söndag 31 oktober 2010

Vården efter valet – dags att gå samman!


Av ledarred

När rapporter började komma om hur svårt sjuka människor drabbades av de nya sjukförsäkringsreglerna trodde nog många att det skulle bli alliansregeringens fall. Personer med pågående cancerbehandling tvingades avbryta den för att ”pröva sin arbetsförmåga”. Neurologiskt sjuka och psykiskt sjuka drabbades. Att angripa de sjuka – det måste väl ändå vara oförenligt med bilden av vilket samhälle vi vill ha?

Att upprördheten inte ledde till att Reinfeldt röstades bort, kan bara förklaras med att alternativen medvetet lagt sig så nära de borgerliga som möjligt i vårdfrågorna. Socialdemokratin accepterade vinst i välfärden, och Vänsterpartiet svalde det.

Så nu väntar fyra år till med Reinfeldt, för de sjuka kommer det att innebära ökad otrygghet.
Fler kommer att utförsäkras i takt med att sjukpenningdagarna eller de gamla tidsbegränsade sjukersättningarna går ut. De kommer att få en ”chans” att pröva sin arbetsförmåga när arbetsförmedlingen på 90 dagar ska försöka åstadkomma den rehabilitering som vården inte lyckats med på år eller decennier. De flesta av oss är – till skillnad från experterna – inte förvånade över att cirka en tredjedel av dessa åter blir sjukskrivna efter den chansen!

Därtill väntar nya sparbeting i vården. I regeringens kalkyler inför de närmaste fyra åren framkommer det att den offentliga sektorn inte kommer att få öka i takt med bruttonationalprodukten. Dessutom kommer Vårdvalssystemet i primärvården att införas i hela landet. Privata vårdgivare får med offentlig ersättning starta mottagningar var som helst, och inte där vårdbehoven finns.

I Stockholm mässar borgerliga sjukvårdspolitiker om den fantastiska framgången för Vårdval Stockholm. Men utvärderingen visar främst att antalet besök ökat – och allt annat vore ju märkligt, eftersom det är det man får ersättning för! Vårdkvaliteten är en annan sak… Och det är de rikaste stadsdelarna som tjänat mest på vårdvalet.

Privatiseringarna kommer att rulla vidare. Akutsjukhus kommer att kunna säljas ut. Miljarder kommer att fortsätta att föras ut ur landet till riskkapitalbolagens skatteparadis.

Inom psykiatrin i Stockholm planeras det också för vårdval. Med logiken från primärvårdsreformen innebär det att nya mottagningar startas, resurser dräneras från den redan utarmade offentliga psykiatrin, vårdkedjor bryts upp och samverkan försvåras. Det är särskilt anmärkningsvärt i en verksamhet där alla granskningar i spåren av Anna Lindh-mordet mynnat ut i slutsatsen att kontinuitet och samverkan är allra viktigast. I Skåne, där man valt upphandling som modell för privatisering, kommer kontinuiteten likaså att krossas nu när en del av psykiatrin i Lund byter privat vårdgivare.

Eländeskatalogen kan göras längre. Men eländigast är att motståndet är så svagt. Media raljerar över franska gymnasieungdomar som ansluter sig till protesterna mot pensionsreformen – men de franska ungdomarna förstår mycket mer än journalisterna. De förstår något grundläggande om solidaritet, att vi måste gå samman för att slå vakt om den sociala tryggheten, välfärden och det gemensamma.

Vi kan inte imitera den franska hösten. Vi kan inte tänka bort många decenniers svensk historia av byråkratisering och klassamarbete i arbetarrörelsen. Vi kan inte bara med viljekraft upphäva effekterna av trettio år av nyliberal samhällsförändring, som har försvagat banden mellan människor och ökat den samhälleliga vanmakten.

Men vi kan lära oss något mycket enkelt, nästan banalt: vikten av att gå samman. Vården är inget särintresse. Den måste försvaras av dem som drabbas – men inte bara av dem. Om den ska kunna räddas måste patienter, personal och anhöriga gå samman och söka kontakt med alla dem som ännu inte blivit patienter eller anhöriga.

Och vi måste gå samman för att ta verkliga steg. Fackföreningar, pensionärs- och patientorganisationer, kampanjgrupper och vänsterorganisationer måste mobilisera sina medlemmar för att göra något som betyder något. Varje nedläggning av en vårdcentral som stoppas är viktigare än enhet som uttrycks i luftiga paroller.

Men försvaret av vården – liksom av välfärden i stort – kan inte vara nostalgiskt. Det kommer det inte heller att bli om det förankras bland vårdavdelningarnas undersköterskor, de anhöriga till de äldre i behov av omsorg eller bland psykiatrins patienter. De vet att allt inte var bättre förr, att både hälsan och vården var ojämlika, och att resurserna inte räckte till. Med den ärliga insikten är vi bättre rustade att stå emot de väntade försämringarna och väcka perspektivet på en vård för alla.

lördag 30 oktober 2010

Inte många rätt i den här artikeln

Norra Skåne bör nog ändra lite i sin artikel - för så många rätt finns det inte i den. Lokal konkurrenten i Kristianstad har en betydligt bättre koll.
Första felet - det var inte nassarna som höll ett möte.
Andra felet - det var nassarna som attackerade och försökte storma mötet.
Tredje felet - det var inte AFA som organiserade mötet utan diverse autonoma vänstergrupper som försökte starta upp en lokalförening i Kristianstad.
Tips ring Kristianstadsbladet de har koll.
Under tiden så uppmanar jag norrans läsare att läsa artikeln tvärtom - då blir den i alla fall inte heltokig.

Henrik

Nsk Nsk KB röda lund

ps nu har norra ändrat artikeln - så nu stämmer det ds

torsdag 28 oktober 2010

Gymnasieinformation




Vi besökte gymnasiemässan i Kristianstad i dag och delade ut 600 flygblad. Där vi tog upp konsekvenserna med vinstdrivna friskolor. Tex att friskolorna har färre lärare än de kommunala, har betydligt färre utbildade lärare än de kommunala och att de struntar i att anställa specialpedagoger som kan hjälpa de elever som har problem med skolarbetet. Vi informerade också om vad som händer när en friskola går i konkurs.
En trevlig kväll som kommer att upprepas.
Henrik.


Flygbladet

onsdag 27 oktober 2010

Ska mp stödja klimatförnekare?

Miljöpartiet gick till val på tre frågor: Upprustning av Qpoolen, Stärkandet av närdemokratin och En klimatomställning av Sverige. Nu, knappt två månader efter valet, är dessa vallöften på väg ner i papperskorgen.
Majoritet av Hässleholms medborgare röstade för en renovering av Qpoolen, genom att ge sin röst till v, s, mp eller sd, som förespråkat en sådan. Nu överväger miljöpartiet att stödja Österås förslaget i stället.

En klimatomställning av Sverige var miljöpartiets huvudnummer i den senaste valrörelsen. Nu är de beredda att sluta upp bakom Sveriges kanske tydligaste klimatförnekare, Ernst Herslow, Hässleholms moderaternas kretsordförande.



• Vi undrar om Peter Groth och Company tror att närdemokratin stärks när partierna, högt över medborgarnas huvuden, säljer ut sina vallöften i slutna uppgörelser?
• Vi undrar hur skall klimatomställningen i Hässleholm gynnas av att miljöpartiet stödjer klimatförnekare?

Socialistiska partiet
nsk

söndag 24 oktober 2010

Individualiseringens tvångströja

Den stora faran med detta ”rådande tillstånd” är att regeringens strukturförändringar fördjupar den redan pågående individualiseringen av välfärden – vilket innebär en verklig mentalitetsförändring i det svenska samhället, en förändring som även tränger djupare ner i de breda folklagren.

När den borgerliga Alliansen lägger ut texten i sin nya regeringsförklaring deklarerar man med ansvarstyngt vibrato: ”Vårt främsta mål är att föra Sverige mot full sysselsättning”.

Begreppet full sysselsättning har dock för ministären Reinfeldt en annan innebörd än vad som i Sverige varit historiskt brukligt. Vanligtvis har det fått beteckna ett förhållande när arbetslösheten gått ner mot en procent. Idag ligger dock arbetslösheten på 8,4 procent och regeringens faktiska ambition och kalkyl sträcker sig inte längre än att arbetslösheten 2014 ska minska till sex procent.

För denna borgerliga regering är full sysselsättning synonymt med att över 300 000 människor saknar arbete, ett tillstånd som annars brukar falla under epitetet massarbetslöshet – så töms ett begrepp på sitt ursprungliga innehåll och reduceras till tom retorik.

Fenomenet att vända ut och in på begrepp löper överhuvudtaget som en röd tråd genom Alliansens regeringsförklaring, och budget inför 2011. Tag bara konceptet ”reformambition”, det handlar här inte primärt om att förbättra och utveckla den sociala välfärden, som vanligtvis förknippats med uttrycket, utan att regeringen har siktet inställt på att använda överskott i budgeten till att genomföra ytterligare skattesänkningar.

Däremot finns det inga som helst planer på att exempelvis höja taket i a-kassan; det tak som idag ligger på 18 700 kronor/månaden och som nästan alla heltidsarbetande redan slagit i, det låga tak som gör att a-kassan inte längre fungerar som ett skydd mot inkomstbortfall utan snarare fått en funktion som en form av existensgaranti eller fattigvårdsunderstöd.

I det stora hela serverar inte den ombildade Alliansregeringen några sensationer när de redovisar sina planer för de kommande fyra åren. De stora strukturförändringarna – omfattande skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – är redan genomförda under den förra mandatperioden, och nu tuffar man så sakteliga på längs den utstakade systemskiftesvägen: de offentliga utgifternas andel av BNP är tänkta att minska med nästan två procent (ungefär 60 miljarder), man planerar att sjösätta ett femte jobbskatteavdrag på 15 miljarder, statens andelar i företag ska säljas till ett värde av 100 miljarder, anställningsskyddet kommer ytterligare att urholkas, och så vidare.

Med en rödgrön opposition – som i och för sig kan vara upprörd och bråka lite grann när propositioner dimper ner på riksdagens bord, men som sedan i stilla flegmatism anpassar sig till ”det rådande tillståndet” – kan också regeringen känna sig lugn i förvissningen om att de grundläggande dragen i dess samhällsomvandling kommer att bli bestående.

Den stora faran med detta ”rådande tillstånd” är att regeringens strukturförändringar fördjupar den redan pågående individualiseringen av välfärden – vilket innebär en verklig mentalitetsförändring i det svenska samhället, en förändring som även tränger djupare ner i de breda folklagren. Människor som har en viss mått av ekonomiska marginaler kommer att känna sig tvingade att teckna privata försäkringar för att skydda sig mot inkomstbortfall i samband med sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.

Istället för att lösa problem tillsammans – med en skattefinansierad trygghet och välfärd – tvingas det svenska folket att kränga på sig en individualiseringens tvångströja. Frågan är i vilken mån dessa människor i framtiden kommer att känna sig solidariska med skattehöjningar och gemensamma lösningar när man redan en gång betalt för sin trygghet. Så sprids synsättet att var och en är sin egen lyckas smed genom det svenska samhället.

I den rådande situationen duger det inte att som den rödgröna oppositionen över tiden acceptera de avgörande delarna av regeringens systemskiftesagenda, det duger inte att som socialdemokraternas ekonomiska talesman Tomas Östros debattera med Anders Borg utan att andas ett ord om nödvändigheten av att åtminstone återställa skatteuttaget och den sociala välfärden till hur det var innan Borg genomförde sina drakoniska skattesänkningar på närmare 100 miljarder.

Det duger inte heller att som Ylva Johansson, socialdemokraternas taleskvinna för vård och omsorg, acceptera att privata bolag årligen dränerar den sociala välfärden på mångmiljardbelopp.

Det som måste till här och nu är en reorganisering av svensk arbetar- och folkrörelse, att vi, de många i samhällspyramidens mitt och lägre regioner, vägrar att acceptera ”de rådande sakernas tillstånd” som något ödesmättat absolut. Historien är faktiskt inte slut – individualiseringens tvångströja kan ersättas med kollektiv gemenskap.

fredag 22 oktober 2010

Vinst sänker kvalitén

Anledningen till att någon startar en friskola är att man vill tjäna pengar inte för att man vill utveckla verksamheten. När . När friskolereformen infördes 1992 var det visserligen ett antal pedagoger som drevs av lusten att utveckla något nytt. Men sen dess har de alla flesta pedagogdrivna friskolorna köpts upp av stora skolkoncerner som bara är intresserade av högsta möjliga avkastning. Självklart blir kvalitén sämre om inte alla pengarna används till verksamheten. Varje miljon som delas ut i vinst hade istället kunnat användas till lärarlöner, studiebesök, klassresor, datorer eller något annat som hade gynnat elevernas utbildning.
Att kunderna – medborgarna – haft för svårt att välja bort de dåliga alternativen är visserligen
sant som Norra Skåne hävdar, tyvärr så drar inte norran den logiska slutsatsen att privata vinstdrivna skolor inte fungerar. Anledningen till det är att utbildning inte är vilken vara som helst. Köper jag en läsk som visar sig smaka dåligt så kommer jag att välja ett annat märke nästa gång. När det handlar som små varor som vi köper ofta så fungerar utsorteringen av dåliga alternativ. Men köper jag en bil som jag blir missnöjd med så får jag dras med den ett antal år. Problemet med utbildning är när jag väl har gjort mitt val så är det svårt att välja nytt - jag är fast. Det är också svårt för eleverna att bedöma om verksamheten är bra eller dålig. Det är bara när det finns uppenbara brister som det märks. Kunskapsbristerna upptäcks först efter utbildningen när man har kommit in på högskolan eller fått ett arbete inom den sektor som man är utbildad. Kvalitetsbrister kan skolorna också dölja med en stor reklambudget. Utbildningssektorn går inte att likställa med läsk eller andra dagliga konsumtionsvaror för i praktiken kan "kunden" inte välja om. Konkurrens och vinst är på väg att förstöra det svenska skolsystemet. Förlorarna är eleverna, föräldrarna och samhället och vinnarna är skolprofitörerna. Det är tydligt vilken sida som Norrans ledaravdelning stödjer

Henrik

lördag 16 oktober 2010

Observera för 170 miljoner!


