”Vi röd-gröna partier presenterar i denna motion en ny färdriktning för Sverige”. När oppositionens skuggbudget presenterades 3 maj hårddrog dess talesperson, socialdemokraten Tomas Östros, skiljelinjerna mellan de röd-grönas förslag och den budget som finansminister Borg lade fram för några veckor sedan. Men står verkligen Östros och oppositionen för någon alternativ färdriktning? Visst finns det väsentliga skillnader mellan regeringens och oppositionens förslag, men att måla ut det som någon alternativ färdriktning är sannerligen att ta i.
Den för breda löntagargrupper viktigaste vattendelaren är a-kassan. Under arbetsmarknadsminister Littorins fögderi har denna trygghetsförsäkring alltmer urholkats.. Taket har sänkts så att högsta dagpenning idag är 680 kronor, utifrån en månadsinkomst på 18 700 kronor. Till och med lågavlönade LO-grupper slår därmed i detta tak. Dessutom har nivåerna sänkts till 70 procent efter 200 dagar och 65 procent efter 300 dagar. Därtill har avgiften till a-kassan höjts radikalt. Allt detta sammantaget har, vilket givetvis också var borgerlighetens strategi, allvarligt försvagat fackföreningsrörelsen – en halv miljon medlemmar har lämnat a-kassan.
Oppositionen har här helt andra intentioner och vill återskapa en a-kassa värd namnet. Dagpenningtaket är tänkt att höjas 2011 från 680 till 930 kronor (950 kronor från 2012). Ersättningsnivån ska ligga på 80 procent under hela arbetslöshetsperioden och avgiften till a-kassan ska dras ner till 80 kronor/månaden. Emellertid finns det gränser för oppositionens återställariver. Man har inga perspektiv på att höja nivån till 90 procent och ta bort karensdagen, så som det var på 1980-talet när Sverige inte på långt när var lika rikt som idag.
Det andra området där man kan skönja en markant skillnad mellan regering och opposition är miljö/klimatpolitiken. Medan regeringen mest förlitar sig på att mer av tillväxt, marknad och ny teknik ska lösa växthusgasproblematiken tar oppositionen åtminstone detta hot på allvar. Under perioden 2010-21 ska man satsa drygt 100 miljarder på hållbara transportsystem, mer än dubbelt så mycket som regeringen.
”Den största satsningen på järnvägen sedan stambanenätets utbyggnad”, bröstar sig oppositionen. Och, visst är det bra att man nu ska införa höghastighetståg på vissa sträckningar, men satsningen är plottrig, en allomfattande plan för utbyggnad av järnvägsnätet saknas och den ekonomiska nivån är alltför låg. I dagens Sverige står transporter för 40 procent av växthusgasutsläppen. En verklig omställning av detta system erfordrar nog att minst 1 procent av BNP, precis som i järnvägens barndom och i dagens penningvärde ungefär 30 miljarder/året, satsas inom denna sfär. Oppositionen har emellertid inte kurage till att utmana mäktiga intressen inom bil- och oljesektorn; att göra ett reellt vägval och inte satsa en krona på nyinvesteringar i vägnätet.
För att verkligen staka ut en annan färdriktning hade det erfordrats betydligt mer av skattehöjningar än vad den försiktigt tassande oppositionen plägar att leverera. Man är inte ens villig att ta tillbaka en femtedel av de 100 miljarder som regeringen sänkt skatterna med sedan 2006. När det kommer till kritan rör oppositionen knappt det av den självt så hårt kritiserade jobbskatteavdraget. En skattehöjning på endast 250 kronor vid en månadsinkomst på 50000 kronor är nästintill patetiskt Oppositionens vankelmod når sin kulmen i hanteringen av de rikas förmögenheter. Under alliansens regeringstid har den förmögenhetsskatt, som årligen inbringade ungefär åtta miljarder till statskassan, avskaffats. Oppositionen vill återinföra denna skatt på en halverad nivå, men vågar inte riktigt göra slag i saken. En utredning ska nu tillsättas ”i bred dialog med näringslivet”. Storkapitalet kan slösa bort hundratals miljarder av våra tillgångar i aktieutdelningar utan att politikerna säger mycket mer än flaska, men oppositionen vågar inte ens införa en modest skatt på förmögenheter utan att först be Svenskt Näringsliv om lov.
Här har vi grundbulten till att oppositionen inte står för någon reellt alternativ färdriktning, att mäktiga kapitalintressen inte får utmanas utan istället ska hållas vid gott mod och stimuleras. Visst hoppas vi att valdagen 19 september ska bli en riktig ”skitdag” för borgerligheten. Men kraften underifrån, trycket på en röd-grön regering, måste bli mångdubbelt starkare än idag, om ens en alternativ färdriktning ska kunna skönjas vid horisonten.
Opp te kamp mod forstoppning ,sista krystet det är och interkoprofaaagen åt opp sin lycka där.Aj,aj,aj!
SvaraRadera