Det började i Daara, en mindre stad i södra Syrien, i mitten av mars. Barn i de yngre tonåren ropade slagord som ”bort med presidenten, bort med hela systemet” i klassrummen, samtidigt som de uttryckte stöd för den egyptiska revolutionen. Assadregimens reaktion lät inte vänta på sig. Mitt i natten stormade polisen in i barnens hem och förde bort dem. När barnens föräldrar samlades på gatorna och krävde att få veta var deras barn befann sig och att de skulle släppas gick polisen till attack och öppnade eld mot demonstranterna, varvid 55 människor dödades.
Händelsen ger en naken vittnesbörd om Assadregimens oerhörda brutalitet. Den här gången ströps dock inte protesterna i sin linda utan spreds istället som ringar på vattnet till alltfler samhällen. Idag, fem månader senare, genomlever regimen sin värsta kris någonsin.
År 1963 tillskansade sig det ”socialistiska” Baathpartiet genom en militärkupp makten i Syrien. Interna stridigheter 1970 förde därefter den dåvarande försvarsministern Hafez al-Assad till makten. Han avled i en hjärtattack 2000 och efterträddes av sin son Bashar.
Efter Baathpartiets makttillträde förstatligades banker och industrier och en jordreform genomfördes. Tillsammans med Nassers Egypten gick man i spetsen för den arabiska fronten mot Israel. Sexdagarskriget 1967 slutade dock i en katastrof och Israel kunde ockupera omfattande landområden, bland annat de syriska Golanhöjderna.
I vissa vänsterkretsar – främst stalinistiska och maoistiska – lovordas den syriska regimens ”antiimperialism”. Det har emellertid alltid varit frågan om en inkonsekvent antiimperialism med många förbehåll. Visst motsätter man sig att ingå en separatfred med Israel och stöder palestinska motståndskrafter, samt krafter som står i vägen för ett ökat israeliskt/amerikanskt/saudiskt inflytande i dagens Libanon. Men man bör minnas att regimen i 1970-talets libanesiska inbördeskrig ställde sig på de kristna högerfalangisternas sida, minnas att man enrollerade sig i USA-alliansen under det första Irakkriget 1991 och minnas att man i det så kallade kriget mot terrorismen varit USA behjälpligt med underrättelseinformation och genom att ställa sina fängelsers tortyrhålor till förfogande.
Förklaringen till denna inkonsekventa antiimperialism är att Baathpartiets styre alltid varit en järnhård diktatur – med undantagstillstånd ända sedan makttillträdet 1963. Demokratiska val har aldrig genomförts och fria fackföreningar har heller aldrig tillåtits. Antiimperialismen vilar inte på någon aktiv folklig bas. Det härskande skiktets ställningstaganden bottnar främst i en pragmatisk realpolitik utifrån vad som upplevs bäst gagna de egna snäva politiska och ekonomiska intressena. Det är därför USA kunde köpa Syrien med frikostiga lån och bistånd i samband med Irakkriget 1991 och det är därför som ett israeliskt återlämnande av Golanhöjderna mycket väl skulle kunna ligga till grund för en separatfred.
Den syriska regimens nuvarande kris har bland annat sin rot i att den ekonomiska kurs som man framförallt sedan 2005 slagit in på – när man anammat IMF:s recept med avregleringar, privatiseringar och sociala nedskärningar – lett till ökad arbetslöshet och vidgade sociala klyftor. Dessutom har Syrien sedan 2006 plågats av en nästan oavbruten torka, som föranlett att boskapsbeståndet minskat med minst 80 procent, och att tiotusentals familjer drivits in till städerna. Upp till 3 miljoner av Syriens 22 miljoner invånare bedöms leva i djup fattigdom till följd av denna torka. Det främsta skälet till krisen är dock att regimen inte har kunnat bryta svallvågorna från resningarna i övriga delar av arabvärlden. De härskande kan inte hindra att människor följer utvecklingen och hämtar inspiration från Al-Jazeera och Internet.
Den syriska oppositionen är av en brokig karaktär. Det är svårt att skönja några tydligt ledande organisatoriska krafter. Ett brett spektrum av liberaler, socialister, muslimer, intellektuella, kurder och framförallt spontant mobiliserade människor sluter sig samman i kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är inte lätt att sia om utvecklingen efter Assadregimens eventuella fall. Det enda som är säkert är att denna regims fall är nödvändig för att människor fritt ska kunna organisera sig, att det ska komma in luft och ljus i samhället, ja för att Syrien ska kunna ta sig ur sin nuvarande återvändsgränd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar