvecklingen i ett samhälle. Om diskussionen och det politiska medvetandet flödar fritt, har samhället bäst förutsättningar att leva och utvecklas.

Ett rikt och varierat föreningsliv är en av de starka drivkrafterna för inflyttning. För föreningar är det avgörande att de kan nå ut med sina budskap till kommunens invånare. Affischering på välbesökta platser talar inte bara till publik och besökare. Den visar att kommunen har många aktiviteter och invånare som är intellektuellt och mentalt rörliga.

Hässleholms kommun inskränker sig till två anslagstavlor i staden, varav den ena är lokaliserad mitt i ett cykelställ. Utöver det har Hässleholms kommun upplåtit allmän mark till affischsoptunnor som sköts av det privata företaget CityCan. Det kostar närmare 20 000 kr att affischera på dem. Givetvis har inte fattiga föreningar råd att använda dem. Resultatet hade kunnat vara förödande. Bara de besuttna når medborgarna med sitt budskap. Endast de röster som har pengar i ryggen kan höras, som t ex våra glada kommunalråd. Resultatet hade kunnat vara att de ideella föreningarna däremot, inte kan nå ut till invånare och besökare i staden.

Genom att upplåta sitt utbredda nät av teleboxar för affischering, har e-on gjort det möjligt för föreningslivet att annonsera sina arrangemang. Därmed har e-on stött kulturlivet och den intellektuella och mentala rörligheten i vår kommun. Detta uppskattas av Hässleholms föreningar som inte haft några lagliga, rimliga, andra möjligheter att marknadsföra sina ideella aktiviteter.

e-ons tysta stöd till förenings-, kultur och idrottslivet i Hässleholm har helt enkelt, varit ovärderligt

Vi nominerar e-on till Hässleholms kulturpris 2011, för e-on har, under många år, osjälviskt hjälpt ideella organisationer att torgföra sina olika arrangemang

Socialistiska partiet – genom Kristina Runklint


NSK


onsdag 24 augusti 2011

Diktatorn nästan uträknad – drömmar om frihet

By ledarred

Denna ledare skrivs samtidigt som all världens TV-skärmar kablar ut bilder av jublande rebellstyrkor som just intagit Gaddafis högkvarter i Tripoli. Fortfarande håller Gaddafis regim vissa geografiska fickor i Tripoli, ett kustband med ett antal städer vid Medelhavet samt en del områden i södra och centrala Libyen. Men nu när rebellerna intagit högkvarteret, när regimen förlorat själva sin hjärtpunkt och rotfäste, kan det knappast dröja mer än ett fåtal dygn innan den är absolut och slutgiltigt besegrad.

Vi socialister välkomnar självklart regimens fall. Under Gaddafis tid vid makten har partier, fackföreningar, ja alla från staten självständiga sociala rörelser förbjudits. En död hand har lagts över det libyska samhället. Gaddafis fall kommer förhoppningsvis att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande i förlängningen utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland annat en mängd fria tidningar – ger grund för en försiktig optimism.

Men, parallellt med alla jubelkrevader vid Gadaffis fallna högkvarter, tornar också en mängd problem upp vid horisonten. NATO:s bomber regnar ännu över Tripoli. Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd. Det är en västimperialism som primärt har i sikte att stabilisera utvecklingen i Libyen till sin egna favör; att Libyen återigen, som under kung Idris dagar före 1969, blir ett för den säkert brohuvud. Förutom att dess oljebolag ska få komma i första rummet när nya kontrakt tecknas, handlar det också om att man säkerligen återigen försöker att dra in Libyen i det militära samarbetet med väst. Libyen tillhör idag ett fåtal länder i Afrika som inte är med i Africom, USA:s militära samarbete med kontinentens länder Kanske kommer också USA, precis som under kung Idris dagar, att upprätta militärbaser i Libyen.