Det behövdes bara en knapp månad och några nämndplatser för att Miljöpartiet skulle slänga bort ett vallöfte värt 140 miljoner. Miljöpartiet har nu gått med på borgarnas förslag på ett nytt badhus med privatiserad drift på Österås. 14o miljoner dyrare än vad renoveringen av det fullt fungerande badhuset på Qpoolen skulle ha kostat. Prislappen kommer givetvis inte att stanna på 170 miljoner utan dessa 170 miljoner täcker endast själva byggkostnaderna för det nya badhuset. Kommunen kan givetvis inte ha två badhus utan måste också investera åtskilliga miljoner på att bygga om det gamla badhuset till någon annan verksamhet. Utöver ombyggnaden av Qpoolen så tillkommer kostnader för byggande/ombyggnad av vissa fastigheter som man måste riva för att få plats med Österås alternativet. Slutnotan för Österås alternativet kommer att hamna en bra bit över 200 miljoner. Miljöpartiet gick till val på att spendera 30 miljoner på att upprusta Qpoolen. 200 miljoner är ett högt pris att betala för att miljöpartiet skall få "observera" alliansen budgetarbete och få några nämndplatser till. Tragiskt agerande av miljöpartiet när det faktiskt finns en majoritet för Qpoolen alternativet i kommunfullmäktige. Hässleholmarna har röstat för Qpoolen inte Österås.
De kommande åren har kommunen tex stora investerings behov inom gymnasieskolan. Ny matsal och idrottshall behövs på HTS när Linneskolan läggs ner för att nämna ett exempel. Kommunens låneskuld har också skjutit i höjden under den senaste mandatperioden och vi kan räkna med kraftigt ökande ränteutgifter när räntan vänder uppåt - då har vi inte råd med att riva ett fullt fungerande badhus.


Henrik
Nsk Nsk
Henrik

fredag 15 oktober 2010

Varför misslyckades Feministiskt Initiativ?

Årets riksdagsval blev för Feministiskt Initiativ (FI) ett bakslag. Partiet backade från 0,68 procent år 2006 till 0,4 procent, eller sammanlagt 24139 röster. Den största framgången nåddes i Simrishamn – Gudrun Schymans hemkommun – där FI blev tredje största parti och fick fyra mandat och 8,9 procent av röstetalet.

När FI bildades 2005 rönte det stor medial uppmärksamhet, kanske inte så konstigt då kända personer som Schyman, Ebba Witt-Brattström och Tina Rosenberg lanserades som frontfigurer. I radikala kretsar överhuvudtaget mottogs dock också partiet med stor nyfikenhet, man fick snabbt många medlemmar och välbesökta partimöten. Valet 2006 blev emellertid en svår missräkning och interna stridigheter kom att försvaga partiet. Efter det senaste valdebaclet är det frågan om inte FI som en nationell politisk kraft är ett avslutat kapitel?

Det svaga resultatet måste dock även ses i ljuset av de reaktionära krafternas frammarsch och valframgångar, ett tydligt tecken på att opinionen just nu inte är särskilt öppen för politiker som försöker att föra fram olika slag av radikala alternativ. FI menar självt att valbakslaget till stor del handlar om att många väljare taktikröstade på de rödgröna, vilket nog till viss del kan stämma. Men det handlar också om backlashen mot feminismen, som så tydligt slagit till under den senaste regeringsperioden, och vars mark noggrant beretts även åren innan Alliansen kom till makten.

Att FI förlorade röster samtidigt som Sverigedemokraterna ökade kraftigt är bara logiskt – intolerans är ofta inte begränsad till en utsatt samhällsgrupp utan till flera. Om rasism och kvinnoförakt har helt olika rötter och tar sig skilda uttryck så tenderar de ändå att gå hand i hand; där det ena finns brukar det andra också dyka upp.

En värdekonservativ ideologi har också vunnit terräng i Sverige under de senaste åren, tydligast åskådliggjort genom pigavdraget och vårdnadsbidraget för att nämna några ”reformer”, ämnade att skicka en del kvinnor tillbaka till hemmet och fånga andra i slitsamma låglönearbeten. Andra tecken på backlashen är allt utrymme som självutnämnda ”antifeminister” fått i mainstreammedia och obskyra Aftonbladetenkäter, som vill göra gällande att ”sju av tio kvinnor gärna vill bli försörjda”.

Gudrun Schyman har själv bidragit till att jämställdhet i bolagsstyrelser och andra höga och överbetalda positioner blivit en så viktig fråga i den offentliga debatten, vilket inte kan ses som någonting annat än ett felriktat perspektiv och prioritering i en tid då lågbetalda, sjukskrivna och arbetslösa kvinnor sett sina positioner inte bara tillbakaflyttade utan nära nog krossade. Och inte bara ett felriktat perspektiv; det är ett förlorat tillfälle att lägga allt krut på visioner som faktiskt går stick i stäv mot den nyliberala ideologi som den största delen av den politiska eliten anammat.

Även om FI i många fall står för en äkta utmaning mot patriarkala strukturer, saknas ett starkt ställningstagande mot klassamhället som sådant, ett ställningstagande som skulle kunnat göra att partiets politik vunnit genljud bland såväl fler av arbetarklassens kvinnor som män.

En alltför stor del av de röstberättigande valde att lägga sin röst på en individualistisk, egoistisk och exkluderande politik. Det kanske är en förklarlig reaktion när det egna livet hotas av finanskriser och när skrämselpropagandan om att horder av galna muslimer är på väg att invadera Sverige med bomben i den ena handen och burkan i den andra går varm – men inte någon ofrånkomlig. Ja, samhällsklimatet har definitivt varit en stötesten för FI, som liksom alla progressiva krafter fått kämpa i valet i stark motvind. Men nog saknades det även ett bett i partiets program som kraftfullt sade ”Stopp! Nu räcker det!”

Det är dock bara att konstatera: vänstern – från Socialdemokraterna till de på yttersta vänsterkanten, misslyckades kollektivt med att inspirera och entusiasmera väljarna, med att hävda allas lika värde, jämlikhet och jämställdhet med en självklarhet svår att stå emot, och FI:s försök till en radikal politik räckte inte för att fylla de hål som krävde ett konkret alternativt innehåll.

Förhoppningsvis kommer de kommande fyra åren inte att ta död på all kämpaglöd utan locka fram nya och provocerande idéer för ett solidariskt samhällsbygge. Det är allas vårt ansvar – så det är bara att sätta igång och spåna.

onsdag 13 oktober 2010

Offentligt möte

Den kraftlösa rödgröna oppositionen förmådde inte formulera en politik om att ett annat samhälle var möjligt. Resultatet blev att valet vanns av högern och 5,7 % vände vänsteralternativet ryggen och la sina röster på intoleransdemokraterna.

Det behövs ett nytt uppkäftigt, demokratisk, ekologisk och solidariskt framtidsalternativ.

Kom och lyssna och samtala med Socialistiska Partiets partisekreterare - Ulf Östman om möjligheterna att bygga upp ett nytt alternativ.

Alla intresserade är välkomna

När: onsdagen den 13 oktober kl 1900

Var: ABF-lokalen – Järnvägsgatan 25

Hur ska vi bekämpa Sverigedemokraterna?

”Som Sverigedemokrat ser jag detta som väst största utländska hot sedan andra världskriget” ( Jimmie Åkesson, Aftonbladet kultur 19/10, 2009 ) I parti och minut har Sverigedemokraterna (SD) de senaste åren utmålat islam som den stora samhällsfaran. Det har utvecklats till själva navet i detta värdekonservativa, populistiska partis främlingsfientliga synsätt.

Så har då detta parti, som bland annat vill tulla på muslimers grundläggande demokratiska rättigheter, gjort sitt intåg i den svenska riksdagen. Valresultatet slog inte ner som en blixt från klar himmel utan är konsekvensen av en lång tillväxtperiod, såväl vid valet 2006 som vid höstens val fördubblade SD sitt röstetal. När man nu landade på 340 000 röster och 5, 7 procent blev partiet med en hårsmån större än både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna.

Med hela 20 miljoner i valbudget – mer än Miljöpartiet och Vänsterpartiet sammantaget – hade man i detta val möjlighet att sprida sitt budskap till alla Sveriges hushåll.

Undersökningar visar att andelen svenskar som tycker att Sverige tar emot för många flyktingar stadigt minskat sedan mitten av 1990-talet. Undersökningar visar dock även att 20 procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på ett främlingsfientlig parti – det är från denna femtedel som SD får sin livsluft.

Efter valet har det ägt rum rejäla mobiliseringar när tiotusentals människor gått ut på gator och torg över hela landet för att manifestera sitt motstånd gentemot SD:s främlingsfientliga politik. Det har varit viktiga manifestationer, ett sätt att motverka den uppgivenhet och passivitet som annars valresultatet kunde ha givit upphov till. Nu behövs det emellertid att vi formulerar mer långsiktiga strategier för att erodera SD:s stöd bland vissa samhällsskikt. SD behöver inte längre – med sitt alltmer månghövdade inträde i de parlamentariska församlingarna och den alltmer stinna partikassan – gatan för att kommunicera sin politik. Därför bör också vi som vill ändra sakernas tillstånd kalibrera om vårt fokus – mindre krut på demonstrationer och andra typer av offentliga manifestationer och mer kraft på att komma i kontakt med SD:s rottrådar. Vi socialister vill i detta sammanhang betona två aspekter:

-Vi måste återigen försöka att skaka liv i Folkrörelsesverige. Framför är det ett vakuum inom facket som gapar allt tommare. På 1970-talet hade socialdemokratin kanske 100 000 arbetsplatsombud. Vad blev det av alla dessa ombud? Risken är att SD utnyttjar det uppkomna tomrummet och ”äter sig in” i delar av arbetarklassen, speciellt inom förbund som Byggnads och Transport där vi ser många exempel på social dumpning när utländsk arbetskraft tvingas att arbeta under eländiga villkor. Oavsett varifrån en arbetare kommer måste fackets utgångspunkt här vara kamp för öppna gränser och lika rättigheter. Det är även nödvändigt att facket demokratiseras och i mycket högre grad utnyttjar strejken som konfliktvapen. Saltsjöbadsandans samförståndstid mellan arbete och kapital är ett minne blott som aldrig mer kommer åter.

-Det handlar om att levandegöra ett perspektiv som klart och tydligt lyfter fram att det finns en annan väg än den för tillfället rådande. Historien är minst av allt slut. Facket kan i samarbete med sociala rörelser vrida klockan åt ett helt annat håll än idag. Det som främst pockar på är det gigantiska företaget att klimatomställa hela samhället. I det sammanhanget är det av yttersta vikt att återigen resa frågor om ekonomisk demokrati, arbetstidsförkortning och en utbyggnad av den sociala välfärden, även som element i en politik för full sysselsättning. I ett samhälle med låg arbetslöshet och en väl fungerande välfärd rycks också mycket av grogrunden för SD:s missnöjespopulism bort.

Läget kan idag uppfattas som svårt, om än inte hopplöst. Vi bör då ha i minne att arbetarklassen och folkliga rörelser har rest sig ur än värre historiska situationer än idag. Gå bara 70 år tillbaka i tiden – hösten 1940 – när fascistiska krafter kontrollerade nästan hela den europeiska kontinenten och motståndskämpar av skilda schatteringar tvingades att huka i sina skrymslen. Fem år senare var fascismen besegrad och vi gick in i en period av socialt välfärdsbygge. Historien tar aldrig slut – vi kan återigen vända blad!


NSK NSK NSK

fredag 8 oktober 2010

Kristina Runklints tal

Vi har samlats här idag för att visa något. Vi vill visa att vårt land, Sverige, är ett öppet land, ett land där olika åsikter och kulturer ska mötas, ett land där utvecklingen bygger på samtal, på utbyte av idéer och på demokratiska beslut.
Vårt land, Sverige, är och skall förbli en öppen demokrati där alla är lika värda och där ingen röst är värd mera än någon annans.
Vi känner inte igen oss bakom stängda dörrar med folkdanslag, forntidssamlingar och frenologiska faktabanker som enda förströelse.
Vi vill inte ha ett avslutat, i det närmaste arkiverat Sverige där forntiden är den enda framtiden.
Ett stängt Sverige kan bara trona på minnen från s. k. fornstora da´r. Ett stängt Sverige kan sträva efter att förbli vad det var: Gammalt, fjällhögt och tyst.
- Men det är för sin solidaritet, sin öppenhet som Sveriges namn har flugit ärat över jorden. Och så skall det fortsätta! Vårt öppna Sverige skall fortsätta att vara: Fritt, glädjerikt och skönt!
Sverige är ett rikt land. Tyskar, Valloner, Ryssar, Spanjorer, Portugiser, Italienare, Jugoslaver och Finnar är bara några exempel på folk, som med sitt kunnande och sitt arbete hjälpt till att göra Sverige till en av världens främsta industrinationer.
Svenskarna är ett flitigt och företagsamt folk. Vi har inte varit rädda att ge oss till Amerika eller Alaska för att tjäna vårt uppehälle, när det land där vi har våra rötter inte kunnat föda alla.
Här står vi nu idag, i Hässleholm och himlen gråter!
Himlen gråter när människor bemöts som problem, när ett land inte tar vara på den kraft, vilja och kunskap som erbjuds, när "Stopp och belägg!" är enda vägvisaren framåt.
Kan någon veta vad en människa vill, kan och gör om man bara vet varifrån människan kommer? -Nej! Och det gäller oavsett om hon kommer från Hässleholm, Hästveda eller Honolulu. Man måste först möta den människan, och man måste tala med henne. Och när man gör det, när man verkligen gör det, då inser man att: Varje människa är en möjlighet.
Länge leve solidariteten, friheten och mångfalden!

Bilder från manifestationen



Ett hundratal deltagare samlades på torget för att uttrycka sitt stöd för ett öppet och generöst samhälle. En imponerande samling i ett gråkallt, blött Hässleholm i oktober. Tillsammans så skickade vi ett budskap till våra politiker att vi kräver att de står upp för ett generöst och tolerant Hässleholm. Trots allt så har de flesta Hässleholmare inte röstat på sverigedemokraterna. Kristina Runklint höll ett mycket uppskattat tal som jag kommer att lägga upp här på Röda Göinge inom kort

Henrik
Göteborgsposten
Bloggar 2 3 4 5 6 7
KB Nsk

Nyfiken på Socialistiska Partiet?


Offentligt möte

Den kraftlösa rödgröna oppositionen förmådde inte formulera en politik om att ett annat samhälle var möjligt. Resultatet blev att valet vanns av högern och 5,7 % vände vänsteralternativet ryggen och la sina röster på intoleransdemokraterna.

Det behövs ett nytt uppkäftigt, demokratisk, ekologisk och solidariskt framtidsalternativ.

Kom och lyssna och samtala med Socialistiska Partiets partisekreterare - Ulf Östman om möjligheterna att bygga upp ett nytt alternativ.

Alla intresserade är välkomna

När: onsdagen den 13 oktober kl 1900

Var: ABF-lokalen – Järnvägsgatan 25

torsdag 7 oktober 2010

Bilder från manifestationen



Ett hundratal deltagare samlades på torget för att uttrycka sitt stöd för ett öppet och generöst samhälle. En imponerande samling i ett gråkallt, blött Hässleholm i oktober. Tillsammans så skickade vi ett budskap till våra politiker att vi kräver att de står upp för ett generöst och tolerant Hässleholm. Trots allt så har de flesta Hässleholmare inte röstat på sverigedemokraterna. Kristina Runklint höll ett mycket uppskattat tal som jag kommer att lägga upp här på Röda Göinge inom kort

Henrik
Göteborgsposten
Bloggar 2 3 4 5 6 7
KB Nsk

"5,7 procent - Vad är det som har hänt?"

Offentligt möte - Malmö
Tisdag 12/10 kl 18:30



Socialistiska Partiet anordnar tillsammans med Kvarnby Folkhögskola ett möte på Kvarnby Folkhögskola, "Röda Huset", Industrigatan 4.

Vad "5,7 procent" syftar på kan väl alla räkna ut. En politisk bedömare sa; "Jag visste vad som skulle hända, men först nu kan jag ta in det känslomässigt". Man talar om olika "krisfaser" och nu är det verkligen dags att fundera på vad det är som har hänt i Malmö, Sverige och världen som har möjliggjort Sverigedemokraternas framgång.

Vi har bjudit in Erik Svensson att inleda diskussionen. Erik är professor i Zoologisk Ekologi vid Lunds Universitet och bland samhälls- och naturvetenskapligt intresserade också känd för sin mycket läsvärda blogg http://biologyandpolitics.blogspot.com/ Det senaste inlägget handlar om valet i Venezuela och om vad den Röd-Gröna oppositionen i Sverige har att lära av händelseutvecklingen där.

Vi är också glada för att Mikael Stigendal, Fil dr i Sociologi vid Malmö Högskola, har lovat att delta i debatten. Mikael har exempelvis följt Skånepartiets uppgång och fall och forskat kring sociala förändringar i Malmö. I SP:s interna diskussioner om förutsättningarna för att bygga en socialistisk kraft i Malmö har vi ofta utgått från Mikaels forskning. Vi gissar att Mikael har med sig sin nya bok "Kapital" till försäljning. http://www.smakprov.se/bok/kapital/mikael-stigendal/isbn/9789147094912

Inbjuden att inleda har också varit Andreas Malm som tyvärr idag meddelat att han på grund av familjeskäl är förhindrad att närvara.

Det finns självklart möjlighet för alla närvarande på mötet att ställa frågor och göra inlägg. Det är också fritt fram att sälja böcker och tidningar i möteslokalen.

Mötet kör igång exakt 18:30 och slutar strax efter 20:00 för möjlighet att gå hem och titta på fotbollsmatchen mellan Holland och Sverige. Vi som inte är lika fotbollstokiga har möjlighet att stanna kvar för fika och lite eftersnack.

Med vänliga hälsningar
Nils Eckerbom
för Socialistiska Partiet i Malmö

onsdag 6 oktober 2010

Bisarr matematik

Det fattas 52 tjänster inom omsorgsförvaltningen i Hässleholm. 52 tjänster som skulle kunna göra stor skillnad för våra äldre och den hårt arbetande personalen. Samtidigt så är många undersköterskor och annan sjukvårdspersonal arbetslösa. Vi betalar miljontals med skattepengar till fullt friska människor för att de skall sitta på arbetsförmedlingen och skriva meningslösa CV,n. För våra gamla, för den hårt arbetande omsorgspersonalen och för de arbetslösa hade det varit betydligt bättre att anställa dem i vården. Hela arbetsmarknadspolitiska systemet är sjukt. Låt förnuftet råda och lägg pengarna på vården istället för på skattesänkningar och akassan.

Henrik
Nsk Kb

Varför vi behöver gemensam välfärd

Det finns vissa fördelar med gemensam skattefinaserad välfärd. Tyvärr för Gene Cranick i Obion county så finns det inte där. Republikanerna i kommunen har genomdrivit så låga skatter att det mesta måste finansieras via avgifter. bland annat en brandskyddsavgift på 75 dollar per år. Betalar man inte den så går det som det gick för Gene Cranick.


Henrik
wpsdlocal6

Alternet

måndag 4 oktober 2010

Manifestation Mot Rasism




Nu samlas vi på Stortorget i Hässleholm och visar med glada ansikten och brinnande solidaritet att det finns människor i Hässleholm som inte ställer sig bakom den rasism som nu fått ett ansikte.

Vi hoppas även på lite fina talare!

Vi är glada för att bo i en multikulturell stad och vi skäms inte för att visa det!

Bjud in så många ni kan och säg till alla ni vet som har hjärtat på det rätta stället!

Är det något Ni undrar över så är det bara att kontakta oss.

Mvh Sophie Birkén & Hässleholm Mot Rasism

Facebook

Henrik

Kalle Anka

fredag 1 oktober 2010

Seger i Venezuela

Söndagens parlamentsval i Venezuela resulterade i en ny seger för president Hugo Chavez och det enade socialistparti (PSUV) som han leder. Det betyder att den revolutionära processen kan gå vidare, men det är ingen oproblematisk seger.

För att få lite perspektiv kan det finnas anledning att jämföra valresultatet med parlamentsvalet i juli 2000. Det var senaste gången den borgerliga oppositionen ställde upp med egna kandidater. Valet 2005 bojkottade den med argumentet att Hugo Chavez var en ”diktator”, som höll på att införa en ”totalitär, kommunistisk diktatur” i landet. År 2000 vann Chavez dåvarande parti, MVR, 93 egna mandat i parlamentet. Med stöd av sex ledamöter från det socialdemokratiska MAS – som vid den tidpunkten var allierade med Chavez – hade man då en majoritet i parlamentet med 99 ledamöter mot de borgerliga partiernas 66 ledamöter. Efter årets val har Chavez ett parlamentariskt stöd med 98 av 165 ledamöter (varav 94 från Chavez eget PSUV). Vänsterpartiet PPT, som tidigare stödde Chavez, men i år ställde upp med egna kandidater har två och den borgerliga alliansen, MUD, 65 ledamöter. Så långt är de parlamentariska styrkeförhållandena en nästan exakt upprepning av läget för tio år sedan. Det betyder att även om de borgerliga partierna tillkämpat sig en plattform för att föra ut sin kontrarevolutionära politik, så kan de inte stoppa den revolutionära processen på parlamentarisk väg.

En skillnad jämfört med år 2000 är däremot att inför det valet förespråkade Hugo Chavez inte någon socialistisk revolution i Venezuela – vilket han gör idag.
Trots valresultatet finns det dock anledning att höja ett varningens finger. Talesmän för den borgerliga alliansen hävdade under valnatten att de fått 52 procent av rösterna. Chavez tillbakavisade det påståendet genom att hänvisa till att PSUV vann majoritet i 18 av landets 24 delstater (motsvarande siffra för tio år sedan var seger för MVR i 13 delstater). Problemet är att den borgerliga oppositionen i år vann flera av sina mandat i några av landets folktätaste valdistrikt. Så, även om borgarnas påståenden är något ”överdrivna” – de senaste 10 åren har de knappast gjort sig kända som sanningssägare – verkar de ha stärkt sitt röststöd. En indikation på detta är att i valet av ledamöter till det latinamerikanska parlamentet, som hölls samtidigt, fick PSUV 46,6 procent och den borgerliga oppositionen 45,1 procent av de angivna rösterna. Även om resultatet inte går att överföra direkt så säger det en del om de framgångar den borgerliga oppositionen faktiskt haft.

Borgarnas kampanj har till största delen handlat om de problem som revolutionen brottas med: Effekterna av den internationella kapitalistiska krisen i form av sjunkande produktion, något ökad arbetslöshet och minskade reallöner, livsmedelsbrist på grund av sabotage från den privata sektorn (som fortfarande till stor del kontrollerar handeln) och byråkratisk misskötsel inom den statliga livsmedelsdistributionen samt flera fall av skandaler inom den finanssektor som till 70 procent är kontrollerad av utländska och inhemska privata banker. Dessutom akuta problem med elförsörjningen på grund av den värsta torkan i mannaminne och uppenbar oförmåga från ledningen inom de statliga elbolagen att förebygga situationen. Därtill en ökad kriminalitet i Caracas och de större städerna. Allt detta har – genom borgarnas mediedominans i form av de privatägda dagstidningarna och tv/radiobolagen – regeringen fått klä skott för.

I dagens kapitalistiska Venezuela är det här reella problem, som långsiktigt bara kan lösas genom att revolutionen konsolideras. Det gör det nödvändigt att bekämpa de borgerliga, kontrarevolutionära partierna med en utvidgad och fördjupad demokrati. De privata handelsbolagens sabotage mot livsmedelsförsörjningen och skandalerna inom finanssektorn kan bara mötas med att de företagen överförs i gemensam, samhällelig, ägo. Korruptionen inom de statliga företagen kan bara förhindras med en verklig kontroll av företagens anställda – en utveckling av den demokratiska arbetarkontroll som diskuterats under de senaste åren. Korruptionen och motståndet mot den revolutionära processen inom den kvarvarande kapitalistiska statsapparaten kan bara överkommas genom att de 20 000 direktvalda kommunala råd och omkring 200 regionala kommuner, som organiseras lokal i bostadsområdena, får verklig makt och oberoende från parti- och statsmakt.

Den Bolivarianska revolutionen – för att använda Hugo Chavez benämning – kommer inte enbart med inskränkt parlamentarisk kamp att bli det exempel på en ”Socialism för det 21:a århundradet” som han förespråkar För att den ska segra krävs att den självorganisering bland fattiga, maktlösa människor, som byggts de senaste 10 åren, stärks och utvecklas till en verklig folklig makt utanför parlamentet.


Nsk KB