Privatiserings eländet

”Giftpiller” mot privatiseringar
Av ledarred

”Telia lamslås!” ”Hårt slag för alla småsparare!” ”Ett riktigt giftpiller.”
Sällan har väl det snöda klassintresset demonstrerats i gällare tonläge. Riksdagsmotionen från socialdemokraterna och Miljöpartiet från oktober 2010 om att stoppa vidare privatisering av Vattenfall, Posten, Telia och det statliga bolåneinstitutet SBAB, fick i dagarna det borgerliga etablissemanget att gå i taket. Det vill säga när det stod klart att motionen kan få majoritet i riksdagen. Gällast var i vanlig ordning marknadsfundamentalisterna på Dagens Nyheter, kränkta av oförskämdheten i att ens ställa förslaget. Med stoppmotionen ”går staten miste om mångmiljardintäkter”, rasade bladet, noga med att förtiga de väldiga vinstbelopp som flera av bolagen årligen tillför statskassan.
Och Telia Soneras ”alla småägare” och småsparare i Sverigefonder! Genom att ”bakbinda” företagets ledning och styrelse riskerar ”eventuella strukturaffärer med utländska företag” att försvåras och bolaget rasa på börsen, ömkade kommentarerna.

Att denna medömkan med rikets småsparare under tider av spekulationskaruseller, rikskapitalism och finanskris annars är obefintlig hindrar förstås inte den liberala upprördheten. Privatisering av lönsamma statliga bolag handlar helt frankt om klassintresse förklätt till ideologi. Genom privatiseringarna öppnas investerings- och vinstmöjligheter för de samhällsskikt som har kapital att satsa och förmera. Det är dessa samhällseliter som bär upp borgerlighetens politiska partier och uttrycker sina intressen i idéernas form. Hur tomt idéerna oftast skramlar uttrycktes av folkpartiets talesman i näringslivsfrågor, Eva Flyborg, med orden: ”Det är alltid skadligt för marknaden att ha statligt ägda bolag”. Att det statliga bolåneinstitutet SBAB bidragit till sänkta bolånekostnader kommenterade talesmannen: ”Det som man har lärt sig genom åren är att även om statliga insatser tillfälligtvis kan göra att priset pressas och så vidare, så blir den marknaden inte bra i längden, den blir manipulerad.”

Att den marknadsliberala fundamentalismen tycks kunna få på nöten av en riksdagsmajoritet är välkommet men betyder inte att allt är frid och fröjd från ett vänsterperspektiv. I majoriteten bakom ett möjligt nederlag för regeringen finns förstås Sverigedemokraterna med sin ruggiga nationalism. Men även bland motionärerna valsar de mest skilda motiveringar runt. Istället för att argumentera demokratiskt med udden riktad mot dagens kapitalistiska marknadsvälde stöder sig motionen från socialdemokraterna och miljöpartiet på andra motiv, bland annat säkerhetspolitik. Det är Telias fasta koppar- och fibernät som måste bli föremål för säkerhetspolitisk analys innan regeringen kan ”återkomma” med förslag om bolagets framtid. Att SBAB bör behållas i statlig ägo motiveras med att det utgör ett ”kraftfullt verktyg för att skärpa konkurrensen”. Och motiveringen för att stoppa en privatisering av Vattenfall anges kryptiskt vara dess roll som ”dominerande aktör på en marknad som inte fungerar väl.”
Men även om motiveringarna spretar – och Miljöpartiet inte tvekar att backa upp regeringens utförsäljning av Nordea och SAS – finns ett viktigt resonemang om de statliga företagens samhällsansvar med ledord som ”öppenhet, miljö, etik, socialt ansvar, jämställdhet och mångfald.” Att Vattenfall bör användas som ett ”oerhört kraftfullt energipolitiskt verktyg” och de statliga företagen” bidra till en långsiktigt hållbar samhällsutveckling” är argument som träffar marknadsliberalerna i solar plexus.
Det återstår nu att se om stoppmotionen under de kommande veckorna förhandlas bort i riksdagskorridorerna eller om Sveriges rikas regering tvingas sätta ”giftpillret” i halsen.

Nsk