Dessutom domineras rebellernas ledarskikt av personer tillhörande den libyska eliten, och då bland annat ett antal tidigare Gaddafiministrar. Det är en västvänlig elit, som därtill genom imperialismens militära intervention hamnat i en stark beroendeställning. Här har vi ökända figurer som den nyliberala ekonomen Mahmoud Jibril, som efter att haft huvudansvaret för Gaddafiregimens privatiserings- och avregleringsprogram i samband med upproret hoppade av. Han leder idag rebellernas regering i Benghazi. En annan huvudperson är den tidigare justitieministern Mustafa Abdul Jalil, som leder det nationella övergångsrådet. Nämnas kan att Jalil satt som domare i den famösa rättegången när bulgariska sjuksköterskor 2006 dömdes till döden anklagade för att ha åsamkat libyska barn HIV-smitta. Ett tredje exempel är Kalifa Hifter. Hifter var under 1980-talet hög militär befälhavare i Libyen men hoppade av. Han har under de senaste decennierna mestadels framlevt sina dagar i USA. Hifter damp plöstligt ner i Benghazi 17 mars, samma dag som FN tog resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Han tilldelades, efter påtryckningar från Washington, en hög militär position i rebellernas styrka.
I Libyen finns det inte mycket av en inhemsk borgarklass. Mot bakgrund av den omgestaltning av ekonomin, som under senare år tagit fart, torde den libyska eliten främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som junior partners till västimperialism självt lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor. Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet. Arbetare, ungdomar, rättighetsaktivister ja alla som kämpat för friheten vill se en reell förändring och inte bara ett skifte av förtryckare på maktens taburetter. Det är krafter av det slaget som vi när den försöker organisera sig efter förmåga måste ge allt vårt stöd.

norran 1 2 3

tisdag 23 augusti 2011

Hur?

C vill ha svenska Chinatowns skriver Nsk.

Ska bli intresant att få ta del av de skarpa förslagen för att uppnå fler etniska enklaver i Sverige. förbjuda invandrare att tjäna mer än sjuttio kronor i timmen? reservera fast jobb till etniska svenskar? Staliga regler var invandrare får bosätta sig?
detta fantastiska förslag från Centern när de ännu ligger över fyra procentgränsen. Bävar vad den nya partiledningen kommer att föreslå när opinionssiffrorna ligger under fyra procent


onsdag 17 augusti 2011

Framtidens gymnasieskola i Hässleholm

( Insändare i dagens Norra Skåne)

  • ”Hässleholms gymnasieskolor, och dess utbildningar, fyller en viktig och strategisk roll och skall vidmakthållas.”

Ett citat från den styrande sexpartialliansens (m, c, fp, mp, fv, och kd) politiska program för den här mandatperioden. Det är svårt att inte hålla med om den här inriktningen. Problemet är den avgrundsdjupa skillnaden mellan programförklaringen och den faktiska praktiken. Sexpartialliansen har rätt när de skriver att ”gymnasieskolan fyller en strategisk roll för kommunen” Gymnasieskolan har bland annat som strategisk uppgift att förse det lokala näringslivet, t.ex. Ballingslöv AB, Swepart, Industriteknik, Emmaljunga Barnvagnsfabrik och många fler med kompetent arbetskraft. Men för att industrin skall kunna överleva och fortsätta att expandera i Hässleholms kommun så måste gymnasieskolan kunna fullfölja sin strategiska uppgift att t.ex. utbilda dugliga svetsare, snickare och cnc-operatörer. Utan arbetskraft blir det svårt att expandera i eller lokalisera verksamheter till Hässleholm. Tyvärr anser inte BUN - majoriteten (m, c, fp, mp, fv, kd) i praktiken att det lokala näringslivets behov skall få påverka vilka program som skall erbjudas av Hässleholms Gymnasium. Inställningen är att endast femtonåringarnas val skall avgöra programutbudet – samverkan med näringslivet lyser med sin frånvaro när förvaltningen och BUN fattar sina beslut.

”Snålbudgetalliansen” har beslutat att industriprogrammet och hantverksprogrammet – trä skall läggas ner enbart utifrån att årets femtonåringar inte i tillräckligt hög grad hade valt något av dessa program. Att enbart låta kommunens programutbud styras av vad femtonåriga barn för tillfället vill studera får förödande konsekvenser för näringslivets personalförsörjningsmöjligheter på sikt.

Tyvärr så verkar BUN domineras av valfrihetstalibaner och fega andrahandspolitiker som inte vågar/kan se längre än BUNs budget. Detta är möjligen bra för BUNs budget men det riskerar också att leda till sotdöden för delar av det lokala näringslivet. Så här inför terminsstarten hoppas jag innerligen att BUN-majoriteten har nyktrat till under sommaren och inser att vårens nedläggningsbeslut av svets- och träutbildningarna var strategiskt oklokt.

Henrik Hedman

torsdag 11 augusti 2011

Frihetsvåg till Damaskus

Det började i Daara, en mindre stad i södra Syrien, i mitten av mars. Barn i de yngre tonåren ropade slagord som ”bort med presidenten, bort med hela systemet” i klassrummen, samtidigt som de uttryckte stöd för den egyptiska revolutionen. Assadregimens reaktion lät inte vänta på sig. Mitt i natten stormade polisen in i barnens hem och förde bort dem. När barnens föräldrar samlades på gatorna och krävde att få veta var deras barn befann sig och att de skulle släppas gick polisen till attack och öppnade eld mot demonstranterna, varvid 55 människor dödades.
Händelsen ger en naken vittnesbörd om Assadregimens oerhörda brutalitet. Den här gången ströps dock inte protesterna i sin linda utan spreds istället som ringar på vattnet till alltfler samhällen. Idag, fem månader senare, genomlever regimen sin värsta kris någonsin.

År 1963 tillskansade sig det ”socialistiska” Baathpartiet genom en militärkupp makten i Syrien. Interna stridigheter 1970 förde därefter den dåvarande försvarsministern Hafez al-Assad till makten. Han avled i en hjärtattack 2000 och efterträddes av sin son Bashar.
Efter Baathpartiets makttillträde förstatligades banker och industrier och en jordreform genomfördes. Tillsammans med Nassers Egypten gick man i spetsen för den arabiska fronten mot Israel. Sexdagarskriget 1967 slutade dock i en katastrof och Israel kunde ockupera omfattande landområden, bland annat de syriska Golanhöjderna.

I vissa vänsterkretsar – främst stalinistiska och maoistiska – lovordas den syriska regimens ”antiimperialism”. Det har emellertid alltid varit frågan om en inkonsekvent antiimperialism med många förbehåll. Visst motsätter man sig att ingå en separatfred med Israel och stöder palestinska motståndskrafter, samt krafter som står i vägen för ett ökat israeliskt/amerikanskt/saudiskt inflytande i dagens Libanon. Men man bör minnas att regimen i 1970-talets libanesiska inbördeskrig ställde sig på de kristna högerfalangisternas sida, minnas att man enrollerade sig i USA-alliansen under det första Irakkriget 1991 och minnas att man i det så kallade kriget mot terrorismen varit USA behjälpligt med underrättelseinformation och genom att ställa sina fängelsers tortyrhålor till förfogande.

Förklaringen till denna inkonsekventa antiimperialism är att Baathpartiets styre alltid varit en järnhård diktatur – med undantagstillstånd ända sedan makttillträdet 1963. Demokratiska val har aldrig genomförts och fria fackföreningar har heller aldrig tillåtits. Antiimperialismen vilar inte på någon aktiv folklig bas. Det härskande skiktets ställningstaganden bottnar främst i en pragmatisk realpolitik utifrån vad som upplevs bäst gagna de egna snäva politiska och ekonomiska intressena. Det är därför USA kunde köpa Syrien med frikostiga lån och bistånd i samband med Irakkriget 1991 och det är därför som ett israeliskt återlämnande av Golanhöjderna mycket väl skulle kunna ligga till grund för en separatfred.

Den syriska regimens nuvarande kris har bland annat sin rot i att den ekonomiska kurs som man framförallt sedan 2005 slagit in på – när man anammat IMF:s recept med avregleringar, privatiseringar och sociala nedskärningar – lett till ökad arbetslöshet och vidgade sociala klyftor. Dessutom har Syrien sedan 2006 plågats av en nästan oavbruten torka, som föranlett att boskapsbeståndet minskat med minst 80 procent, och att tiotusentals familjer drivits in till städerna. Upp till 3 miljoner av Syriens 22 miljoner invånare bedöms leva i djup fattigdom till följd av denna torka. Det främsta skälet till krisen är dock att regimen inte har kunnat bryta svallvågorna från resningarna i övriga delar av arabvärlden. De härskande kan inte hindra att människor följer utvecklingen och hämtar inspiration från Al-Jazeera och Internet.

Den syriska oppositionen är av en brokig karaktär. Det är svårt att skönja några tydligt ledande organisatoriska krafter. Ett brett spektrum av liberaler, socialister, muslimer, intellektuella, kurder och framförallt spontant mobiliserade människor sluter sig samman i kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är inte lätt att sia om utvecklingen efter Assadregimens eventuella fall. Det enda som är säkert är att denna regims fall är nödvändig för att människor fritt ska kunna organisera sig, att det ska komma in luft och ljus i samhället, ja för att Syrien ska kunna ta sig ur sin nuvarande återvändsgränd.


NSK NSK

söndag 7 augusti 2011

Draksådden



Den blodigaste attacken någonsin har riktats mot nordisk arbetarrörelse. Inte Ådalen 1931, inte ens under den nazistiska ockupationen av Norge och Danmark under det andra världskriget drabbade arbetarrörelsen och vänstern i ett sådant mordiskt enskilt slag. Endast massarkebuseringarna efter finska inbördeskriget 1918 med avsikt att utrota den röda sidan överträffar massakern på Utöya. Att gärningsmannens uttalade mål just var att utrota en ny generation socialister placerar in honom i det långa sammanhanget av högerterror mot arbetarrörelsen och vänstern – från de europeiska massavrättningarnas 1800-tal, till 1900-talets fascistterror och efterkrigstidens mördarpatruller i Asien och Latinamerika.

Att massakern inträffar nu kan, bortom den personliga enskildheten, ses som en följd av en fruktansvärd logik. Uppbygget av välfärdsstater med alltmer jämlika villkor fram till 1980-talet hörde till arbetarrörelsens främsta historiska bedrift. Den allmänna välfärden var både uttryck för och bidrog till fredligare samhällsförhållanden. Med 1980-talets högeroffensiv – Thatchers och Reagans år med militär upprustning, antifackliga arbetsgivaroffensiver, ideologiska kampanjer mot allt som luktade socialism och kollektiv solidaritet – attackerades också välfärdssystemen.
Trettio års oavbrutna offensiv har inte bara slagit sönder mycket av sociala rättigheter och jämlika villkor. Själva idén om solidaritet, jämlikhet och gemensamma lösningar har utgjort måltavla för en ideologisk storm från nyliberalt och nykonservativt håll. Det är som en del av den stormen den nationalistiska europeiska högerextremismen vuxit fram med sitt hat mot varje föreställning om alla människors lika värde och solidaritet över etniska och andra gränser.

Under 1900-talet sågs arbetarrörelsen av borgerlighetens reaktionära grupper som den främsta företrädaren för den demokrati och jämlikhet man avskydde och fruktade. Under 1930-talets kristider och sociala motsättningar blev arbetarrörelsen därmed det yttersta målet för högerreaktionens attacker genom fascismen och nazismen. Idag har demokratin komplementerats med det ”mångkulturella samhället” som måltavla för gamla och nya reaktionära krafter. I botten ligger avskyn mot jämlikhetens idé och praktik, socialismens själva kärnpunkt. Det just denna punkt som utgör det förenade fokus för dagens högerreaktionärer – vare sig de pläderar fredligt i salongerna eller marscherar fram i blodbadet på Utöya.
Skräckinjagande tabellenligt äger massmordet rum i en tid när det kapitalistiska finanssystemet likt under 1930-talet skälver i sina grundvalar, när klasskonflikterna exploderar i den sociala nedhuggningens Europa medan massrevolutionens folkliga krafter åter vaknar kring södra Medelhavet. Det hopp som revolutionerna och motståndet förmedlar vänsterut betyder växande oro och avsky högerut. Det är konstanten som förenar oss med mellan- och förkrigstidens händelseförlopp. Nya teknologiska förutsättningar med Internet, förstörelsevapen och förändrade kulturella landskap skiljer oss.

Men om draksådden – det ideologiska hatet mot socialism, jämlikhet och demokrati – i början av 1900-talet gav oss Hitler och nazismen på 1930-talet, har sådden under de senaste trettio årens offensiv mot jämlikheten nu givit oss högerhatets mest skräckinjagande planta.
Att förhindra dess spridning, riva upp dess ideologiska rötter och dika ut dess sociala grogrunder hör återigen till arbetarrörelsens främsta uppgift – en uppgift som Utöya visade handlar om liv och död.