Det är lätt att glömma att två av den borgerliga alliansens partier har rötter i folkrörelser: Centern med sitt förflutna som Bondeförbundet. Kristdemokraterna som med sin frikyrkliga bas skiljer sig från kontinental-Europas högerinriktade, katolskt dominerade kristdemokratiska partier.
När kristdemokraterna (KD) kom in i riksdagen efter valet 1991 med drygt 7 procent av rösterna – och även blev en del av regeringsmakten i den borgerliga fyrklövern under Carl Bildts ledning – kunde det tolkas som ett slags ”moralisk protest” mot ett samhälle där ekonomisk och politisk kris också ledde till en kris för värderingar och moral.
Därefter har utvecklingen till ett högerparti vilket som helst gått till synes lekande lätt, exempelvis bytte partiet utan betänkligheter linje i kärnkraftsfrågan.
Ånyo med borgerligheten vid regeringsmakten efter valet 2006 har partiets företrädare fått ansvar för de områden där de svagaste och mest utsatta drabbats hårdast – sjukvården och äldreomsorgen. Där märks också klyftan mellan KD:s ideal och den politik som man faktiskt är med och driver tydligast:
Alla medborgare ska kunna åldras med värdighet och äldreomsorgen ska vara väl utbyggd, säger partiets principprogram. Rapporter från äldreboenden där vårdbolagen gör sina vinster ger en annan bild av inskränkta resurser för de äldre och orimlig arbetssituation för personalen.
Programmet säger även att vården ska vara solidariskt finansierad, behovs- och inte efterfrågestyrd samt tillgänglig för befolkningen på lika villkor. Men i den verkliga världen står KD bakom vårdvalsreformen inom primärvården som innebär just att vården blir efterfrågestyrd – ju fler besök desto högre intäkter. Och den solidariska finansieringen har underminerats av beslutet att tillåta patienter med privata sjukförsäkringar på offentligt drivna sjukhus.
Senaste året – efter 2010 års låga valresultat och under trycket av opinionsmätningarnas ständiga hot om förlust av riksdagsplatserna – har en ökad olust märkts hos många kristdemokrater.
Inför partiets riksting nu i helgen visar motioner att det finns ett missnöje, med stöd i tunga partidistrikt, mot delar av regeringspolitiken. Kristdemokraterna borde ”högljutt kräva omedelbara förändringar” av sjukförsäkringsreglerna. Migrationsverket ska inte få besluta om avvisning av asylsökande till länder som av FN-organet UNHCR bedöms som osäkra. En motion kräver stopp för avvisningar av kristna, andra troende, etniska minoriteter och HBTQ.
Partiledningen delar motionärernas oro på ett sätt som får en att tro att partiets slogan ”Kristdemokraterna – ett mänskligare Sverige” ska uttolkas som ”mänskligare än Moderaterna”. Det har blivit fel, sjukförsäkringsreformen har skapat osäkerhet och oro, Migrationspolitiken får inte leda till att familjemedlemmar skiljs från varandra, etc. Men – i fråga efter fråga – konstateras att KD rönt framgång och att regeringen är på rätt väg.
Så tar till exempel partistyrelsen åt sig äran av regeringens förslag till förändringar i sjukförsäkringen, förändringar som av andra kallats för kosmetiska.
Trots allt tal om människovärde och omsorg finns det en gräns för humanismen. Trots talet om att samhället ska byggas underifrån, utan maktfullkomlighet från ovan ställer sig partiet utan att tveka bakom en annan maktutövning – marknadens. Inte en enda motion kritiserar privatiseringspolitiken. På den punkten skiljer sig inte partiet från andra företrädare för etablissemanget, vare sig det gäller politiker, företagare eller media.
Det spelar ingen roll vilka absurda uttryck som kommersialiseringen av samhällsservicen tar sig – det är ingen av de etablerade som kan identifiera de gemensamma mekanismerna. Inte ens när radioprogrammet Kaliber avslöjar att polisen helt koncentrerar sig på lätta brott för att samla ”FUP:ar” (förundersökningsprotokoll) drar någon parallellerna med vårdcentralerna som ger tider till patienter med snuva på de gamla och multisjukas bekostnad. I KD:s ideologi döljs mekanismerna. Problemet är individuellt, att människor är ofullkomliga och kan förblindas av ”längtan efter makt, status eller pengar”. Det löses med ”karaktärsutveckling”.
Kristdemokraternas bristande moral behöver knappast avslöjas för dem som drabbas av regeringens politik. Men den naiva tilltron till – alternativt den cyniska uppslutningen bakom – marknadskrafterna måste bekämpas. Det finns ingen anledning alls att ge de kristna monopol på delar av KD:s värdegrund: solidaritet med de svaga och förtryckta, synen på människan som en unik person i ömsesidigt beroende av andra, värnandet om jordens resurser. Men om den värdegrunden ska omsättas i verklighet måste marknaden drivas ur templet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar