I revolutionära tider är händelseutvecklingen oftast lika hastig som den är motsägelsefull. Den massiva bombattacken mot Khadaffis styrkor i Libyen tog de flesta på sängen, och vänstern kastade sig yrvaket in i en debatt som till största delen redan var postfaktisk.
På några timmar gjordes frågan om vi skulle vara ”för” eller ”mot” en flygförbudszon överflödig – som Carl Bildt uttryckte det: ”det finns helt enkelt ingenting kvar i Libyen som kan flyga”.
Nästan lika snabbt blev kravet på JAS till Medelhavet meningslöst. Att efter ett par veckor skicka åtta svenska bombplan för att bomba ett land där inga mål finns kvar vore i bästa fall den tommaste av alla tomma gester.
Flygförbudszonen är ett faktum, huruvida det påskyndar eller hindrar den arabiska revolutionen är en fråga för historien, inte för politiska aktivister. Kanske kommer händelsen visa sig inte vara så avgörande som den verkar när bomberna faller. Den revolutionära vågen i arabvärlden inspireras av uppror i andra länder, men det är inte det som driver den – den drivs av fattigdom, vanstyre och förtryck.
Men låt oss vara glasklara med en sak: stöd till imperialismens krig mot Khadaffi är inte ett stöd till revolutionen i Libyen. Gång på gång upprepar också de högsta representanterna för USA att syftet med angreppen inte är att stödja rebellerna.
Inte heller är syftet att förhindra att civila liv spills. Detta har kanske bäst sammanfattats av Phyllis Bennis från Institute for Policy Studies: ”Oppositionen i Libyen, eller åtminstone stora delar av den, gjorde en helt legitim begäran om internationellt stöd, och av goda humanitära skäl tycker många människor i stora delar av världen att det är något de har rätt till. Men regeringar är inte människor. De tar inte strategiska beslut av humanitära skäl. De använder inte sina krympande resurser, och de använder framförallt inte militärmakt, för att nå humanitära mål. Så regeringars kalla strategiska beräkningar kan inte ses som ett legitimt svar på de humanitära behoven hos Libyens folk eller den humanitära impulsen hos världens folk.”
USA upprätthåller inte en flygförbudszon för mellan 10 och 30 miljoner dollar per dag om landets mäktiga inte tror att de kan få något tillbaka. En bieffekt av angreppet kan bli att människoliv räddas, en annan kan bli att revolutionen i området stärks. Men det är inte det som är syftet, så stöd till det imperialistiska kriget är därmed inget annat än stöd till det imperialistiska kriget.
Ett verkligt stöd till rebellerna hade varit att ställa kortdistansmissiler och bombflyg under Benghazis kommando. Ett annat att ge de stridande där de vapen och ekonomiska resurser som de begärt. Den som tycker att ett sådant scenario låter orealistiskt har också förstått vad kriget mot Khadaffi i grund och botten handlar om, och vad det inte handlar om.
För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår två saker: för det första att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen kommer att se ut varierar med hur förutsättningarna ter sig där vi agerar. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.
Vår andra uppgift blir att bevaka de imperialistiska makternas försök att kontrollera den arabiska revolutionens förlopp. Meningen med att vi ska förstå det imperialistiska spelet – som ibland spelas med humanitära bomber, men mycket oftare med andra humanitära medel som USAID eller National Endowment for Democracy – är att beväpna den revolutionära rörelsen i alla länder med den kunskap som behövs för att inte våra taktiska manövrer ska motverka våra strategiska mål.
För en demokratisk revolution i någon djupare mening kommer med nödvändighet också att vara anti-imperialistisk. För att citera den indiska aktivisten och författaren Arundhati Roy:”[Väst] hoppas på samma sorts färg’revolutioner’ som de iscensatte i östra Europa. Men arabvärlden har varit offer för 150 år av brutal kolonialism och nykolonialism, permanent israelisk aggression, otaliga USA-ledda krig och nyliberala härjningar dekorerade med västvänliga oljeprinsar som spelar upp ett Disneyarabien för de svältande massorna. Ett antal rabiata liberaler kommer inte att räcka för att vända det legitima hat mot väst som massorna närt i generationer. I Mellanöstern och arabvärlden betyder demokrati antiimperialism.
Nsk Nsk Nsk
Jo,det ligger sanningar i dessa analyser, men nu gäller det främst att stoppa det libyska folkets lidande och vända flyktingströmmarna tillbaka till ett framgångsrikart,blomstrande Afrika,som har stora resurser.Ingen tjänar på ett krig.Alla är ju förlorare och USA har faktiskt inte råd att kriga!Men det finns ju en krigsindustri...och en del har intressen i denna!Snart måste väl afrikaner få del av sina rikedomar ,så att de kan flytta hem igen och slippa tära på det svenska pensionssystemet,för annars lär vapnen från Bofors behövas för att värna VÅRA gränser.Detta är det viktigaste för svenskt försvar!
SvaraRaderaNi har väl ärliga syften angående hjälpen till Libyens sargade folk och tänker väl inte utnyttja en upprorsstämning närhelst den dyker upp för egna revolutionära syften,för då är ni ju lika lömska som di religiöse?För övrigt tycker jag att oljeprinsarna kan smetas in med olja och fjäder.Då skulle öknens kameler också få lite roligt i det allvarliga,ortodoxa och nudistfientliga Saudiarabien,där inget utrymme finns för privata initiativ eller humor.Läs Carmen Bin Ladins bok,En gyllene bur!Vi kan inte hjälpa fram en sådan ideologi,bara motverka libyskt lidande nu!
SvaraRadera