När rapporter började komma om hur svårt sjuka människor drabbades av de nya sjukförsäkringsreglerna trodde nog många att det skulle bli alliansregeringens fall. Personer med pågående cancerbehandling tvingades avbryta den för att ”pröva sin arbetsförmåga”. Neurologiskt sjuka och psykiskt sjuka drabbades. Att angripa de sjuka – det måste väl ändå vara oförenligt med bilden av vilket samhälle vi vill ha?
Att upprördheten inte ledde till att Reinfeldt röstades bort, kan bara förklaras med att alternativen medvetet lagt sig så nära de borgerliga som möjligt i vårdfrågorna. Socialdemokratin accepterade vinst i välfärden, och Vänsterpartiet svalde det.
Så nu väntar fyra år till med Reinfeldt, för de sjuka kommer det att innebära ökad otrygghet.
Fler kommer att utförsäkras i takt med att sjukpenningdagarna eller de gamla tidsbegränsade sjukersättningarna går ut. De kommer att få en ”chans” att pröva sin arbetsförmåga när arbetsförmedlingen på 90 dagar ska försöka åstadkomma den rehabilitering som vården inte lyckats med på år eller decennier. De flesta av oss är – till skillnad från experterna – inte förvånade över att cirka en tredjedel av dessa åter blir sjukskrivna efter den chansen!
Därtill väntar nya sparbeting i vården. I regeringens kalkyler inför de närmaste fyra åren framkommer det att den offentliga sektorn inte kommer att få öka i takt med bruttonationalprodukten. Dessutom kommer Vårdvalssystemet i primärvården att införas i hela landet. Privata vårdgivare får med offentlig ersättning starta mottagningar var som helst, och inte där vårdbehoven finns.
I Stockholm mässar borgerliga sjukvårdspolitiker om den fantastiska framgången för Vårdval Stockholm. Men utvärderingen visar främst att antalet besök ökat – och allt annat vore ju märkligt, eftersom det är det man får ersättning för! Vårdkvaliteten är en annan sak… Och det är de rikaste stadsdelarna som tjänat mest på vårdvalet.
Privatiseringarna kommer att rulla vidare. Akutsjukhus kommer att kunna säljas ut. Miljarder kommer att fortsätta att föras ut ur landet till riskkapitalbolagens skatteparadis.
Inom psykiatrin i Stockholm planeras det också för vårdval. Med logiken från primärvårdsreformen innebär det att nya mottagningar startas, resurser dräneras från den redan utarmade offentliga psykiatrin, vårdkedjor bryts upp och samverkan försvåras. Det är särskilt anmärkningsvärt i en verksamhet där alla granskningar i spåren av Anna Lindh-mordet mynnat ut i slutsatsen att kontinuitet och samverkan är allra viktigast. I Skåne, där man valt upphandling som modell för privatisering, kommer kontinuiteten likaså att krossas nu när en del av psykiatrin i Lund byter privat vårdgivare.
Eländeskatalogen kan göras längre. Men eländigast är att motståndet är så svagt. Media raljerar över franska gymnasieungdomar som ansluter sig till protesterna mot pensionsreformen – men de franska ungdomarna förstår mycket mer än journalisterna. De förstår något grundläggande om solidaritet, att vi måste gå samman för att slå vakt om den sociala tryggheten, välfärden och det gemensamma.
Vi kan inte imitera den franska hösten. Vi kan inte tänka bort många decenniers svensk historia av byråkratisering och klassamarbete i arbetarrörelsen. Vi kan inte bara med viljekraft upphäva effekterna av trettio år av nyliberal samhällsförändring, som har försvagat banden mellan människor och ökat den samhälleliga vanmakten.
Men vi kan lära oss något mycket enkelt, nästan banalt: vikten av att gå samman. Vården är inget särintresse. Den måste försvaras av dem som drabbas – men inte bara av dem. Om den ska kunna räddas måste patienter, personal och anhöriga gå samman och söka kontakt med alla dem som ännu inte blivit patienter eller anhöriga.
Och vi måste gå samman för att ta verkliga steg. Fackföreningar, pensionärs- och patientorganisationer, kampanjgrupper och vänsterorganisationer måste mobilisera sina medlemmar för att göra något som betyder något. Varje nedläggning av en vårdcentral som stoppas är viktigare än enhet som uttrycks i luftiga paroller.
Men försvaret av vården – liksom av välfärden i stort – kan inte vara nostalgiskt. Det kommer det inte heller att bli om det förankras bland vårdavdelningarnas undersköterskor, de anhöriga till de äldre i behov av omsorg eller bland psykiatrins patienter. De vet att allt inte var bättre förr, att både hälsan och vården var ojämlika, och att resurserna inte räckte till. Med den ärliga insikten är vi bättre rustade att stå emot de väntade försämringarna och väcka perspektivet på en vård för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar