”Mubarak ditt flyg till Saudi-Arabien väntar på dig”. Miljoner demonstranter skanderar nu dessa ord på gator och torg i Egyptens större städer, trötta på diktatur, korruption, massarbetslöshet och milsvida sociala klyftor.
Likt revolutionens stormsvalor är ungdomsgenerationen navet i de rådande protestyttringarna. Det är inte förvånande i ett land där majoriteten av befolkningen är under 30 år. Egypten har dessutom en välutbildad yngre befolkning. Varje år sprutar landets lärosäten ut tiotusentals nya akademiker, men det är till en verklighet som inte har mycket att erbjuda i form av anställningar och en trygg social vardag.
Att demokratikraven nu reses höga över hela arabvärlden är inte heller förvånande. Av Arabförbundets 22 medlemmar är det under det senaste decenniet endast två som hållit några fria val värt namnet: Libanon och Palestina. Arabvärlden har, trots stora omvärldsförändringar, bibehållit sin ålderdomliga mix av shejkdömen och auktoritära despotier. Det folkliga missnöjet har dock alltmer stegrats.
Liberala debattörer har en tendens att se denna brist på demokrati som ett specifikt förklenande arabiskt karaktärsdrag. Ingenting kan dock vara mer missvisande. Roten till arabvärldens demokratiunderskott är i själva verket att västvärldens imperialistmakter gett ett massivt stöd till en mängd diktaturer och motarbetat folkliga demokratisträvanden – och då ytterst med syftet att kontrollera områdets väldiga oljetillgångar. När exempelvis Hamas gick segrande ur det demokratiska valet i Palestina 2006 blev Gaza föremål för rena svältblockaden och med hjälp av sin nära allierade Israel utsätts Libanons sköra demokrati för ständig destabilisering.
Också i Nordafrika förskräcker spåren efter dessa imperialistmakters framfart. Det allra värsta övertrampet var när man 1992 vägrade att acceptera det islamiska FIS valseger i Algeriet utan istället gav sitt stöd till en blodig militärkupp. Följden blev ett inbördeskrig med 180 000 döda.
Och nu befinner sig således Mubaraks regim, en av den västliga imperialismens närmaste allierade, i gungning. Varje år mottar denna regim 1,3 miljarder dollar i amerikanskt militärt bistånd, man tillhandahåller tortyrhålor i USA:s så kallade krig mot terrorismen, är Israels trogna bundsförvant i arabvärlden, genomför Internationella Valutafondens nyliberala hästkurer och öppnar dörren på vid gavel för utländska investeringar.
Till slut har Mubarak – efter amerikanska påtryckningar – deklarerat att han inte kommer att ställa upp i höstens presidentval. Obamaadministrationen har bedömt att hans timme är slagen och vill få till stånd palatsrockader, samtidigt som det rådande systemet bibehålls. En verklig demokratisering i Egypten – och arabvärlden i övrigt – står emellertid i motsatsställning till den västliga imperialismens intressen och kan bara uppnås i kamp mot denna imperialism.
Vad finns det då för positiva alternativ till Mubaraks fallfärdiga regim? Ja, enbart en legalisering av alla förbjudna partier, frigivning av politiska fångar, pressfrihet och demokratiska val skulle sända en mäktig stötvåg genom hela arabvärlden, en stötvåg som även skulle kunna skaka om Saudi-Arabien och de små men oljestinna emiraten vid Persiska viken. Det som är mest trösterikt i nuläget är att den egyptiska arbetarklassen under senare år vuxit i militans och styrka. En strejkvåg har – anförd av den kvinnodominerade textilsektorn – sköljt över landet. För några dagar sedan bildades den oberoende fackföreningsrörelsen CTUWS på nationell basis. CTUWS har som sin första aktion manat till generalstrejk mot Mubaraks diktatoriska styre.
Vi socialister ger allt vårt stöd till den sociala revoltens Egypten, den uppflammande vrede och mobilisering som tilldelats epitetet hibiskus- eller nilrevolutionen. I samma andetag när vi en förhoppning om att denna rörelse når så långt som möjligt på vägen mot den sociala revolutionens yttersta mål; att en klass herravälde ersätts med en annan klass herravälde, att hibiskusen i sin förlängning färgas illröd av en socialistisk revolution.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar